​Jag har precis medverkat i ett forskningsprojekt där jag och mina två forskningsmedarbetare fick sitta med på ett bolags styrelsemöte och i bolagets ledargruppsmöten, blott utskickade då ett personalärende behandlades. En styrelsemedlem undrade om vi inte skulle skriva under en försäkran om tysthet, men resterande styrelse ansåg att det inte var nödvändigt. Vi gavs således ett mycket stort förtroende.

Förtroende för en forskare är självklart för mig då jag är forskare och inte journalist, där jag har ett ansvar för att mina publika presentationer inte skall vara till förfång för mina empiriska objekt, när informationen är vunnen i förtroende. Det innebär förvisso att vissa intressanta observationer gjorda under förtroendet inte kan utnyttjas, vilket sätter en gräns på vår kunskapsproduktion. Men det är en liten kostnad relativt nyttan av att få priviligierad information.

I grunden för detta förtroende ligger forskningsetiken, så som den omsätts i handling. Styrelsen och ledarna i vårt bolag hade höga förväntningar på vår forskningsetik, vilka jag innerligt hoppas de anser att vi uppfyllt. Samtidigt förväntar jag mig att de har höga etiska förväntningarna på oss, ty vi är professionella forskare. En lägre förväntan på oss vore en förödmjukelse mot vår professionalism.

Forskningsetik är något som man kan utbildas i, genom böcker och föreläsningar och tentor. Det är något man kan bilda sig i, genom att vara nära andra forskare, speciellt äldre, med rik erfarenhet, där etiska problem kommer upp på bordet, diskuteras i all oändlighet över kallnande kaffe. Sedan kan forskningsetik externaliseras, främmandegöras, alieneras, byråkratiseras, dvs överlämnas till en maskin, till en byråkrati, förvisso bestående av människor, som skall avgöra de etiska spörsmålen.

De två första, speciellt det andra, bildning genom handling tillsammans med professionella forskare, innebär att etikprövning är en naturlig och integrerad del av professionens arbete. Det tredje är den byråkratiska etikprövningen, vilket är en aktivitet som innebär avprofessionalisering, då avgörandet, och därmed också arbetet med etikprövningen, avhänds den som agerar under forskningsetiken. Det innebär en separation mellan forskningen och det som är en grundläggande del i forskningen, forskningsetiken, där forskaren skall genomföra forskningen, men är befriad från forskningsetiken, som läggs i den etikprövande kommitteens händer.

Nu etableras en lag där varje projekt som rör människor skall prövas av en byråkratisk kommitté. Det är ytterligare ett steg mot avprofessionalisering av forskaren, där etikprövningen, som görs ständigt, implicit och explicit, vid det kallnande kaffet, alieneras från forskaren.
( https://www.svd.se/a/15MR0l/lagg-ner-etikprovningarna )

I den mån forskaren upplever ett etiskt problem som den, trots sin professionalism, eller kanske t o m p g a sin professionalism, erfar som svår, borde den kunna ha möjligheten att överlämna etikbedömningen till en kommitté för konsultation. Notera ordet konsultation, eftersom jag inte anser att en kommitté skall fatta forskningsbeslut. Det är forskaren, med sin professionalism, som fattar de etiska besluten. Ingen annan.

Brott mot forskningsetiken kan behandlas som vilket brott som helst. Det kan finnas en etikkommitté knuten till varje universitet där vem som helst kan anmäla ett forskningsprojekt om man funnit att projektet brutit mot forskningsetik. Då efterliknar vi samhällets sätt att se på brott, att brott lagförs när det har skett. En ex post-värdering och inte ex ante-utvärdering. Således kan en etikkommitté finnas, för konsultationer, och för bedömningar av genomförda, misstänkta brott mot forskningsetik.

På så sätt ligger det professionella ansvaret där det skall ligga, hos den professionella forskaren. Allt annat är att alienera forskaren från en del av forskarens professionalism.    

​Den 9 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Psykologer vid Högskolan i Gävle fick ett uppdrag att utföra en undersökning för 400.000 kr avseende en metod att motverka våld i nära relationer.

De skickar ut en enkät till boende. Den besvaras av 10,5%. Av de svarande är det 24%, dvs 2,5% av de tillfrågade som känner till den metod som skall utvärderas. Det är 17,5% av de svarande som vet om metoden använts i deras område, dvs 1,8% av de tillfrågade. Psykologerna hävdar att resultaten därför måste tolkas mycket försiktigt. Frågan är onekligen om det finns några resultat alls att nämna, förutom att metoden för att motverka våld i nära relationer är okänd bland majoriteten. Det tycks som om metoden inte lyckats få någon som helst spridning.

I frågebatteriet fanns det en fråga som väckte beställarnas uppmärksamhet. Den ställde frågan om respondenten kände sig mer benägen att gripa in vid misstanke om våld. Just uppmaningen att ingripa vid misstanke om våld var en bärande tanke i den utvärderade metoden, varför det är en viktig fråga.

Respondenterna fick svara på en skala mellan 1 och 5, där 1 angavs som ’stämmer inte alls’, medan 5 var ’stämmer helt’. Medelvärdet på de som svarat på den frågan blev 2,9.

Nu kommer den nya Gävlematematiken. Psykologerna säger axiomatiskt att medelvärdet på skalan är 2,5. Eftersom medelvärdet på svaren är 2,9, finns det, enligt Gävlematematiken, en liten övervikt för instämmande i påståendet om att de känner sig mer benägna att ingripa. Således finns, förvisso en svag, men ändock en slutsats att metoden kan öka benägenheten att ingripa. Metoden är således effektiv.

Gävlematematikerna vänder ryggen åt mer traditionella metoder att utvärdera kategoriska svarsskalors svar, som t ex chi-två-beräkningar.

Gävlematematiken vänder ryggen åt mer traditionella invändningar som säger att man möjligen, om man måste ha en centralitetspunkt, skulle välja medianvärdet och inte medelvärdet.   

Men det riktigt dramatiska i Gävlematematiken är deras beräkning av medelvärde. Som artikelförfattaren till den artikel som jag utgår ifrån, Lapo Lappin, hävdar, anser den traditionella matematiken är medelvärdet på talen 1, 2, 3, 4 ,5 dvs alla talen på skalan, är 3, baserat på beräkningen (1+2+3+4+5)/5. 
( https://kvartal.se/artiklar/bra-backade-nina-rungs-projekt-men-raknade-fel/)

Gävlematematiken hävdar istället att medelvärdet är 2,5. För att nå det resultat använder Gävlematematiken nollan på ett innovativt sätt. De utgår från att avståndet mellan 0 och 1 är 1, vilket är samma avstånd som mellan 4 och 5. De tar ut varandra. Därefter ser de att avståndet mellan resterande avstånd, det mellan 1 och 2, är 1, vilket är detsamma som avståndet mellan 4 och 3, vilka då tar ut varandra. Kvar finns nu blott ett avstånd, det mellan 2 och 3. Mittpunkten i det avståndet, 2,5, är därför medelvärdet.

Nu finns ju trista, negativa personer, som sannolikt är drivna av avundsjukan att inte få 400.000 kr, som invänder att nollan inte kan tas med ty det var ju inte ett alternativ i enkäten. Avståndet mellan 0 och 1 har ju aldrig funnits, då det första svarsalternativet inte var 0 utan 1. Det avfärdas emellertid av Gävlematematikerna genom att hävda att 1 inte kan tänkas på ett meningsfullt sätt utan det som gör det till 1, nämligen 0, nollan.

Med denna forskningsmetod har Gävlepsykologerna skapat en slutsats att metoden kan vara verkningsfull.

Medan vi, utanför Gävle, med andra uppfattningar om betydelsen av 1,8% svar, med den traditionella statistikens beräkningar av sannolika utfall, och inte minst, med den traditionella matematikens beräkning av medelvärde, anser att undersökningen inte kan avgöra om metoden har effekt eller ej.

Min slutsats är att nollan inte skall beaktas i beräkningen av medelvärdet, ty den fanns redan med i undersökningen, i form av forskarna.

Den 8 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det sägs vara svårt att döda en människa när man ser människans ansikte. Det är lättare att döda med ett gevärsskott på långt avstånd, eller om den andres ansikte läggs i dimma av en ideologi som avhumaniserar den andre människan. Dimman mellan personer möjliggör ett beteende som skulle betraktas som omoraliskt utan dimman.

Om detta tänkte jag när jag läste helgens nyhet.

En person upptäcker att en man ligger orörlig utanför hennes dörr. Hon låser dörren, men börjar sedan filma mannen och sitt eget agerande, vari ingår att hon skrattar åt mannen. Sedan ringer hon sin personliga tränare och får rådet att ringa polisen, vilket hon sedan gör.

Därefter redigerar hon sitt filmmaterial av händelsen och lägger ut på internet.
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/y6ErgR/margaux-dietz-ber-om-ursakt-efter-omtalade-youtube-videon

Videon och hennes agerande möts av hård kritik på internet, vilket gör att hon tar bort videon och senare framför en ursäkt. Något senare meddelar ett klädesföretag, vars kläder hon bar i videon, att de avslutar sitt reklamsamarbete med henne eftersom det strider mot deras värdegrund. Vilken värdegrund de avser, anger de inte. Senare meddelar andra företag att de avslutar eller vilar sitt samarbete med henne.

Om hon hade varit en god, empatisk människa, hade hon undersökt hur det stod till med mannen, och hjälpt honom.

Om hon hade varit en rädd människa, oaktat empatisk förmåga, hade hon ringt polisen.
Men hon skrattade, gjorde en film, konsulterade en personlig tränare, ringde polisen och lade ut videon på internet.

Personen är en livsmarknadsförare, sk influencer, som lever på att gestalta sitt liv, bl a med produkter, och skicka ut gestaltningen som berättelser, oftast som videos, på internet. Företag, som har produkter som behöver marknadsföras, betalar henne för att, t ex bära deras kläder.

Hur kan hennes agerande förklaras?

Hon kan ha en sk beteendevariation som innebär att hon saknar förmåga till empati. Det kan möjligen förklara varför hon ringer sin personliga tränare för att få råd i en mänsklig situation som hon kanske inte förstår.

Men, filmen antyder att hon förstår situationen, att mannen har däckat och kanske slagit sig en aning.  

Osökt kommer historien om den barmhärtige samariern och den misshandlade mannen till mig. Först passerar juden den misshandlade mannen, som har sin religiösa dimma mellan sig och den skadade mannen, som säger att han inte får beblanda sig med den skadade. Därefter kommer samariern som saknar dimman, ser mannens belägenhet och gör det som är normal mänsklighet, att hjälpa en människa i nöd.

Livsmarknadsföraren tycks inte ha tillgång till sin empati mär hon ser mannen, utan ser i stället marknadsmöjligheten i situationen. Mellan henne och mannen finns en dimma, den dimma som ger henne inkomster, att saluföra sitt liv och situationer i sitt liv. Dimman suger ut den eventuella moral hon har, givet att hon inte har den beteendestörning som innebär att hon saknar empati. Dimman gör att hon är ett moraliskt vacuum, som i situationer inte ser en moralisk dimension, utan blott ser marknadsmöjligheter.

Denna dimma, som internet skickar ut, har kallats hat och hot. Då har det främst rört möjligheten att uttala sig anonymt. Människor som slipper visa sitt ansikte, uttalar sig på ett sätt som de sannolikt inte hade gjort om de hade behövt visa sitt ansikte. Den dimma av anonymitet som internet möjliggör, ger handlingar likt skottet på 200 meters avstånd, som fäller en människa. Ansiktslös kan människan begå svåra, omoraliska handlingar.

Men i det här fallet finns ansiktet. Här finns ingen anonymitet. Tvärtom. Ansiktet är själva poängen, ty livsmarknadsförare lever ju på att visa sitt ansikte, sina kläder, sina möbler och sina besök i affärer och tillställningar.

Det är snarare så, att internet innebär att livsmarknadsförare inte ser situationen som en lidande man, utan som en möjlighet att visa en annorlunda video av hennes liv. Det är hennes person, genom internet, som blir den dimma som gör att hon ser marknadsmöjligheten och inte lidandet.

Hennes fortsatta agerande, där hon först efter en ohygglig storm på internet, ber om ursäkt, visar också på dimman. Kanske hon har insett att hennes agerande var omoraliskt, och hennes förmåga till empati har tagit sig genom dimman? Eller kanske dimman ligger kvar och hon endast ser att marknadsvärdet av hennes liv riskerar att sjunka?

I den nya, omarbetade versionen av Bibeln, kommer, med denna händelse som grund, berättelsen om den barmhärtige samariern att förändras. Mannen ligger skadad. Först kommer juden, som höljd i sin dimma av judiska regler, passerar mannen. Sedan kommer livsmarknadsföraren, höljd i sin dimma av marknadsföring av sitt liv, som med sin telefons kamera spelar in den skadade människan och därefter en närbild på sitt eget, skrattande ansikte, för att sedan lämna mannen och lägga ut videon på internet. Därefter kommer den barmhärtige samariern och hjälper mannen.

Och sensmoralen är densamma: Oaktat alla dimmor, oaktat din religions, din ideologis levnadsregler, oaktat dina marknadsmöjligheter, måste du se den andres ansikte. Ty det är när vi står ansikte mot ansikte, som vi är människor.

​Den 7 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En av den nya regeringens förslag är att höja momsen på reparationer av cyklar, skor, lädervaror, kläder och hushållslinne, från 6% till 12%. Skälet till förändringen tycks vara administrativa, att man tror att skilda momssatser kostar företag i administrationskostnader.
( https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-om-hojd-moms-dyrare-reparera-cykeln )

Det har varit ett hattande kring dessa momssatser. 2017 sänktes momsen från den allmänna 25% till 12%. Därefter sänktes den 1 juli 2022 till 6%. Och snart skall den således vara tillbaka på den tidigare nivån 12%.

Detta hattande med momssatser kostar sannolikt mer i administration än en momssats som hålls konstant över många år. Samtidigt finns sedan länge olika momssatser, varför administrativa system och mänskliga rutiner finns upparbetade för att hantera dessa olikheter. Till detta kommer att snickare klarar administrationen av ROT och städerskor klarar RUT. Regeringens argument framstår som något krystat.

Viktigare är att detta lilla beslut har stark signalverkan. Regeringen är på rakt motsatt kurs gentemot det som sannolikt är det nödvändiga för vår framtid, att öka graden av cirkularitet.

Hållbarhetens främsta exponent är cirkularitet. Det kan betyda lite olika saker. Enkelt kan man säga att cirkularitet kan befinna sig på olika förbrukningsnivåer. Ett par slitna byxor kan förbrännas, och ge lite värme. En nivå upp är att byxorna kan göras om till t ex isoleringsmaterial, och på så sätt bidra till värmehållning under många år. Nästa nivå är att byxorna kan ges bort till någon som använder dem. Slutligen, på den högsta nivån kan byxorna lagas och åter användas.

Den högsta nivån av cirkularitet är reparationen och därefter återanvändandet. Det är den nivån som regeringen borde tydligt signalera är en åtråvärd nivå. Så åtråvärd att den bara behöver hjälpa till med att finansiera staten med en moms på 6%.

Det hållbara samhället som satsar på en hög nivå av cirkularitet är det reparerande samhället. Idag är vi vana vid reparation av dyra kapitalvaror. Men många tidigare kapitalvaror har idag sjunkit ner i cirkularitet. TV:n och den bärbara datorn reperares idag i mindre utsträckning än de tidigare tjocka TV-apparaterna och den stationära datorn. Sofforna som klädes om tidigare, blir idag lågornas rov. Förvisso är det bättre än om de får ligga på soptippen, men det är långt från cirkulariteten genom den omklädda soffans återanvändning. 

Varken H&M eller IKEA, som gärna framställer sig som Hållbara, har produkter där reparation är en väsentlig del i produkternas design. De har dock äntrat de lägre stegen på den cirkulära stegen, där de t ex ägnar sig åt andrahandsmarknaden av sina produkter.

Jag har ärvt en Electrolux hushållsassistent av min farmor, som köpte den samma år som jag föddes, år 1957. När remmen mellan motorn och skålen gick sönder, trodde jag att hushållsassistentens saga var all. Vad är sannolikheten för att en rem på en maskin från 1957 finns idag? Den visade sig vara 1, ty samma rem används idag av Electrolux. Så designar man för cirkularitet!

Om staten befrämjar cirkularitet på högsta nivå, t ex genom skilda momssatser, eller med cirkularitetsavdrag, likt ROT och RUT, och designen på produkter görs med beaktande av reparation, då kommer vi att få sömmerskor och skomakare och andra grupper som är inriktade på reparation. Många personer, som idag är arbetslösa, eller som ägnar sig åt att göra pizza, kan då bli reparatörer och därmed vara riktiga miljöknuttar, som är centrala personer i det hållbara, cirkulära samhället.

​Den 6 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kan man motivera brottsstraff utifrån empiri eller också utifrån moral? Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet (221103), hävdar att det finns skillnad mellan empirisk och förnuftig bevisföring när det gäller straff, där den empiriska, som avser i vilken mån straff minskar brottslighet, aldrig kan fullödigt tömma ut debatten om straff, då den även kräver vad hon hävdar är förnuftsmässig diskussion avseende brottsoffrets upprättelse och brottslingens botgöring.

Som kantiansk moralist kan jag förstå hennes argument. Det finns något som kan vara rätt enligt ett förnuftsmässigt resonemang, även om det inte har någon nytta, t ex lägre brottslighet. Man fastslår en princip, utifrån ett förnuftsmässigt resonemang, oaktat dess eventuella konsekvenser.

Dock kan empirikerna hävda att hon har fel, ty det är visst möjligt att göra allt till en empirisk fråga. När hon hävdar brottsoffrets upprättelse, kan man undersöka i vilken utsträckning brottsoffer erfar upprättelse genom specifika straff. Brottsoffrets upprättelse är ju ingen princip, utan en känsla, som kan beskrivas och empiriskt fångas.

Straff kan man ha för att avhända brottslingen från brottslighet under strafftiden, för att få den att inte upprepa handlingen, för att förmå potentiella brottslingar att inte begå brott och för att ge brottsoffret upprättelse. Alla dessa avsikter är mätbara, och således empiriska.

Men det empiriska är konsekvenser, och skribenten tycks efterlysa en Kantiansk moral, att oaktat om ett straff har en empirisk önskvärd effekt, skall straffet, av principiella skäl, för att det är rätt, för att ett värdigt samhälle bestraffar sådana handlingar, utdelas.

Men är det inte så att straffen kan utformas utifrån, minst tre olika grunder?

Skall rätten vara utformad utifrån det som kallas folkets rättsmedvetande, dvs skall rätten vara demokratisk? Rätten måste, för att vara effektiv, ha en acceptans i samhället. Men det innebär en risk för pöbelvälde, där primitiva krafter av hämnd kan utvecklas och skapa en lagstiftning som kanske tillfredsställer folkets behov av hämnd, men inte av skydd, dvs straffen hämnas, men innebär inte en begränsning av brotten.

Eller skall rätten vara nyttomaximerande, dvs följa en samhällskalkyl där man fastställer ett mål med rätten, t ex minimering av brott eller minimering av brottsskador och sedan utvärderar empiriskt varje straff utifrån dess effekt på målet? Det brukar användas som argument för lägre straff, då hårdare straff tydligen inte reducerar brotten.

Eller skall rätten följa ett moraliskt program, t ex följa värderingssystem som t ex de stora religionerna erbjuder, eller en uppsättning kategoriska imperativ, som fastställer straffet? Ett problem med den lösningen är frågan vem som skall göra det förnuftsmässiga resonemanget, då man kan tänka sig att förnuftet inte är helt förnuftigt utan följer en specifik logik, t ex en klassmässig logik. Det motargumentet har använts för att påtala att brott mot privat egendom är starkare än brott mot samhällsegendom, t ex skatteuppbörd. Ett annat argument är att man då kan plädera för sharia-lagar eller den judiska lagen, där lagen är fastställd av påhitt om en guds vilja.

Kanske vi har funnit den minst dåliga lösningen, när vi låter den representativa demokratin skapa lagarna. Då blir den demokratiskt förankrad, men man undviker pöbelrisken genom att pöbelns inflytande reduceras genom representativiteten, dvs att det inte är folket som beslutar, utan mer eller mindre professionella politiker. Samtidigt, genom utredningsväsendet som föregår lagstiftningen, blir lagen granskad utifrån sina empiriska konsekvenser och utifrån sin förnuftsmässiga följsamhet. 

​Den 5 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Är kvinnan en funktion av sin man? 

​​Nej, självklart inte. Kvinnan är precis som mannen, en individ, en självständig person som agerar utifrån sig själv, och som tar ansvar för sina handlingar. Kvinnan lyder inte under en man, och kvinnan bär inga konsekvenser av sin mans handlingar.

Det är ju så självklart att det känns märkligt att skriva det.

Ändå är det inte sant.

Ty!

En man är en funktion av sin kvinna och hennes agerande. Det kvinnan gör, påverkar mannens möjligheter, ja, t o m stänger en del möjligheter.

En kvinna deltar i en demonstration i Norge. Demonstrationen drevs av Nordiska motståndsrörelsen, en nazistiskt orienterad organisation. Hon är tydligen medlem i Nordiska motståndsrörelsen. Hon var tidigare medlem i Sverigedemokraterna och stod på deras lista till en kommun.  

Kvinnan lever med en man som är en Sverigedemokrat i ledande ställning i en kommun. Denna man har nu lämnat sina kommunala uppdrag och sitt medlemskap i Sverigedemokraterna.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/max-fagerstedt-sd-hoppar-av-sina-kommunala-uppdrag )

Mannen är en funktion av sin sambo. Hennes politiska orientering befläckar mannen och gör honom omöjlig som partimedlem och som företrädare i en kommun.

Är då inte detta ett nepotistiskt, ja, nästan förmedeltida sätt att agera? Det ligger nära det klanliknande beteendet, där en individ inte finns, utan en person är en funktion av sitt släkte. Det är ett agerande som, inte minst, Sverigedemokrater finner oacceptabelt när det återfinns hos invandrare. Och som andra, med rätta, finner oacceptabelt agerande i en individualistisk kultur.

En Sverigedemokrater som själv agerar enligt en klankultur. Det är den verkliga nyheten.

​Den 4 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Många fiender, mycket ära”, var ett uttryck som Mussolini gärna använde. Det kommer ursprungligen från en tysk härförare, Georg von Frundsberg, som levde i slutet på 1400-talet och början på 1500-talet, som sade ”Viel Feind', viel Ehr'!”

Det påminner om de ord som tillskrivs Churchill ” You have enemies? Good. That means you've stood up for something in your life.”

När man läser dessa citat gäller det att notera att det inte avser ovänner, utan fiender. Många ovänner kan man ha p g a att man är en otrevlig person som beter sig illa. Men fiender är inte ovänner, sådana som blott undviker dig. Fiender undviker dig inte, utan går mot dig, och ytterst vill dig illa. Sannolikt p g a att det du gjort, har gjort dem illa, eller hotar dem.

Det framkommer tydligast i Churchills ord, som innebär att Frundsbergs och Mussolinis ära kommer av att du stått för något, att du gjort något, som gått andra emot.

Jag, som har en anti-fan-club av fiender, nu senast ett universitets rektor, som ryktesvägen lär ha påbjudit att jag inte skall få lov att undervisa universitetets studenter, har erfarit sanningen i dessa ord. Ovänner vänder ryggen åt mig, medan fiender vänder sig till mig och försöker tillfoga mig skada. En sådan ära tillkommer mig.

Den som är följsam, som är samarbetsvillig, får inga fiender. I alla fall inte bland de mäktiga, de som har resurser att tillfoga skada. Det är också ur detta som en annan sanning kommer, att det inte är de galna ledarna som är farliga, utan deras följare. Hitler, Stalin och Mohammed hade inte åstadkommit något, utan sina följare, de som hotade Vilks, som hämtade de ukrainska böndernas skördar och som planlade tågen till Auschwitz.

Det finns sannerligen ingen ära i att ha många ovänner, medan äran tillkommer de som har fiender, ty de har hotat den makt och de resurser som deras fiender har och som fienderna använder för att desarmera den som får äran genom fiendeskapet.

Det är kallt och tomt för den som har fiender. Det enda den har, förutom fiender, är det som den ville. Och den bär på den ständigt gnagande frågan, om det var värt att vilja det som gav den mäktiga fiender. Ty vad är värdet i det man ville, om det man ville inte realiseras, utan blott realiserar fiender?

Vad var värdet i min vilja till sann akademi, om den sanna akademin blott finns som föreställning hos mig, där jag sitter bland de Liguriska bergen? Hur stor är min ära? Där?

​Den 3 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ropen de skalla, lika lön för alla och lika könsandel i svenska styrelser. Kvinnan skall inte vara underordnad i det moderna samhället. Feminismen är så naturlig som att solen går upp i öster. Ja, Sverige har t o m haft en feministisk utrikespolitik och en feministisk statsminister.

Men exakt samtidigt, av samma personer vars rop skallar, tar också villigt på sig hijaben, när de hälsar på i muslimska länder eller när de demonstrerar för muslimska kvinnor i Sverige och uttrycker sin islamofob-fobi genom att bära hijaben i protest mot högerns attacker mot islam.

Hijaben är ju blott och enbart ett uttryck för en patriarkal kultur och har starkt stöd i islam. Liknande uttryck finns även i judendomen och kristendomen, t ex i den senare där kvinnor skall beslöja sitt hår när de går in i en kyrka, tydligast uttryckt i den kristna ortodoxa kyrkan. Den patriarkala kulturen, med kvinnan som kyskhet, är semitisk, där den starkast bevarats i islam.

Dessa ’feminister’ har således ett Janusansikte, där den ena sidan värnar kvinnors jämställdhet, medan den andra sidan värnar ojämställdheten.

Det ena ansiktet, jämställdhetens ansikte, avser den svenska medelklassens kvinnor. Det andra ansiktet, underkastelsens ansikte, avser den muslimska underklassens kvinnor. De svenska medelklasskvinnorna skall med lika lön och lika makt vandra fria i samhället. Den muslimska underklasskvinnan skall med religionens opiumrökelse underkasta sig kyskheten.

’Feministernas’ klassyn är kulturdiskriminerande (för att därmed undvika det slitna ordet ’rasistisk’). De tycks acceptera ojämställdheten i den muslimska underklassen eftersom den ojämställdheten angrips från högerhåll, inte sällan ljudligast från de som de nyrasistiska ’feministerna’ benämner ’vita män’. Det är en bisarr dialektik när de ’vita männens’ ställningstagande måste motverkas av ’feministerna’ genom deras motsatta ställningstagande avseende jämställdhet, som innebär en acceptans av den kvinnliga underklassens ojämställdhet. ’Feministernas’ kamp mot de ’vita männen’ övertrumfar det som borde vara ’feministernas’ övergripande mål, jämställdhet.

Den kvinnliga delen av den muslimska underklassen får finna sig i att vara underordnad, ty ’feministernas’ nyrasistiska kamp mot de ’vita männen’ är viktigare.

De rop som verkligen skallar är: Gärna jämställdhet, men först nyrasism.

​Den 2 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En person har visat sig ha haft och kanske har, nazistiska attityder. Hon är samtidigt lärare. Skolan har nu börjat granska om hon kan vara lärare.
(https://nynashamn.se/service/service-ovrigt/aktuellt/aktuellt/2022-10-28-kommunen-undersoker-uppgifter-som-framkommit-i-media )

Jomshof, Sverigedemokraternas partisekreterare, uppges ha mist anställningar p g a att han var Sverigedemokrat, där skolan hävdade att han inte fick fortsatt förordnande då han inte delade skolans värdegrund.

Den självklara frågan är om läraryrket skall vara reserverat för vissa ideologier, och, om det är så, vilka ideologier är de acceptabla och vilka är de oacceptabla? Därefter kommer den stingsliga frågan, hur skall varje enskild skola granska varje lärares ideologiska övertygelse?

Den först frågan är tillräckligt svår, dvs vilka ideologier skall accepteras? En skola hänvisade till en värdegrund. Den kan vara grund för selektion av ideologier. Men, hur avgör man vad en ideologi är? Definieras en ideologi av det som de ideologiska företrädarna betraktar som grundläggande texter, t ex partiprogram och heliga texter. Eller definieras en ideologi av vad ideologins företrädare gör och har gjort?

Om man i värdegrunden har människors lika värde och demokrati som värdegrund, då bortfaller judendom, islam, nazism och kommunism, eftersom de är uttalat diskriminerande, ja, några är t o m rasistiska och samtliga tar avstånd från demokrati. Kristendomen är aningen svårare då företrädare, i alla fall i Sverige, numer agerar utifrån lika värde och demokrati. Men de har tidigare agerat mot demokrati och lika värde, och de har fortfarande Bibeln som helig text, med sin ohyggliga rasism och våldsamhet i Gamla Testamentet, och t o m uttryck för våld i Nya Testamentet.

Den andra frågan är än svårare. Hur granskar man lärarens ideologi? Skall de varje år uppge vilken världsåskådning de har? Eller skall man nöja sig med synliga uttryck, t ex bärande av kippa, kors, hijab, hammare & skära eller runor, eller om de gör sig synliga t ex genom att företräda organisationer som är bärare av ideologin? Om man blott använder synliga uttryck, då skapar man en stark tystnadskultur bland lärarna, som gömmer sin världsåskådning för att få behålla sitt arbete. Om man granskar deras världsåskådning utifrån årliga intervjuer, då befrämjar man också en tystnadskultur.

Men kanske det viktigaste är att en skola, genom att selektera lärare utifrån deras världsåskådning, tydligt demonstrerar att skolan inte har demokrati som värdegrund, varför den skolans agerande strider mot läroplanens stipulerande av demokratins värde.  

Det viktiga i bedömning av lärare måste vara deras agerande i klassrummet, om de där företräder läroplanen eller avviker från den genom att i klassrummet försöka indoktrinera eleverna och studenterna i en världsåskådning som strider mot läroplanen.

Min världsåskådning är den demokratiska socialismen. Jag hoppas innerligen att ingen kan visa på att jag har befrämjat den världsåskådningen i mitt klassrum. Jag har aldrig burit en symbol för min världsåskådning i klassrummet. En gång gjorde jag ett avsteg, vilket jag ångrar idag och inser att det var fel agerande. Jag bar den ukrainska flaggan på kavajslaget, i solidaritet med Ukraina när deras östra delar blev angripna. Det var fel. Som lärare är min uppgift inte att solidarisera mig med något land. Som lärare skall jag diskutera landet och vad den är utsatt för, men utan att ta ställning för Ukraina.

Min åsikt är att en lärare inte skall demonstrera sin världsåskådning, vilket innebär att en lärare inte skall bära symboler, som t ex kors, kippa, hijab, regnbågshalsduk eller ukrainsk flagga.

En lärare må ha vilken världsåskådning som den vill, men klassrummet skall vara fri från den världsåskådningen.

​Den 1 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin