I en artikel om Magdalena Andersson beskrivs hur Handelshögskolan i Stockholm haft och har en socialdemokratisk klubb som skapat en del av de mest framträdande Socialdemokraterna. (https://www.svd.se/klubben--anderssons-maktbas-pa-elitskolan). Där nu Magdalena, som kommande partiordförande, kommer att vara den främsta. Handelshögskolan brukar ju annars främst framhållas som en elitutbildning mestadels för den privata sektorn. Det är meriterande att komma in på skolans utbildning. Det är meriterande att klara utbildningen, då den hävdas vara krävande.
Jag har hävdat att man bör utvärdera alla, även Handels i Stockholm, på deras värdetillskott. Om man tar in det absoluta toppskiktet av svenska studenter, om man har stora finansiella resurser, om man attraherar de bästa forskarna och lärarna, då är det svårt att misslyckas. Men höjer de sina studenter, så som kanske andra gör? Har de samma värdeförändring i studenten som andra har? Som ekonom är man ju inte imponerad av ett företags vinst, utan av dess räntabilitet, dvs förmåga att skapa avkastning på sitt kapital.
Jag tyckte under ett tag, då jag arbetade på Högskolan Kristianstad, att vi var några stycken som skapat en ganska hyfsad utbildning, där vi gjorde en god utbildningen genom att vi var forskningsintensiva och undervisningsintensiva. Där vi ställde krav, så fräna att det fanns studenter som valde att läsa sin magister i Lund, då, som de sade, det är mer meriterande med Väl godkänt från Lunds universitet, som man uppnår med mindre insats än vad som krävs för att bli knappt godkänd från Högskolan Kristianstad. Det fanns en tid under 2010-talet då jag tror att våra studenter var mer citerade i vetenskapliga artiklar, än någon annans skolas studenter. T ex en Kristianstadsstudents omgjorda kandidatarbete, eller om det var magisterarbete, har idag över 500 citeringar.
Högskolan Kristianstads kandidatnivå bedömdes i en statlig utvärdering strax efter 2010, att vara på samma höga nivå som handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping. Det var en omtumlande värdering, där Högskolan Kristianstad, som oftast ansågs vara bland de sämsta högskolorna i ekonomi, plötsligt stod på parnassen, i det finaste sällskap man kunde tänka sig.
Har man en gång kommit dit, kan man vara där, ansåg jag, och sökte i mitten på 2010-talet jobb på högskolan. Högskolan Kristianstad saknar förvisso några saker som Handelshögskolan i Stockholm har. De saknar de stora finansiella resurserna. De saknar tillgången till de stora, internationella företagen. De saknar studenter med de högsta betygen från gymnasiet. Men när jag kom till högskolan fanns något som är basen för en god utbildning, kraftfulla lärare, med forskningsorientering och utbildningsorientering. Jag kände också personer i omgivningen, bl a en som blott bodde 200 meter från högskolan, som skulle kunna vinnas för högskolan. Jag såg framför mig en elitutbildning, som skulle vinna rykte, därefter vinna högre antagningspoäng, dvs mer krävande studenter som ytterligare skulle driva på den positiva spiralen genom att driva på lärarna, och samtidigt, p g a ryktet, vinna lättare tillträde till företag, för olika former av utbyten. Slutligen kanske allt detta leder till starkare finanser, men det var inte ett viktigt mål, blott ett gott medel.
Som jag skrivit mycket om här, gick denna vision upp i rök, och föll ner som damm på mina böcker. Jag har berättat om mina insatser och hur de misslyckades. Om dem skall jag därför inte orda mer, utan blott notera att de misslyckades. Och de misslyckades så till den milda grad att de flesta av de lärare som var anledningen till att jag trodde att högskolan skulle kunna utvecklas till en elitutbildning, försvann eller mildrade sina insatser på skolan. Förutsättningen för att skapa en elitutbildning, för att behålla Högskolan Kristianstad på parnassen, försvann.
Jag, sprungen från en farmor som var mycket intelligent, men som p g a ett hårt klassamhälle inte fick möjlighet att utveckla sin förmåga, fick 1990 gå upp på parnassen och över den, i Lunds Domkyrka. Min föresats var att studenterna på Högskolan Kristianstad skulle ges samma möjlighet att, genom en mycket god utbildning, få utveckla sina förmågor. Och ställa sig med självklar gemensamhet sidan om studenterna från Handelshögskolan i Stockholm.
Den drömmen vändes av rektorn och hans anhang till avskedets mardröm. Nu får studenterna skolning i normer om hållbarhet. Om de får en utbildning i klass med kandidatnivån som flög ärad över Sverige strax efter 2010, vet jag inte. För deras skull, hoppas jag på det. Men jag är rädd att drömmen som fick en viss realitet kring 2010-talet, är idag blott damm och finns endast som ett sorgens minne hos mig.
Den 16 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag har hävdat att man bör utvärdera alla, även Handels i Stockholm, på deras värdetillskott. Om man tar in det absoluta toppskiktet av svenska studenter, om man har stora finansiella resurser, om man attraherar de bästa forskarna och lärarna, då är det svårt att misslyckas. Men höjer de sina studenter, så som kanske andra gör? Har de samma värdeförändring i studenten som andra har? Som ekonom är man ju inte imponerad av ett företags vinst, utan av dess räntabilitet, dvs förmåga att skapa avkastning på sitt kapital.
Jag tyckte under ett tag, då jag arbetade på Högskolan Kristianstad, att vi var några stycken som skapat en ganska hyfsad utbildning, där vi gjorde en god utbildningen genom att vi var forskningsintensiva och undervisningsintensiva. Där vi ställde krav, så fräna att det fanns studenter som valde att läsa sin magister i Lund, då, som de sade, det är mer meriterande med Väl godkänt från Lunds universitet, som man uppnår med mindre insats än vad som krävs för att bli knappt godkänd från Högskolan Kristianstad. Det fanns en tid under 2010-talet då jag tror att våra studenter var mer citerade i vetenskapliga artiklar, än någon annans skolas studenter. T ex en Kristianstadsstudents omgjorda kandidatarbete, eller om det var magisterarbete, har idag över 500 citeringar.
Högskolan Kristianstads kandidatnivå bedömdes i en statlig utvärdering strax efter 2010, att vara på samma höga nivå som handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping. Det var en omtumlande värdering, där Högskolan Kristianstad, som oftast ansågs vara bland de sämsta högskolorna i ekonomi, plötsligt stod på parnassen, i det finaste sällskap man kunde tänka sig.
Har man en gång kommit dit, kan man vara där, ansåg jag, och sökte i mitten på 2010-talet jobb på högskolan. Högskolan Kristianstad saknar förvisso några saker som Handelshögskolan i Stockholm har. De saknar de stora finansiella resurserna. De saknar tillgången till de stora, internationella företagen. De saknar studenter med de högsta betygen från gymnasiet. Men när jag kom till högskolan fanns något som är basen för en god utbildning, kraftfulla lärare, med forskningsorientering och utbildningsorientering. Jag kände också personer i omgivningen, bl a en som blott bodde 200 meter från högskolan, som skulle kunna vinnas för högskolan. Jag såg framför mig en elitutbildning, som skulle vinna rykte, därefter vinna högre antagningspoäng, dvs mer krävande studenter som ytterligare skulle driva på den positiva spiralen genom att driva på lärarna, och samtidigt, p g a ryktet, vinna lättare tillträde till företag, för olika former av utbyten. Slutligen kanske allt detta leder till starkare finanser, men det var inte ett viktigt mål, blott ett gott medel.
Som jag skrivit mycket om här, gick denna vision upp i rök, och föll ner som damm på mina böcker. Jag har berättat om mina insatser och hur de misslyckades. Om dem skall jag därför inte orda mer, utan blott notera att de misslyckades. Och de misslyckades så till den milda grad att de flesta av de lärare som var anledningen till att jag trodde att högskolan skulle kunna utvecklas till en elitutbildning, försvann eller mildrade sina insatser på skolan. Förutsättningen för att skapa en elitutbildning, för att behålla Högskolan Kristianstad på parnassen, försvann.
Jag, sprungen från en farmor som var mycket intelligent, men som p g a ett hårt klassamhälle inte fick möjlighet att utveckla sin förmåga, fick 1990 gå upp på parnassen och över den, i Lunds Domkyrka. Min föresats var att studenterna på Högskolan Kristianstad skulle ges samma möjlighet att, genom en mycket god utbildning, få utveckla sina förmågor. Och ställa sig med självklar gemensamhet sidan om studenterna från Handelshögskolan i Stockholm.
Den drömmen vändes av rektorn och hans anhang till avskedets mardröm. Nu får studenterna skolning i normer om hållbarhet. Om de får en utbildning i klass med kandidatnivån som flög ärad över Sverige strax efter 2010, vet jag inte. För deras skull, hoppas jag på det. Men jag är rädd att drömmen som fick en viss realitet kring 2010-talet, är idag blott damm och finns endast som ett sorgens minne hos mig.
Den 16 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
