Hédi Fried är död. Hon var det mest framträdande vittnet i Sverige över Förintelsen. Samstämmigt säger opinionsbildare: Hon gjorde att vi inte glömde. Med henne kommer vi aldrig att glömma.
Det finns några faktorer som talar för att glömskan inte kommer att vara stark. Opinionseliten står emot glömskan. Politiker också, speciellt de som är långt från antisemitism och har nära till att fullt ut respektera Israel, likt Moderaterna. Det finns organisationer som är specialiserade och statsunderstödda för att propagera, dvs informera om Förintelsen. Slutligen, och inte minst, en faktor som det är svårt att nämna utan att själv kallas antisemit, judarna själva, så starkt representerade i det offentliga livet, upprätthåller minnet av Förintelsen.
Men!
Vem är det som minns? Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, minns. Jag har besökt, motvilligt, eftersom jag inte ansåg mig behöva än mer av dessa intryck, Auschwitz. Jag har läst varenda sida av ’Intill slutet vill jag vittna’ av Victor Klemperer, och läst en bok som listar all den ondska mänskligheten har kommit på att rikta mot judar, ’Judehatets svarta bok’, av Trond Berg Eriksen, Hakom Harket och Einbart Loenz.
Men, om du åker från Auschwitz, genom Slovakien och Ungern, stannar för en kaffe i Budapest, så når du slutligen, efter 87 mil, cirka 13 timmar senare, den lilla orten Srebrenica, där det senaste folkmordet i Europa skedde. År 1995. 50 år efter Auschwitz uppenbarades. De bosnienserbiska militärerna hade glömt.
Medan människor tänder facklor för att minnas Kristallnatten, och de kristna samlas i sina kyrkor i solidaritet, så har ingen av dem minsta minne av Bartolomeinatten den 23 augusti 1572, då kristna katoliker mördade kristna protestanter i Paris. Ja, säger du kanske, men det var ju 450 år sedan. Jo, det var 450 år sedan. Så du menar att Förintelsen är glömd om 450 år? Är det den tid det tar för folkmord, mördandet av speciella kategorier av människor, att glömmas?
Nej, det är det inte. Somliga folkmord är inte ens glömda, ty de är inte ens i minnet. Jag säger Holodomor, och frågar runt, vem vet vad det var?
Den sovjetiska kommunismens folkmord av Ukrainare 1932. Det är knappt ens glömt, eftersom det knappt ens finns i minnet.
Vid Hédi Fried’s begravning, längst bak bland de sörjande, står en cyniker och säger: ’Hédi Fried? Vem var nu det?’
Den 24 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Det finns några faktorer som talar för att glömskan inte kommer att vara stark. Opinionseliten står emot glömskan. Politiker också, speciellt de som är långt från antisemitism och har nära till att fullt ut respektera Israel, likt Moderaterna. Det finns organisationer som är specialiserade och statsunderstödda för att propagera, dvs informera om Förintelsen. Slutligen, och inte minst, en faktor som det är svårt att nämna utan att själv kallas antisemit, judarna själva, så starkt representerade i det offentliga livet, upprätthåller minnet av Förintelsen.
Men!
Vem är det som minns? Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, minns. Jag har besökt, motvilligt, eftersom jag inte ansåg mig behöva än mer av dessa intryck, Auschwitz. Jag har läst varenda sida av ’Intill slutet vill jag vittna’ av Victor Klemperer, och läst en bok som listar all den ondska mänskligheten har kommit på att rikta mot judar, ’Judehatets svarta bok’, av Trond Berg Eriksen, Hakom Harket och Einbart Loenz.
Men, om du åker från Auschwitz, genom Slovakien och Ungern, stannar för en kaffe i Budapest, så når du slutligen, efter 87 mil, cirka 13 timmar senare, den lilla orten Srebrenica, där det senaste folkmordet i Europa skedde. År 1995. 50 år efter Auschwitz uppenbarades. De bosnienserbiska militärerna hade glömt.
Medan människor tänder facklor för att minnas Kristallnatten, och de kristna samlas i sina kyrkor i solidaritet, så har ingen av dem minsta minne av Bartolomeinatten den 23 augusti 1572, då kristna katoliker mördade kristna protestanter i Paris. Ja, säger du kanske, men det var ju 450 år sedan. Jo, det var 450 år sedan. Så du menar att Förintelsen är glömd om 450 år? Är det den tid det tar för folkmord, mördandet av speciella kategorier av människor, att glömmas?
Nej, det är det inte. Somliga folkmord är inte ens glömda, ty de är inte ens i minnet. Jag säger Holodomor, och frågar runt, vem vet vad det var?
Den sovjetiska kommunismens folkmord av Ukrainare 1932. Det är knappt ens glömt, eftersom det knappt ens finns i minnet.
Vid Hédi Fried’s begravning, längst bak bland de sörjande, står en cyniker och säger: ’Hédi Fried? Vem var nu det?’
Den 24 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
