Det har funnits höga dödstal på äldreboenden genom virusets härjningar. Vad kan det bero på?
Man har framfört att det beror på att varken privata eller kommunala äldreboenden har brytt sig så mycket om virusskydd, varför spridning har skett.
Man har framfört att det finns många invandrare som arbetar på äldreboende, med dåliga svenskkunskaper, som därför inte har förstått att skydda sig och de äldre.
Man har framfört att äldrevården är en krisbransch avseende bemanningen, där folk sällan vill arbeta, varför man har mycket hög personalomsättning.
I en presenterad undersökning, för man fram att de gamla inte fått läkarvård (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/we3m15/16-av-21-regioner-har-misslyckats-med-palliativ-vard )
I en liten, nyligen presenterad undersökning, har Kommunal funnit att äldreboende med högre andel tills-vidareanställda har lägre dödstal. Det är onekligen resultat som passar en fackförening som hand i handske.
(https://www.svd.se/mer-smitta-pa-boenden-med-manga-timvikarier )
Det finns en rimlighet i det resultatet. Om man har tills-vidare-anställning, då kan man sjukskriva sig och tappar inte så mycket lön. Går man till jobbet lite snuvig gör man det kanske mer av lojalitetsskäl till sina arbetskamrater. En timanställd kan däremot inte stämpla när den inte går till jobbet, utan får se en lön gå upp i rök. Den är därför mer villig att gå till jobbet, inte av lojalitet med arbetsplatsen, utan för sin löns skull. En timanställd kan också ha svårigheter erfara lojalitet då den sannolikt hoppar mellan avdelningar. Den har inte någon social investering på arbetsplatsen att ta hänsyn till, som den tillsvidare-anställde har.
Anställningsformen kan därför vara en orsak till döden på äldreboende. Men, varför finns det skillnader i anställningsform? Är det för flexibilitetens skull, att man har större ekonomisk risk i en verksamhet med många tillsvidare-anställda, medan timanställda erbjuder möjligheten att blott vara en kostnad när den ger intäkter? Denna logik finns oberoende av om det är ett privat företag, som arbetar mot att ha höga vinster, eller en kommunal verksamhet, som har en budget den måste hålla. Den är emellertid mer uttalad i vinstverksamheten, då varje kostnad äter på vinsten, medan det blott är kostnaderna över budgeten som är negativa för den kommunala verksamheten.
Driftsformen kan således vara en underliggande orsak.
Men en annan orsak kan finnas, vilket kommer av själva servicen de producerar. Dödligheten på äldreboende är ett tydligt, kvantitativt mått på verksamhetens kvalité. Men annars har inte äldrevården goda mått på sin kvalité. Brukarupplevelse via enkäter kan vara ett mått, men validiteten i sådana enkäter kan lätt ifrågasättas. Vågar brukarna svara uppriktigt? Har de, genom år av dålig produktion, fått låga förväntningar, som är lätta att uppfylla?
En mer objektiv utvärdering av producenterna kan tänkas, där professionella i området granskar deras serviceproduktion. Jag har emellertid aldrig hört talas om att sådant sker.
Därför, svårigheten att mäta produktionen och dess kvalité gör att verksamheter kan förslappas, att de drivs av andra skäl än att ge brukarna högst möjliga service. Målet med äldreboende kan riskera att bli en födkrok för outbildad arbetskraft, för integration, för vinst. Det som är av vikt för verksamheten, som t ex hygienregler, är mindre viktigt relativt att få ett bra schema eller att inte ha så mycket fasta kostnader genom tillsvidare-anställda.
Detta resonemang ger vid handen att vi kanske inte har en orsak, utan en uppsättning orsaker som inte går att särskilja, men som tillsammans ger en verksamhet som leder till höga dödstal.
Ytterst kan orsaken vara att samhället, dvs vi alla, på gator och torg, i politiska församlingar, i organisationer och företag, inte menar att äldrevården är en prioriterad verksamhet i samhället.
Frånvaron av kraftfulla demonstrationer, likt när den mörke mannen i USA förlorade sitt liv, talar sitt tydliga språk. Döden på äldrevården är oss likgiltigt.
Den 25 november 2020
Sven-Olof Collin
Man har framfört att det beror på att varken privata eller kommunala äldreboenden har brytt sig så mycket om virusskydd, varför spridning har skett.
Man har framfört att det finns många invandrare som arbetar på äldreboende, med dåliga svenskkunskaper, som därför inte har förstått att skydda sig och de äldre.
Man har framfört att äldrevården är en krisbransch avseende bemanningen, där folk sällan vill arbeta, varför man har mycket hög personalomsättning.
I en presenterad undersökning, för man fram att de gamla inte fått läkarvård (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/we3m15/16-av-21-regioner-har-misslyckats-med-palliativ-vard )
I en liten, nyligen presenterad undersökning, har Kommunal funnit att äldreboende med högre andel tills-vidareanställda har lägre dödstal. Det är onekligen resultat som passar en fackförening som hand i handske.
(https://www.svd.se/mer-smitta-pa-boenden-med-manga-timvikarier )
Det finns en rimlighet i det resultatet. Om man har tills-vidare-anställning, då kan man sjukskriva sig och tappar inte så mycket lön. Går man till jobbet lite snuvig gör man det kanske mer av lojalitetsskäl till sina arbetskamrater. En timanställd kan däremot inte stämpla när den inte går till jobbet, utan får se en lön gå upp i rök. Den är därför mer villig att gå till jobbet, inte av lojalitet med arbetsplatsen, utan för sin löns skull. En timanställd kan också ha svårigheter erfara lojalitet då den sannolikt hoppar mellan avdelningar. Den har inte någon social investering på arbetsplatsen att ta hänsyn till, som den tillsvidare-anställde har.
Anställningsformen kan därför vara en orsak till döden på äldreboende. Men, varför finns det skillnader i anställningsform? Är det för flexibilitetens skull, att man har större ekonomisk risk i en verksamhet med många tillsvidare-anställda, medan timanställda erbjuder möjligheten att blott vara en kostnad när den ger intäkter? Denna logik finns oberoende av om det är ett privat företag, som arbetar mot att ha höga vinster, eller en kommunal verksamhet, som har en budget den måste hålla. Den är emellertid mer uttalad i vinstverksamheten, då varje kostnad äter på vinsten, medan det blott är kostnaderna över budgeten som är negativa för den kommunala verksamheten.
Driftsformen kan således vara en underliggande orsak.
Men en annan orsak kan finnas, vilket kommer av själva servicen de producerar. Dödligheten på äldreboende är ett tydligt, kvantitativt mått på verksamhetens kvalité. Men annars har inte äldrevården goda mått på sin kvalité. Brukarupplevelse via enkäter kan vara ett mått, men validiteten i sådana enkäter kan lätt ifrågasättas. Vågar brukarna svara uppriktigt? Har de, genom år av dålig produktion, fått låga förväntningar, som är lätta att uppfylla?
En mer objektiv utvärdering av producenterna kan tänkas, där professionella i området granskar deras serviceproduktion. Jag har emellertid aldrig hört talas om att sådant sker.
Därför, svårigheten att mäta produktionen och dess kvalité gör att verksamheter kan förslappas, att de drivs av andra skäl än att ge brukarna högst möjliga service. Målet med äldreboende kan riskera att bli en födkrok för outbildad arbetskraft, för integration, för vinst. Det som är av vikt för verksamheten, som t ex hygienregler, är mindre viktigt relativt att få ett bra schema eller att inte ha så mycket fasta kostnader genom tillsvidare-anställda.
Detta resonemang ger vid handen att vi kanske inte har en orsak, utan en uppsättning orsaker som inte går att särskilja, men som tillsammans ger en verksamhet som leder till höga dödstal.
Ytterst kan orsaken vara att samhället, dvs vi alla, på gator och torg, i politiska församlingar, i organisationer och företag, inte menar att äldrevården är en prioriterad verksamhet i samhället.
Frånvaron av kraftfulla demonstrationer, likt när den mörke mannen i USA förlorade sitt liv, talar sitt tydliga språk. Döden på äldrevården är oss likgiltigt.
Den 25 november 2020
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
