Människan är i hög grad ett flockdjur. Den kan underordna sig flocken, för att vinna flockens fördelar. Den kan följa flocken, för att den ger skydd. Men också för att flocken kanske vet något som individen inte vet.
I en teori som ofta används inom företagsekonomi, institutionell teori, finns en typ av handlingar som kallas imitation. När företag står inför en osäkerhet, när de inte vet vad de skall göra, kan ett institutionellt rationellt agerande vara att göra som andra företag gör. Man gör som barnet gör, man imiterar. Det är rimligt gjort av barnet, ty den vet inte vad man skall göra, men den vet att en framgångsrik individ, den vuxne, gör på ett sätt. Därför imiterar barnet den vuxna individen.
Idag tycks alla bilföretag imitera eldriften. Det är rationellt då man står inför osäkerhet om framtida källor för drift av bil. Det paradoxala, och skrattretande, är att bilföretagen, och politiker och aktivister, i kör, sjunger elbilens lov. Den är inte bara den enda framtiden, den är också den goda framtiden.
Flocken går mangrant till elbilen. Kanske de har rätt. Blott framtiden kommer att vara kapabel att döma.
I Sverige har vi företagsberättelsen om Facit, som tillverkade mekaniska räknesnurror. Facit hävdade att de japanska elektroniska räknarna var övergående och kunde inte mäta sig med Facits mekaniska räknesnurror. Facit var bundna i sin framgång. De gjorde som de alltid hade gjort, och det hade ju varit lyckosamt.
Inget företag vill vara ett Facit, som inte är kapabel att uppfatta de nya vindarna och vända sina segel.
Samtidigt gäller att den som följer de andra och vänder sina segel, kommer nog att fånga den förliga vinden. Men i företagens marknadsvärld finns inte en vind, utan flera vindar, och en riktig framgångsrik företagare kan skapa sin egen vind.
Kamprad och hans företag IKEA, skapade den till synes absurda vinden att låta möbelköparen bli möbelbyggare. Det platta paketet passade väl in i ett samhälle där flertalet hade börjat ha egen bil. Istället för möbelvaruhusets lastbil som körde hem soffan, kunde nu varje möbelköpare själv transportera sina möbler. Inte soffan som sådan, ty den var för skrymmande för personbilen, men inpackad i platta paket kunde soffan få plats i bilen, eller på en liten kärra bakom bilen. Samtidigt kom miljonprogrammet och egnahemsrörelsen i Sverige, med stigande bostadsyta att möblera.
De som följde strömmen, med dyra möbler som krävde lastbilstransporter, motarbetade IKEA. Men strömmens företag klarade inte att stoppa Kamprads platta paket. Idag tror jag att IKEA är världens största möbelföretag.
Att följa strömmen är därför en kortsiktig trygghet i en marknadsvärld. Rikligast belönad blir den som inte följer strömmen, utan som lyckas skapa en ny vind, eller som lyckas fånga en vind som andra inte uppfattar.
Därför kan man undra vilken energikälla som kan gömma sig bakom den allenarådande elen. Eller, än svårare, om det kan finnas ett annat, gud vet vad, som kan fylla samma funktion som bilen fyller, och kanske mer. Bilen möjliggör ett individuellt transporterande av personer och småsaker. Men den är farlig, ty många dör i trafiken. Den är oerhört resursförbrukande, både som ting, och genom att kräva naturförstörande och mycket dyrbara investeringar, vägar. Den är också oerhört tidsödande. Det tar ett dygn att köra genom delar av Europa, medan flyget tar någon timme, och där flyget inte kräver de naturförstörande, tunga investeringarna i vägar.
Om 200 år kommer människor att transportera sig i spunkar, och skratta åt den primitiva bilen som förödde människor och natur och som förflyttade människor och ting så oerhört långsamt.
Frågan idag är, vem går mot strömmen och håller på att utveckla spunken?
Den 28 november 2020
Sven-Olof Collin