Mamman till pojken som mördade en polisman säger i diverse intervjuer att hon kämpat allt hon kunnat, att hon bett socialtjänsten och skolan om hjälp, men inte fått den. Hon uttrycker en misstanke, att om hon hade varit född i Sverige, hade hon fått mer hjälp.
Min första spontana, oreflekterade och därför ogenomtänkta tanke var: Polismördarens mamma, mamman till en pojke som begått ett mord och ett attentat mot staten, menar att det hade kunnat förhindrats om inte den svenska staten hade varit diskriminerande, ja, kanske t o m rasistisk.
Den spontana tanken fortsatte: Hon berättar inte hur hon själv tog bort honom från miljön, som hon menar skapade polismördaren, genom att flytta från Biskopsgården, ett invandrargetto i Göteborg där staten abdikerat och en av dess representanter har blivit mördad, för att bosätta sig långt från invandrares utanförskapsområden. Hon kräver mer och mer. Och själv gör hon inte det yttersta.
Därefter börjar den reflekterande tanken. Min spontana tanke passar väl in Sverigedemokraternas världsbild, att invandrarna har en våldsam kultur där utanförskapet är självvalt, antigen positivt valt utifrån deras kultur, eller negativt valt, genom att bo kvar i eländet, då de vill bo bland sina likar.
Kan hon ha rätt i sitt hävdande att en svensk hade fått en annan behandling? Mitt intryck är det motsatta, det som trumpetats ut, att staten och samhället har visat mycket stor villighet till hjälp, visat mycket stor fördragsamhet med invandrarnas agerande, där de värsta formerna är hedersförtryck, våld och lättja. Har denna eländestolerans förbytts? Så som min spontana tanke, hos mig, den demokratiska socialisten, med solidaritet som ett huvudord, antyder att även jag har förändrats, i alla fall i mina spontana tankar.
Nej, nu räcker det. Nu är det nog. Solidaritet kan slitas. Den kan inte utstå vad som helst. Så många stekta sparvar som serverats, då måste någon gång, den med den öppna munnen, stänga munnen och börja steka egna sparvar, ja, även steka sparvar åt andra. Någonstans slutar solidaritetens generositet och vänds till kravet att nu är det nog, här går gränsen, nu är det dags för dig, somaliska mamma, att leverera positiva tillskott till samhället. Du kan banne mig inte få allt och lite till, och sedan kräva mer.
Har välfärds-Sverige fått nog och minskar sina solidariska handlingar gentemot dem som tycks bara vilja ta emot? Har hon rätt, att samhället börjar bli trött på eländet? Börjar även socialkontoren få tankar, likt mina spontana tankar, att nu räcker det? Nu har vi gjort vårt. Nu är det dags att ni gör ert.
Solidaritet är en yllestrumpa, som värmer och är god att ha, men som slits. Likt mig, vars solidaritet tycks ha slits så, att den fått hål, så slits välfärds-Sverige som en yllestrumpa, och hålet som uppstår gör att folk trillar ur. Och skjuter poliser.
Den 23 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Min första spontana, oreflekterade och därför ogenomtänkta tanke var: Polismördarens mamma, mamman till en pojke som begått ett mord och ett attentat mot staten, menar att det hade kunnat förhindrats om inte den svenska staten hade varit diskriminerande, ja, kanske t o m rasistisk.
Den spontana tanken fortsatte: Hon berättar inte hur hon själv tog bort honom från miljön, som hon menar skapade polismördaren, genom att flytta från Biskopsgården, ett invandrargetto i Göteborg där staten abdikerat och en av dess representanter har blivit mördad, för att bosätta sig långt från invandrares utanförskapsområden. Hon kräver mer och mer. Och själv gör hon inte det yttersta.
Därefter börjar den reflekterande tanken. Min spontana tanke passar väl in Sverigedemokraternas världsbild, att invandrarna har en våldsam kultur där utanförskapet är självvalt, antigen positivt valt utifrån deras kultur, eller negativt valt, genom att bo kvar i eländet, då de vill bo bland sina likar.
Kan hon ha rätt i sitt hävdande att en svensk hade fått en annan behandling? Mitt intryck är det motsatta, det som trumpetats ut, att staten och samhället har visat mycket stor villighet till hjälp, visat mycket stor fördragsamhet med invandrarnas agerande, där de värsta formerna är hedersförtryck, våld och lättja. Har denna eländestolerans förbytts? Så som min spontana tanke, hos mig, den demokratiska socialisten, med solidaritet som ett huvudord, antyder att även jag har förändrats, i alla fall i mina spontana tankar.
Nej, nu räcker det. Nu är det nog. Solidaritet kan slitas. Den kan inte utstå vad som helst. Så många stekta sparvar som serverats, då måste någon gång, den med den öppna munnen, stänga munnen och börja steka egna sparvar, ja, även steka sparvar åt andra. Någonstans slutar solidaritetens generositet och vänds till kravet att nu är det nog, här går gränsen, nu är det dags för dig, somaliska mamma, att leverera positiva tillskott till samhället. Du kan banne mig inte få allt och lite till, och sedan kräva mer.
Har välfärds-Sverige fått nog och minskar sina solidariska handlingar gentemot dem som tycks bara vilja ta emot? Har hon rätt, att samhället börjar bli trött på eländet? Börjar även socialkontoren få tankar, likt mina spontana tankar, att nu räcker det? Nu har vi gjort vårt. Nu är det dags att ni gör ert.
Solidaritet är en yllestrumpa, som värmer och är god att ha, men som slits. Likt mig, vars solidaritet tycks ha slits så, att den fått hål, så slits välfärds-Sverige som en yllestrumpa, och hålet som uppstår gör att folk trillar ur. Och skjuter poliser.
Den 23 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
