Drag-queens läser sagor för barn på bibliotek. Klädda i färgrika kläder, med hår som är enormt, och med sagor som har budskap om allas lika värde och om att våga vara sig själv, vem man nu än är.
Politruker och aktivister på bibliotek, följandes den oerhört politiska korrektheten avseende HBTQi och normkritik, befrämjar sagostunden med drag-queens eftersom de är så oerhört goda.
Men i denna saga finns också de onda.
I Kalmar protesterar en Sverigedemokrat mot sagoläsningen. I Olofström ställs sagostunden in efter hot, men spelas in så intresserade kan titta på den. Björn Söder, ryktbar Sverigedemokrat, skriver på den intellektuella rännstenen Twitter:” Låt barnen vara i fred från era sexuella böjelser. Dem får ni gärna ha, men lämna barnen utanför.”
I Malmö ansåg man sig behöva vakter för att säkerställa uppläsningen, då man mottagit, inte bara starka ord, det som idag kallas hat, utan även hot.
Hur skall man se på detta?
För det första så slår Jonas Gardell huvudet på spiken när han avslutar en debattartikel med orden ” Det är ibland slående hur lika SD är Irans mullor.”
https://www.expressen.se/nyheter/gardell-slaende-hur--lika-sd-ar-irans-mullor/
Muslimers och SD kan enas i att man måste upprätthålla den fullständigt normala sexualiteten, av gud given, mellan man och, oftast en kvinna, även om vissa muslimska grenar anser att flera kvinnor är acceptabla. Däremot är homosexualitet, eller när en man klär ut sig till en kvinna eller tvärtom, en sådan styggelse att blott helvetets eldar väntar dem. Medan muslimerna överhuvudtaget inte accepterar det, så är den svenska mullorna i SD enbart arga för att barn kan vara utsatt för dessa drottningar. Lustigt nog har sådana sagostunder hållits, enligt uppgift i en artikel, i Rosengård, som ju är en plats dominerad av muslimer.
Medan SD-mullorna står på den ena sidan, befinner sig andra gaphalsar, däribland Gardell, på den andra sidan, de som har medias och den politiska elitens stöd. Politrukerna som skall mata oss med sin propaganda, för att därmed själva kunna vältra sig i den förträfflighet som de ger varandra.
Det oerhört lustiga i detta är att av alla reportage och artiklar jag läst om detta, har ingen, absolut ingen, frågat dem som det handlar om. Barnen! Vad ser barnen i detta? Känner de sig sexuellt osäkra? Vad tänker de?
Jag vet inte vad de ser, men utifrån min lilla erfarenhet av barn, tror jag att de storögt tittar på de lysande drottningarna, deras starka färger, deras stora hår, deras glitter. Precis som de tittar på Jultomten. Och precis som jultomten är budskapet att vara snäll och hygglig. Jag tror således att de ser två sorts jultomtar. Och att de ser igenom allt, att de ser och förstår att allt blott är en saga.
När jag hade barn på ett daghem, avlöste föräldrarna personalen under några timmar varje vecka och tog hand om barngruppen. Det var uppskattat hos barnen, speciellt när papporna tog över. Och det var uppskattat bland föräldrarna, speciellt bland papporna, som fick leva ut några timmar. Under de timmarna hade jag börjat berätta en saga för barnen. Barnen ville höra den om och om igen och de ville höra vad som hände vidare. Jag hade alltid en samling barn kring mig som ville lyssna. Men jag var noga att berätta för barnen att de skulle hålla den för sig själv. Absolut inte berätta för sina föräldrar.
Ty jag visste och jag vet, att barn är så innerligt mycket klokare än institutionellt helt genomdränkta vuxna, speciellt de som vill vara så oerhört förträffliga.
När jag berättade om min saga, många år senare, för några vuxna som hade haft sina barn där, blev de uppbragta och en sade, en kvinna, med hot i rösten, att det var det vidrigaste hon hört och om hon hade hört det då, hade hon anmält mig för både polis och rektor på skolan.
Min saga var egentligen om häxor och Blåkulla, men med trollkarlar också…ja, viss jämställdhetspatos fanns i sagan. Häxorna och trollkarlarna kidnappade barn och tog till sin ö, där barnen levde i fullständigt slaveri. Barnen riktigt njöt av att höra hur illa barnen blev behandlade. Höjdpunkten, som många barn tyckte det var, var när barnen och häxorna och trollkarlarna skulle spela fotboll, men fotbollen var försvunnen. Då högg de av huvudet på ett barn och spelade med huvudet.
Vuxna hör inte vad barn hör. Vuxna hör halshuggning och tänker kanske på Marie-Antoinette. Men för barnen var fotbollen i sagan som det momenten nr berg-och dalbanans topp är passerad och man åker den hisnande, hemska nedfärden. Man tycker det är hisnande. Man är rädd. Det är ohyggligt. Det är själva poängen med hisnande nedfärden. Men det som är förutsättningen för det hisnande är att man är fullständigt trygg att inget hemskt sker.
Detta moment i berg-och-dal-banan, och i sagan, förstår barn, men inte vuxna. Barn förstår att det är saga, men en saga som skall skrämmas. På det där ljuvliga, ohyggliga sätt som nedförsbacken i bergochdalbanan upplevs. Men det är egentligen inte alls skrämmande, ty det är den hygglige Sven-Olof som berättar den, han som sedan hjälper en upp för stegen till kassebanan.
Jag tror att skadan på barnen sker när de ser hur de vuxna håller på kring sagostunden.
Den 20 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Politruker och aktivister på bibliotek, följandes den oerhört politiska korrektheten avseende HBTQi och normkritik, befrämjar sagostunden med drag-queens eftersom de är så oerhört goda.
Men i denna saga finns också de onda.
I Kalmar protesterar en Sverigedemokrat mot sagoläsningen. I Olofström ställs sagostunden in efter hot, men spelas in så intresserade kan titta på den. Björn Söder, ryktbar Sverigedemokrat, skriver på den intellektuella rännstenen Twitter:” Låt barnen vara i fred från era sexuella böjelser. Dem får ni gärna ha, men lämna barnen utanför.”
I Malmö ansåg man sig behöva vakter för att säkerställa uppläsningen, då man mottagit, inte bara starka ord, det som idag kallas hat, utan även hot.
Hur skall man se på detta?
För det första så slår Jonas Gardell huvudet på spiken när han avslutar en debattartikel med orden ” Det är ibland slående hur lika SD är Irans mullor.”
https://www.expressen.se/nyheter/gardell-slaende-hur--lika-sd-ar-irans-mullor/
Muslimers och SD kan enas i att man måste upprätthålla den fullständigt normala sexualiteten, av gud given, mellan man och, oftast en kvinna, även om vissa muslimska grenar anser att flera kvinnor är acceptabla. Däremot är homosexualitet, eller när en man klär ut sig till en kvinna eller tvärtom, en sådan styggelse att blott helvetets eldar väntar dem. Medan muslimerna överhuvudtaget inte accepterar det, så är den svenska mullorna i SD enbart arga för att barn kan vara utsatt för dessa drottningar. Lustigt nog har sådana sagostunder hållits, enligt uppgift i en artikel, i Rosengård, som ju är en plats dominerad av muslimer.
Medan SD-mullorna står på den ena sidan, befinner sig andra gaphalsar, däribland Gardell, på den andra sidan, de som har medias och den politiska elitens stöd. Politrukerna som skall mata oss med sin propaganda, för att därmed själva kunna vältra sig i den förträfflighet som de ger varandra.
Det oerhört lustiga i detta är att av alla reportage och artiklar jag läst om detta, har ingen, absolut ingen, frågat dem som det handlar om. Barnen! Vad ser barnen i detta? Känner de sig sexuellt osäkra? Vad tänker de?
Jag vet inte vad de ser, men utifrån min lilla erfarenhet av barn, tror jag att de storögt tittar på de lysande drottningarna, deras starka färger, deras stora hår, deras glitter. Precis som de tittar på Jultomten. Och precis som jultomten är budskapet att vara snäll och hygglig. Jag tror således att de ser två sorts jultomtar. Och att de ser igenom allt, att de ser och förstår att allt blott är en saga.
När jag hade barn på ett daghem, avlöste föräldrarna personalen under några timmar varje vecka och tog hand om barngruppen. Det var uppskattat hos barnen, speciellt när papporna tog över. Och det var uppskattat bland föräldrarna, speciellt bland papporna, som fick leva ut några timmar. Under de timmarna hade jag börjat berätta en saga för barnen. Barnen ville höra den om och om igen och de ville höra vad som hände vidare. Jag hade alltid en samling barn kring mig som ville lyssna. Men jag var noga att berätta för barnen att de skulle hålla den för sig själv. Absolut inte berätta för sina föräldrar.
Ty jag visste och jag vet, att barn är så innerligt mycket klokare än institutionellt helt genomdränkta vuxna, speciellt de som vill vara så oerhört förträffliga.
När jag berättade om min saga, många år senare, för några vuxna som hade haft sina barn där, blev de uppbragta och en sade, en kvinna, med hot i rösten, att det var det vidrigaste hon hört och om hon hade hört det då, hade hon anmält mig för både polis och rektor på skolan.
Min saga var egentligen om häxor och Blåkulla, men med trollkarlar också…ja, viss jämställdhetspatos fanns i sagan. Häxorna och trollkarlarna kidnappade barn och tog till sin ö, där barnen levde i fullständigt slaveri. Barnen riktigt njöt av att höra hur illa barnen blev behandlade. Höjdpunkten, som många barn tyckte det var, var när barnen och häxorna och trollkarlarna skulle spela fotboll, men fotbollen var försvunnen. Då högg de av huvudet på ett barn och spelade med huvudet.
Vuxna hör inte vad barn hör. Vuxna hör halshuggning och tänker kanske på Marie-Antoinette. Men för barnen var fotbollen i sagan som det momenten nr berg-och dalbanans topp är passerad och man åker den hisnande, hemska nedfärden. Man tycker det är hisnande. Man är rädd. Det är ohyggligt. Det är själva poängen med hisnande nedfärden. Men det som är förutsättningen för det hisnande är att man är fullständigt trygg att inget hemskt sker.
Detta moment i berg-och-dal-banan, och i sagan, förstår barn, men inte vuxna. Barn förstår att det är saga, men en saga som skall skrämmas. På det där ljuvliga, ohyggliga sätt som nedförsbacken i bergochdalbanan upplevs. Men det är egentligen inte alls skrämmande, ty det är den hygglige Sven-Olof som berättar den, han som sedan hjälper en upp för stegen till kassebanan.
Jag tror att skadan på barnen sker när de ser hur de vuxna håller på kring sagostunden.
Den 20 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
