Jag berättar gärna för andra om min lyckliga tillvaro som avskedad, att jag därmed slipper alla dessa möten. Möten man deltar i, för att man måste, för att det är en plikt, men också för att man, trots nästan 40 år av möten, tror och hoppas att något av ens vision om den perfekta akademin skall kunna realiseras.
Men det blir aldrig som man vill. Det perfekta i huvudet, visionen, kan inte överföras till realiteten, då det finns andra i realiteten. Andra, med andra visioner. Med andra målsättningar.
Som ensam slipper jag mötena. Jag slipper alla strider. De jag hade för att realisera, inte det perfekta, ty andra finns ju, utan för att realisera något av det perfekta.
Jag var ansvarig för en uppsatskurs. Jag insåg att alla handledare inte klarade det mest grundläggande, det som vi begärde, enligt kursplanen, att studenter skulle behärska efter kursen. Jag var ansvarig för en kurs där en del lärare inte uppfyllde kursmålen för kursen.
Jag kunde ha varit närmare det perfekta om jag begärt, och fått, lärare som kunde t ex utforma enkäter och som kunde hjälpa studenterna med analysen av dem, t ex den enklaste formen av faktoranalys. Men jag förstod att jag inte skulle få sådana lärare, då institutionen inte hade tillräckligt med metodologiskt kunniga lärare.
För att närma mig perfektionen, ordnade jag så att alla enkäter som studenter skapade, skulle granskas av metodologiskt kunniga lärare.
Men jag var inte ensam. Jag var i ett sammanhang där min perfektion, metodologiskt kunniga lärare, inte var väsentligt. Ja, det var t o m så, att de metodologiskt okunniga lärarna och deras mål om avräkning utan relevant handledning, var det dominerande. Dessa lärare kände sig kränkta och förödmjukade av mitt tilltag. De gjorde revolt. Jag och min perfektion, ja, denna lilla del i perfektionen, fick maka på sig, och jag fick acceptera att kursen inte gav studenterna det de hade rätt till, metodologiskt kunnig hjälp och granskning.
Nu sitter jag ensam, avskedad, med den akademiska perfektionen i mitt huvud. Medan studenter gör enkäter som är meningslösa. Med enkäter som är slöseri med deras och respondenternas tid. Men de metodologiskt okunniga lärarna kan lämna sina möten, få sin avräkning och kan åka hem till sina rabatter och gå ut med hunden.
Emellertid!
Perfektionens ljus sprids. Det finns gläntor där perfektionens ljus når ner. Där studenterna ges den akademiska utbildning de har rätt till. Lisa, Nellie, Elin, Timur, Torbjörn, Pernilla, Johanna, Timur, Yuliya, m. fl. är alla bärare av perfektionens ljus. De har nu att sitta på alla möten, att driva perfektionen.
Medan jag ensam sitter med den ljuvliga perfektionen i mitt huvud.
”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.”
Den 19 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin