SJ har ett prissystem, där systemet känner av efterfrågan på avgångstider, med följden att eftertraktade avgångar får ett högt pris och föga populära avgångar får ett lägre pris.
Detta prissystem innebär att SJ ger sitt bidrag i resurskampen, där vi alla skall försöka utnyttja våra resurser på ett gott sätt. Men prissystemet är också SJ:s bidrag till klasskampen.
Prissystemet avser att spara resurser genom att via priset flytta de som kan välja en mindre efterfrågad tid till de tomma tågen, som därvid fylls. Därmed får man fulla tåg på alla tider. Man slipper sätta in fler tåg på populära tider, som skapar köer på rälsen. Det är en god resurshantering. Man använder argumentet att de som vill åka på populära tider får ta kostnaden.
Men förmågan att betala de höga priserna är inte blott ett uttryck för viljan i efterfrågan. Det är också ett uttryck för möjligheten att uttrycka sin vilja genom att acceptera ett högre pris. Jag, med 32 000 kr i pension, kan lättare uttrycka min vilja än garantipensionären, med 6 700 kr i pension. Vi kan ha exakt samma vilja att åka tåg på en viss tidpunkt, men jag har pengar för att uttrycka min vilja, medan garantipensionären saknar pengar för att uttrycka sin vilja.
SJ:s prissystem är därför ett verksamt sätt att manifestera och uttrycka klassamhället.
Marknaden är inte demokratisk, om man med demokrati menar att makten tillkommer individen, ty på marknaden är makten, dvs möjligheten att välja, en funktion av individens resurser, inte av individen. Den med mycket pengar kan välja och vraka bland avgångarna, utan att känna av någon välfärdsförlust, medan den fattige känner av en välfärdsförlust om den väljer en dyr avgång, ty då kan den få problem att betala hyran.
Alternativet till marknadssystemet är kösystemet, där man tar och får en kötid, medan biljetterna prissätts utifrån självkostnad för transporten. Eller varför inte ett slumpsystem, där tiderna lottas ut?
Den 16 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin