Frågan om samhällsvetenskaparen och dess politisk hållning har debatterats, av Weber, av Myrdal, och är idag en mycket angelägen debatt, då många forskare är politiska aktivister och akademisk utbildning har på sina håll övergått till politisk aktivism. Jag har, till en högst avsevärd kostnad för mig genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, hävdat att hållbarhet inte skall undervisas om som politiskt mål, utan som samhällsfenomen.
https://www.gp.se/kultur/kultur/politisk-aktivism-underminerar-vetenskapen
Jag undervisar utan betänkligheter om hållbarhet som samhällsfenomen. För mig som akademisk lärare är det självklart och tillhör min plikt som samhällsvetare, att berätta vad vi vet om samhällsfenomen, som t ex hållbarhet. Men jag får absolut inte undervisa om det som ett mål, ty det är politik, och skall skötas i politiska organisationer och på deras arenor. Högskolan får inte och kan inte vara en politisk indoktrineringsanstalt.
I ekonomi finns en hel del av politik. Aktieägarperspektivet (shareholder value) är ett perspektiv i finansiell teori som normativt hävdar att aktiebolaget är en organisation för att skapa vinst för aktieägaren, och som studerar i vilken mån aktiebolagen uppnår det målet. Läraren som blint undervisar i detta perspektiv, för, under täckmantel av vetenskap, ut ett politiskt värde till studenterna, att aktiebolaget finns för att skapa profit till aktieägarna.
Men det är inte empiriskt korrekt, utan är en politisk värdering, som ansluter till en rådande ideologi som blev hegemoniskt etablerad under 1980-talet. Som lärare klarar jag emellertid av att undervisa om aktieägarperspektivet, då jag tydligt anger följande: Låt oss anta att aktiebolaget är blott och enbart en organisation för att ge aktieägaren profit. Då kan följande sägas…och sedan föreläser jag om aktieägarperspektivet. Därefter tar jag upp antagandet igen, och ställer frågan, är det empiriskt korrekt, och därtill frågan, är det moraliskt rätt? På så sätt får studenten både aktieägarperspektivets kunskaper, samt kunskap om att man kan göra andra antaganden, och att antagandet som sådant kan ställas i fråga, både som empiriskt fenomen, och som moraliskt problem.
Detsamma kan göras med andra föreställningar som utgår från ett politiskt antagande, som t ex hållbarhet.
Kritik är den akademiska utbildningens grundbult. Acceptans är det inte. I samhällsvetenskapen är det sällan vi kan säga: Så här är det. I stället ägnar vi oss åt att säga ’Å ena sidan… å andra sidan…å tredje sidan, o s v’. När blott den ena sidan förs fram, då är det dogmatism, vilket kan passa i politiken, men inte i lektionssalen.
Den 18 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.gp.se/kultur/kultur/politisk-aktivism-underminerar-vetenskapen
Jag undervisar utan betänkligheter om hållbarhet som samhällsfenomen. För mig som akademisk lärare är det självklart och tillhör min plikt som samhällsvetare, att berätta vad vi vet om samhällsfenomen, som t ex hållbarhet. Men jag får absolut inte undervisa om det som ett mål, ty det är politik, och skall skötas i politiska organisationer och på deras arenor. Högskolan får inte och kan inte vara en politisk indoktrineringsanstalt.
I ekonomi finns en hel del av politik. Aktieägarperspektivet (shareholder value) är ett perspektiv i finansiell teori som normativt hävdar att aktiebolaget är en organisation för att skapa vinst för aktieägaren, och som studerar i vilken mån aktiebolagen uppnår det målet. Läraren som blint undervisar i detta perspektiv, för, under täckmantel av vetenskap, ut ett politiskt värde till studenterna, att aktiebolaget finns för att skapa profit till aktieägarna.
Men det är inte empiriskt korrekt, utan är en politisk värdering, som ansluter till en rådande ideologi som blev hegemoniskt etablerad under 1980-talet. Som lärare klarar jag emellertid av att undervisa om aktieägarperspektivet, då jag tydligt anger följande: Låt oss anta att aktiebolaget är blott och enbart en organisation för att ge aktieägaren profit. Då kan följande sägas…och sedan föreläser jag om aktieägarperspektivet. Därefter tar jag upp antagandet igen, och ställer frågan, är det empiriskt korrekt, och därtill frågan, är det moraliskt rätt? På så sätt får studenten både aktieägarperspektivets kunskaper, samt kunskap om att man kan göra andra antaganden, och att antagandet som sådant kan ställas i fråga, både som empiriskt fenomen, och som moraliskt problem.
Detsamma kan göras med andra föreställningar som utgår från ett politiskt antagande, som t ex hållbarhet.
Kritik är den akademiska utbildningens grundbult. Acceptans är det inte. I samhällsvetenskapen är det sällan vi kan säga: Så här är det. I stället ägnar vi oss åt att säga ’Å ena sidan… å andra sidan…å tredje sidan, o s v’. När blott den ena sidan förs fram, då är det dogmatism, vilket kan passa i politiken, men inte i lektionssalen.
Den 18 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
