Opinionsinstitutet förutsåg en bekväm seger för Biden. Så blev det inte. Likt förra gången, missar opinionsinstituten grovt. Som om opinionsundersökningar är värdelösa.
Några förklaringar kan anföras till att de inte lyckas.
De lyckas inte nå fram till alla väljare med sin fråga. Själva tekniken de använder kan skapa bortfall. Internetbaserade undersökningar förutsätter internet. Telefonbaserade förutsätter telefon. Postbaserade förutsätter att man har en fungerande postlåda.
Skamröstaren är en annan förklaring. Den tror jag mycket på i Sverige. Det är en skam, eller snarare, det har varit en stor skam att medge sitt stöd för Sverigedemokraterna. Det brukade uttryckas med sentensen: ”Jag är inte rasist, men…” Skamröstaren USA sitter tyst vid middagen och när opinionsundersökaren kommer, men i valboxens avskildhet, sätter den ett kryss för Trump.
Bortfallsförklaringen är en tredje förklaring som innebär att man når Trumps väljare, men de svarar inte, ty de är mot etablissemanget, som onekligen de flesta opinionsinstitut tillhör. I Sverige fanns det ett opinionsinstitut som stod långt från etablissemanget, och det visade hela tiden högre siffror för SD.
Men vad spelar det för roll att opinionsinstitut har fel? Vi lever ju i tider av fake news och fake history, så då kan vi väl tåla lite fake statistics?
Ett argument mot det resonemanget är att det kan vara så att statistiken kan påverka väljaren. Om så sker, vet jag inte, men jag har en indikation på att det är så. Jag har själv tillhört Kamrat 4-procent, dvs de radikala socialdemokrater som röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna, och senare på Vänsterpartiet, när de låg farligt nära 4-procentsspärren i opinionsmätningarna. Tanken var att om de föll ur Riksdagen, kunde Socialdemokraterna röra sig ledigare mot mitten. Idag känner jag den kamraten återkomma i mig när jag ser det för ett land så ohyggligt pinsamma, att det enda liberala partiet kan riskera att försvinna från Riksdagen. Opinionsundersökningar visar på att Liberalerna ligger under spärren på 4-procent. Liberalerna vill jag egentligen inte rösta på, men när de är socialliberala, ligger de så pass nära min ideologi, att jag skulle kunna lägga en röst på dem, men i första hand, inte för deras politik, utan för att bevara dem i Riksdagen.
Skall man därför förbjuda opinionsundersökningar, t ex två år innan ett val, på det att de inte påverkar individer? Mja, det finns en annan effekt som kan tala för opinionsundersökningar.
Kanske det finns en sorts storleks-kamrat som påverkar väljarbeteendet? Måhända är det en storleks-kamrat som Sverigedemokraterna har åtnjutit? När Sverigedemokraterna började, beskrevs de som ett fascistiskt parti, på den yttersta högerkanten, en liten extremistskärva som inte förstått fascismens, och främst nazismens oerhörda effekter. Anhängarna beskrevs som arbetslösa, unga obildade män på landet. En sorts etablissemangets white trash-ideologi som brännmärkte anhängarna. Få ville bli likställd med den gruppen, varför man i öppenhet tog ställning mot dem, ’Jag är inte rasist, men…’ Sedan kommer valen, där folk upptäcker att deras sätt att rösta inte syns, varför väljarstödet för SD ökar. När sedan SD nådde över 10% gick det inte med någon intellektuell heder i behåll att hävda att 10% av svenska folket är fascistiska, unga, outbildade arbetslösa män på landet. Man är inte längre ensam, och man tillhör inte den bespottade gruppen, utan en betydligt större grupp. Då kan man t o m hävda publikt att Sverigedemokraterna, vars ideologi jag förvisso inte delar, ändå har något att säga i migrationsfrågan. Därmed kan Sverigedemokraterna lyfta starkare, inte bara i opinion, utan också i väljarbåsen, och inta platsen som det tredje största partiet.
På så sätt kanske opinionsmätningar inte enbart hindrar demokrati, utan också möjliggör demokrati.
Den 19 november 2020
Sven-Olof Collin
Några förklaringar kan anföras till att de inte lyckas.
De lyckas inte nå fram till alla väljare med sin fråga. Själva tekniken de använder kan skapa bortfall. Internetbaserade undersökningar förutsätter internet. Telefonbaserade förutsätter telefon. Postbaserade förutsätter att man har en fungerande postlåda.
Skamröstaren är en annan förklaring. Den tror jag mycket på i Sverige. Det är en skam, eller snarare, det har varit en stor skam att medge sitt stöd för Sverigedemokraterna. Det brukade uttryckas med sentensen: ”Jag är inte rasist, men…” Skamröstaren USA sitter tyst vid middagen och när opinionsundersökaren kommer, men i valboxens avskildhet, sätter den ett kryss för Trump.
Bortfallsförklaringen är en tredje förklaring som innebär att man når Trumps väljare, men de svarar inte, ty de är mot etablissemanget, som onekligen de flesta opinionsinstitut tillhör. I Sverige fanns det ett opinionsinstitut som stod långt från etablissemanget, och det visade hela tiden högre siffror för SD.
Men vad spelar det för roll att opinionsinstitut har fel? Vi lever ju i tider av fake news och fake history, så då kan vi väl tåla lite fake statistics?
Ett argument mot det resonemanget är att det kan vara så att statistiken kan påverka väljaren. Om så sker, vet jag inte, men jag har en indikation på att det är så. Jag har själv tillhört Kamrat 4-procent, dvs de radikala socialdemokrater som röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna, och senare på Vänsterpartiet, när de låg farligt nära 4-procentsspärren i opinionsmätningarna. Tanken var att om de föll ur Riksdagen, kunde Socialdemokraterna röra sig ledigare mot mitten. Idag känner jag den kamraten återkomma i mig när jag ser det för ett land så ohyggligt pinsamma, att det enda liberala partiet kan riskera att försvinna från Riksdagen. Opinionsundersökningar visar på att Liberalerna ligger under spärren på 4-procent. Liberalerna vill jag egentligen inte rösta på, men när de är socialliberala, ligger de så pass nära min ideologi, att jag skulle kunna lägga en röst på dem, men i första hand, inte för deras politik, utan för att bevara dem i Riksdagen.
Skall man därför förbjuda opinionsundersökningar, t ex två år innan ett val, på det att de inte påverkar individer? Mja, det finns en annan effekt som kan tala för opinionsundersökningar.
Kanske det finns en sorts storleks-kamrat som påverkar väljarbeteendet? Måhända är det en storleks-kamrat som Sverigedemokraterna har åtnjutit? När Sverigedemokraterna började, beskrevs de som ett fascistiskt parti, på den yttersta högerkanten, en liten extremistskärva som inte förstått fascismens, och främst nazismens oerhörda effekter. Anhängarna beskrevs som arbetslösa, unga obildade män på landet. En sorts etablissemangets white trash-ideologi som brännmärkte anhängarna. Få ville bli likställd med den gruppen, varför man i öppenhet tog ställning mot dem, ’Jag är inte rasist, men…’ Sedan kommer valen, där folk upptäcker att deras sätt att rösta inte syns, varför väljarstödet för SD ökar. När sedan SD nådde över 10% gick det inte med någon intellektuell heder i behåll att hävda att 10% av svenska folket är fascistiska, unga, outbildade arbetslösa män på landet. Man är inte längre ensam, och man tillhör inte den bespottade gruppen, utan en betydligt större grupp. Då kan man t o m hävda publikt att Sverigedemokraterna, vars ideologi jag förvisso inte delar, ändå har något att säga i migrationsfrågan. Därmed kan Sverigedemokraterna lyfta starkare, inte bara i opinion, utan också i väljarbåsen, och inta platsen som det tredje största partiet.
På så sätt kanske opinionsmätningar inte enbart hindrar demokrati, utan också möjliggör demokrati.
Den 19 november 2020
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
