https://www.aftonbladet.se/minekonomi/pension/a/PRRezp/nytt-pensionslarm-for-lite-pengar-i-systemet?
Vi som hävdar arbetets värde, som anser att man skall arbeta, göra sin plikt, göra rätt för sig, betala sin skatt och inte ligga staten till last, blir upprörda. Kronbloms soffliggare, den late exploatören som inte ger, utan som bara tar, borde inte belönas på sin ålderdom genom att få samma resurser som den som dragit in resurser till vår gemensamma kaka. Den som bakar brödet skall få mer av brödet än den som sitter vid den varma ugnen och lättjefullt väntar på brödet.
Mot det anförs den halva av den kommunistiska principen som säger ’åt envar efter behov’. Vid ålders höst har alla behov av bröd och tak, varför alla skall få så att de kan äta, och sova under ett tak. Statens uppgift är att säkerställa en lägsta grad av levnadsstandard, ’åt envar efter grundläggande behov’. Vad där kommer utöver, är det upp till envar att säkerställa genom privata pensionslösningar.
Mot det argumentet anförs incitamentsargumentet, att om alla får detsamma, oaktat bidrag, minskar villigheten att bidra. Varför skall jag bidra med 100 och en annan inte behöver bidra, och i slutet får vi alla 50 kronor? Alla blir Kronblom, och lägger upp benen på soffan istället för på ryggen.
Ett annat argument är ett moraliskt argument om symmetri. Man kan anföra den första delen av den kommunistiska principen, ’av envar efter förmåga’, varför den som slitit i sitt anletets svett, har gjort efter sin förmåga, och kan därför njuta den andra delen, ’åt envar efter behov’. Har du inte gjort ditt yttersta, har du inte rätt till den andra delen. Vill du vara med, måste du vara med på bägge delarna, att skapa resurser och att förbruka resurser.
En lika pension, oaktat bidrag, är underminerande för staten, både genom att ta bort incitament för att bidra till staten, och genom att vara omoraliskt utifrån en symmetriprincip. Stödet för skatt till staten minskar, och skattesmitande blir ett legitimt sätt att med enskild handling motsätta sig en orättfärdighet. Det gemensamma samhället upplöses.
Arbetets bidrag till gemenskapen måste löna sig. Den som bidrar är mer värdefull och skall äras med en högre pension än den som inte bidrar. Så skapas samhällskittet.
Men! Alla har olika förmågor att bidra, och om man bidrar i sitt anletes svett, oaktat hur stort det bidraget blir, skall man då få ut pension i förhållande till sitt bidrag eller lika, eller enligt den kommunistiska principen, efter behov?
Då människans behov är omättliga, tror jag vi kan stryka den kommunistiska principen.
Kvar blir om det skall delas lika eller utifrån bidrag. Om alla gör vad de kan, då varierar varje individs bidrag enbart utifrån hur samhällets maktfördelning är och hur marknadens värdering av individens bidrag ser ut. Städaren, som arbetat 60 timmar i veckan, och VD:n, som också arbetat 60 timmar i veckan, har olika lön och har därför bidragit med olika mängd pengar i pensionssystemet. Den skillnaden beror inte på arbetsinsatsens kvalitè, ty bägges insats har varit lika nödvändig för samhället, och den beror inte på arbetsinsatsen kvantitet, ty bägge har arbetat lika mycket tid, 60 timmar. Skillnaden i bidrag beror på något utanför individens möjlighet att påverka. Den beror på att marknaden och samhällets maktstruktur värderar VD:s arbete högre än städarens. När de sedan ställer sig sidan om samhället, som pensionärer, skall då det tidigare samhället, dess maktstruktur och den forna marknadens värdering, återverka på dem som pensionärer, och ge dem olika pension?
Det är lätt att tänka sig en lika fördelning när personerna lämnat samhällets produktiva del, ty alla har gjort vad de kunnat. I experiment på människan, visar hon en benägenhet att dela lika om man har svårt att avgöra annan fördelningsgrund.
Men, samtidigt är det lika lätt att tänka sig svårigheten att identifiera om individerna verkligen gjort identiska insatser. Inför den svårigheten kan man göra det lätt för sig och säga att svårigheten att mäta insatsen gör att vi låter var och en få utifrån vad de i pengar stoppat in.
Den nödvändiga solidariteten i ett samhälle lägger man sedan in i form av en beskattning av pensionen, där den som har högre pension, betalar mer skatt.
Allt detta ger att vi, p g a mätsvårigheten avseende insatsen, och att vi inte kan anta den naiva kommunistiska satsen om bidrag efter förmåga, låter pensionen återspegla insatsen i pengar, men att vi korrigerar en aning genom solidarisk beskattning av pensionen. Det blir inte rättvist, men det blir rättvisare än dagens system, där den som likt Kronblom, demonstrativt vänder det solidariska samhället ryggen, får t o m mer än den som agerat solidariskt genom att bidra till samhället.
Den 21 november 2020
Sven-Olof Collin