På 50-talet etablerades ungdomen som begrepp, och briserade fullständigt som fenomen på 60-talet, vilket var den tid som började efter konfirmationen och som började lida mot sitt slut när familjen skulle etableras, kring 20-21 års ålder.
Själv erfor jag ungdomens tid som tydligast då jag fyllde 15 år, vilket var den ålder då jag fick ta helt ansvar för mig själv, genom att jag kunde röra mig fritt p g a att jag hade en moped.
Ungdomens tid tenderade att utsträckas i den mån man gick på universitet. Åldersbegreppen är ju delvis beroende på klass, då det sannolikt var mer arbetarnas barn i början på 1900-talet som blev småvuxna efter konfirmationen. Arbetarna, som skaffade familj i 20-årsåldern på 60-talet, blev därmed vuxna, medan deras utbildande kamrater i samma ålder, höll kvar ungdomen.
Idag tycks åldersbegreppen flyta omkring. Idag föreslår man att en 12-13 åring skall få avgöra vilket kön det vill tillhöra, vilket måste betraktas som ett vuxet beslut. Här tycks det äldre begreppet finnas kvar, att den oansvariga barndomen upphör vid konfirmationsålder och man blir småvuxen.
Ett annat förslag är att rösträttsålder skall sänkas till 15 år, dvs att man då, när jag erfor att jag blev ungdom, skall vara vuxen uppgiften att avgöra Rikets framtid.
Juridiskt gäller idag att man är vuxen att ha sex vid 15 års ålder, att man är vuxen att rösta och lära sig att mörda vid 18-års ålder, men att man först vid 20-års ålder är vuxen att handla sprit på systembolaget.
Däremot, när det gäller aktiviteten att mörda, då har ungdomen upphört att finnas till. Enligt Aftonbladet är polismördaren Sakariye Ali Ahmed ett barn. Han var 17 år när han avrättade polisen med en kulsprutepistol.
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/7djXVw/fler-barn-kommer-att-domas-till-fangelse )
Detta ’barn’ har tidigare varit dömd för diverse brott, bl a dömdes han då han var 15 år, för ett mordförsök. Då definierades han av domstolen som ungdom, eftersom han dömdes till ett års ungdomsvård.
Aftonbladet har således åldersmässigt degraderat polismördaren från domstolens ungdom, till tidningens ’barn’.
Aftonbladets beteckning av polismördaren som barn är löjeväckande, och hade kunnat läggas till högen av löjligheter och trams, om det inte hade varit för misstanken om den retoriska avsikten. Ty, vad vill man förmedla när man betecknar en 17-årig polismördare, en upprepad brottsling, med stor våldsbenägenhet, som ’barn’? Barn är ju, enligt rättssamhället, och sannolikt också enligt folkmedvetandet, att betecknas som oansvariga för sina handlingar. De anses inte vara vuxna uppgiften att förstå vad de gör. Sådana är barn, och skall därför tas omhand. Det finns inget straff att dela ut, ty barnet förstår inte vad det gör. …även om vi kan tänka oss någon form av straff, som vägledning för barnet.
Aftonbladet vill placera polismördaren i kategorin av de som skall tas omhand, som skall ombesörjas, som skall förmås att inse vad den gör. Som ett barn. Men en 17-åring vet vad den gör, även om vetandet kan vara säreget. När man är 17 år vet man vad döden är. Man förstår vad en skjutning är. Ja, polismördaren visste vad han gjorde, han sköt, och visste att döden kunde vara resultatet.
Polismördaren är inget barn, utan fullt vuxen uppgiften att agera som ett monster. Den mer riktiga frågan som skall ställas är om samhället skall stå risken för hans existens i samhället. Han återfaller i mordförsök, där han nu senast lyckades. Frågan man måste ställa sig är inte om han är ett barn, utan om han skall ha livstids fängelse. Men inte som straff, utan som skydd för oss i samhället. Kan risker för hans återfall, dvs nya mordförsök och mord, väga lättare än hans rätt till frihet, efter avtjänat straff? Kan man hävda att han har rätt till frihet, men vi har inte möjligheten att ge honom den, på det att andra inte skall behöva plikta med sin rätt till liv?
Den 27 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin