Högerregeringen arbetar på att etablera en svensk litteraturkanon, för att säkerställa att Sveriges medborgare genom skolan kommer i kontakt med de främsta litterära verk som skapats i Sverige.
Skälet kan vara att säkerställa att alla elever, oaktat vilken skola de går i, får kunskap om de främsta litterära verken i Sverige. Men skälet kan också vara att skapa en nationsgemenskap, där litteraturen är en del i nationsgemenskapen.
Två argument kan anföras mot en kanon. Givetvis mot det nationalistiska draget i förslaget, att Sverige är ett land under ständig förändring, varför en kanon blir en frysning av nationen. Det andra argumentet är att det innebär en inkompetensförklaring av svensklärarna, att de inte är i stånd att ge eleverna en god bild av svensk litteratur.
En kanon kan inte skapas utifrån objektiva kriterier, ty vilka är de? Litterär kvalité? Ja, men vem avgör vad det är? Riskerar inte en kanon att bli ett uttryck för en liten grupps uppfattning om stor litteratur? En kanon blir ett uttryck för en klass, dvs det som den bildade klassen anser är klassiker.
Den bok som betytt mest för mig är en bok, som när den kom, sades ha ett drängspråk. Hade det funnits en kanon vid den tiden, hade den inte kommit med. Jag tror inte heller att någon lärare gav den till någon elev vid den tiden. Kanske den kommer med idag, men då mest beroende på att den tas som gisslan, en klassgisslan, för att befria kanon från kritiken att vara en funktion av ett klassmedvetande.
Jag sattes att läsa Strindbergs bok, Röda Rummet. Den är given i en svenska kanon. Jag fick den att läsa av svenskläraren. Jag ansåg att den var dålig, ty den var orealistisk, bl a hänvisade jag till att snickaren i boken, när han träffade välgörenhetskvinnorna, uttryckte sig på ett sätt som jag betvivlade att Stockholmssnickare uttryckte sig.
Hade det då funnits en kanon, hade läraren lutat sig tillbaka och sagt att detta är den bok som finns i den svenska litteraturkanon.
Men den mycket goda svenskläraren visade sin professionalism och bildning genom att ta fram en annan bok. Hon bad mig läsa en annan bok, den som skulle bli min viktigaste bok i livet, Jan Fridegårds bok, Lars Hård. Glad kom jag tillbaka till henne och sade att det här är precis så som människor uttrycker sig.
Därefter läste jag alla Fridegårdsböcker, och läste en del böcker av de andra författarna som tillhörde statarskolan, Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson. Jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet i svenska, trots att jag gick på Naturvetenskaplig linje, på boken Lars Hård.
Sverige behöver ingen litteraturkanon, utan professionella lärare i svenska och i den svenska litteraturen.
Den 18 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Skälet kan vara att säkerställa att alla elever, oaktat vilken skola de går i, får kunskap om de främsta litterära verken i Sverige. Men skälet kan också vara att skapa en nationsgemenskap, där litteraturen är en del i nationsgemenskapen.
Två argument kan anföras mot en kanon. Givetvis mot det nationalistiska draget i förslaget, att Sverige är ett land under ständig förändring, varför en kanon blir en frysning av nationen. Det andra argumentet är att det innebär en inkompetensförklaring av svensklärarna, att de inte är i stånd att ge eleverna en god bild av svensk litteratur.
En kanon kan inte skapas utifrån objektiva kriterier, ty vilka är de? Litterär kvalité? Ja, men vem avgör vad det är? Riskerar inte en kanon att bli ett uttryck för en liten grupps uppfattning om stor litteratur? En kanon blir ett uttryck för en klass, dvs det som den bildade klassen anser är klassiker.
Den bok som betytt mest för mig är en bok, som när den kom, sades ha ett drängspråk. Hade det funnits en kanon vid den tiden, hade den inte kommit med. Jag tror inte heller att någon lärare gav den till någon elev vid den tiden. Kanske den kommer med idag, men då mest beroende på att den tas som gisslan, en klassgisslan, för att befria kanon från kritiken att vara en funktion av ett klassmedvetande.
Jag sattes att läsa Strindbergs bok, Röda Rummet. Den är given i en svenska kanon. Jag fick den att läsa av svenskläraren. Jag ansåg att den var dålig, ty den var orealistisk, bl a hänvisade jag till att snickaren i boken, när han träffade välgörenhetskvinnorna, uttryckte sig på ett sätt som jag betvivlade att Stockholmssnickare uttryckte sig.
Hade det då funnits en kanon, hade läraren lutat sig tillbaka och sagt att detta är den bok som finns i den svenska litteraturkanon.
Men den mycket goda svenskläraren visade sin professionalism och bildning genom att ta fram en annan bok. Hon bad mig läsa en annan bok, den som skulle bli min viktigaste bok i livet, Jan Fridegårds bok, Lars Hård. Glad kom jag tillbaka till henne och sade att det här är precis så som människor uttrycker sig.
Därefter läste jag alla Fridegårdsböcker, och läste en del böcker av de andra författarna som tillhörde statarskolan, Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson. Jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet i svenska, trots att jag gick på Naturvetenskaplig linje, på boken Lars Hård.
Sverige behöver ingen litteraturkanon, utan professionella lärare i svenska och i den svenska litteraturen.
Den 18 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
