Förtroende för en forskare är självklart för mig då jag är forskare och inte journalist, där jag har ett ansvar för att mina publika presentationer inte skall vara till förfång för mina empiriska objekt, när informationen är vunnen i förtroende. Det innebär förvisso att vissa intressanta observationer gjorda under förtroendet inte kan utnyttjas, vilket sätter en gräns på vår kunskapsproduktion. Men det är en liten kostnad relativt nyttan av att få priviligierad information.
I grunden för detta förtroende ligger forskningsetiken, så som den omsätts i handling. Styrelsen och ledarna i vårt bolag hade höga förväntningar på vår forskningsetik, vilka jag innerligt hoppas de anser att vi uppfyllt. Samtidigt förväntar jag mig att de har höga etiska förväntningarna på oss, ty vi är professionella forskare. En lägre förväntan på oss vore en förödmjukelse mot vår professionalism.
Forskningsetik är något som man kan utbildas i, genom böcker och föreläsningar och tentor. Det är något man kan bilda sig i, genom att vara nära andra forskare, speciellt äldre, med rik erfarenhet, där etiska problem kommer upp på bordet, diskuteras i all oändlighet över kallnande kaffe. Sedan kan forskningsetik externaliseras, främmandegöras, alieneras, byråkratiseras, dvs överlämnas till en maskin, till en byråkrati, förvisso bestående av människor, som skall avgöra de etiska spörsmålen.
De två första, speciellt det andra, bildning genom handling tillsammans med professionella forskare, innebär att etikprövning är en naturlig och integrerad del av professionens arbete. Det tredje är den byråkratiska etikprövningen, vilket är en aktivitet som innebär avprofessionalisering, då avgörandet, och därmed också arbetet med etikprövningen, avhänds den som agerar under forskningsetiken. Det innebär en separation mellan forskningen och det som är en grundläggande del i forskningen, forskningsetiken, där forskaren skall genomföra forskningen, men är befriad från forskningsetiken, som läggs i den etikprövande kommitteens händer.
Nu etableras en lag där varje projekt som rör människor skall prövas av en byråkratisk kommitté. Det är ytterligare ett steg mot avprofessionalisering av forskaren, där etikprövningen, som görs ständigt, implicit och explicit, vid det kallnande kaffet, alieneras från forskaren.
( https://www.svd.se/a/15MR0l/lagg-ner-etikprovningarna )
I den mån forskaren upplever ett etiskt problem som den, trots sin professionalism, eller kanske t o m p g a sin professionalism, erfar som svår, borde den kunna ha möjligheten att överlämna etikbedömningen till en kommitté för konsultation. Notera ordet konsultation, eftersom jag inte anser att en kommitté skall fatta forskningsbeslut. Det är forskaren, med sin professionalism, som fattar de etiska besluten. Ingen annan.
Brott mot forskningsetiken kan behandlas som vilket brott som helst. Det kan finnas en etikkommitté knuten till varje universitet där vem som helst kan anmäla ett forskningsprojekt om man funnit att projektet brutit mot forskningsetik. Då efterliknar vi samhällets sätt att se på brott, att brott lagförs när det har skett. En ex post-värdering och inte ex ante-utvärdering. Således kan en etikkommitté finnas, för konsultationer, och för bedömningar av genomförda, misstänkta brott mot forskningsetik.
På så sätt ligger det professionella ansvaret där det skall ligga, hos den professionella forskaren. Allt annat är att alienera forskaren från en del av forskarens professionalism.
Den 9 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin