Elsparkcykeln har blivit oerhört populär, speciellt i yngre kretsar. Man tar en cykel som står någonstans, hyr den för en tid, och lämnar den. Elsparkcykeln relativt stadens kollektiva färdmedel har de fördelar som bilen har relativt järnväg och flyg, den är oerhört transportflexibel.
Men!
Den är ett miljösvin relativt ett annat alternativ, cykeln. En cykel som drivs av människan, har två fördelar relativt elsparkcykeln. Den har inte belastat naturen genom att ett batteri har producerats. Och, kanske än mer, den förbrukar riktigt förnybar energi, cyklistens, istället för elsparkcykeln, som kräver kärnkraft, dyr vindkraft eller ett vattenfalls undergång.
Det senare, elkonsumtionen, har elsparkcykeln lyckats få under radarn. Man frågar sig inte om dessa, företrädesvis unga människor, kan använda sin muskelkraft för att ta sig fram, istället för vattenkraften från norr eller kärnkraftselen från Oskarshamn, eller vindelen.
Att gamla människor, som knappt kan gå, använder permobil, som är driven av el, är en rimlig naturbelastning som den gruppen skapar. Men att företrädesvis unga människor förbrukar el, ståendes på elsparkcykeln, är en orimlig naturbelastning. Ett energisvineri.
Människan behöver se över sin naturbelastning, i stort och i smått. Det finns stora floder av naturbelastning, älvar, bäckar och rännilar. Varje individs naturbelastning måste varje individ reflektera över. Det är rännilen. Varje organisation, det är ån eller älven, måste reflektera över sin naturbelastning. Varje nation, det är den gigantiska floden.
För att vara starkt trovärdig, åkte Greta över Atlanten i en segelbåt. Alla förstod och insåg att det var symboliskt. Men, vad jag förstår, likt Kamprad, som levde sin lågprisstrategi i IKEA, så är Greta konsistent i sina symbolhandlingar.
Vi som lever normala liv, kan inte vara konsistenta i vare sig symboler eller handlingar. Vi måste leva efter devisen: Gör vad du kan, inom rimliga gränser av det som är ditt liv.
Jag åker fram och tillbaka till Italien i en egen bil. Jag är en miljöbov. Ibland åker jag på bilens maxhastighet, 192 km/h. Då är jag verkligen en miljöbov. Men, jag försöker minska hastigheten genom elmotorns försorg, vilken skapar el, och inte värme, som kan användas för att driva bilen. I bilen sitter en liten mätare som visar när bilen alstrar el och när den förbrukar bensin och el. Jag känner mig aningen nöjd när jag ser att den alstrar el. Mitt miljösvineri blir lite mindre.
Ack sådant hyckleri, ty hade jag tagit tåget hade jag varit ett betydligt mindre miljösvin. Men jag hade ändock varit ett miljösvin, ty mina resor behövs inte för produktionen i landet. Ingen nödvändig produkt eller service för någon produceras genom mitt resursanvändande. Inte ens nödvändig för mig, ty jag kan leva i mitt hus i Öllsjö. Jag har inget tvång att åka till Italien.
Men, driver man den tanken till sin spets, så bör jag ta livet av mig, ty då belastar jag inte naturen mer än min förmultnande kropp påverkar naturen.
Man har därför att göra vad man kan, inom gränserna för ett liv. I de gränserna, ja, där ser jag inte elsparkcykelns plats. Men väl permobilen.
Den 13 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Men!
Den är ett miljösvin relativt ett annat alternativ, cykeln. En cykel som drivs av människan, har två fördelar relativt elsparkcykeln. Den har inte belastat naturen genom att ett batteri har producerats. Och, kanske än mer, den förbrukar riktigt förnybar energi, cyklistens, istället för elsparkcykeln, som kräver kärnkraft, dyr vindkraft eller ett vattenfalls undergång.
Det senare, elkonsumtionen, har elsparkcykeln lyckats få under radarn. Man frågar sig inte om dessa, företrädesvis unga människor, kan använda sin muskelkraft för att ta sig fram, istället för vattenkraften från norr eller kärnkraftselen från Oskarshamn, eller vindelen.
Att gamla människor, som knappt kan gå, använder permobil, som är driven av el, är en rimlig naturbelastning som den gruppen skapar. Men att företrädesvis unga människor förbrukar el, ståendes på elsparkcykeln, är en orimlig naturbelastning. Ett energisvineri.
Människan behöver se över sin naturbelastning, i stort och i smått. Det finns stora floder av naturbelastning, älvar, bäckar och rännilar. Varje individs naturbelastning måste varje individ reflektera över. Det är rännilen. Varje organisation, det är ån eller älven, måste reflektera över sin naturbelastning. Varje nation, det är den gigantiska floden.
För att vara starkt trovärdig, åkte Greta över Atlanten i en segelbåt. Alla förstod och insåg att det var symboliskt. Men, vad jag förstår, likt Kamprad, som levde sin lågprisstrategi i IKEA, så är Greta konsistent i sina symbolhandlingar.
Vi som lever normala liv, kan inte vara konsistenta i vare sig symboler eller handlingar. Vi måste leva efter devisen: Gör vad du kan, inom rimliga gränser av det som är ditt liv.
Jag åker fram och tillbaka till Italien i en egen bil. Jag är en miljöbov. Ibland åker jag på bilens maxhastighet, 192 km/h. Då är jag verkligen en miljöbov. Men, jag försöker minska hastigheten genom elmotorns försorg, vilken skapar el, och inte värme, som kan användas för att driva bilen. I bilen sitter en liten mätare som visar när bilen alstrar el och när den förbrukar bensin och el. Jag känner mig aningen nöjd när jag ser att den alstrar el. Mitt miljösvineri blir lite mindre.
Ack sådant hyckleri, ty hade jag tagit tåget hade jag varit ett betydligt mindre miljösvin. Men jag hade ändock varit ett miljösvin, ty mina resor behövs inte för produktionen i landet. Ingen nödvändig produkt eller service för någon produceras genom mitt resursanvändande. Inte ens nödvändig för mig, ty jag kan leva i mitt hus i Öllsjö. Jag har inget tvång att åka till Italien.
Men, driver man den tanken till sin spets, så bör jag ta livet av mig, ty då belastar jag inte naturen mer än min förmultnande kropp påverkar naturen.
Man har därför att göra vad man kan, inom gränserna för ett liv. I de gränserna, ja, där ser jag inte elsparkcykelns plats. Men väl permobilen.
Den 13 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
