”Alla tänkande människor har fel då och då. Det ligger i det prövande och ständigt omprövande tänkandets natur. Bara de fega och de opportunistiska har alltid rätt, de som avvaktar tills en trygg majoritetsuppfattning utformats och därefter ansluter sig.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gWW99A/nar-myrdal-hogg-i-sten-slog-det-gnistor--och-var-vanskap-tog-stryk
Han pekar ut några tillfällen då de blev mindre goda vänner, eftersom Guillou ansåg att Myrdal hade helt fel, som t ex Myrdals stöd för den kinesiska regimen.
Han kallar Myrdal för refraktär, dvs oemottaglig för intryck och påverkan. Det är nog inte en bra beteckning, ty Myrdal kunde ju förändras i sin tanke. Men som Guillou skriver, inte av opportunistiska skäl, dvs för att ansluta sig till andras attityder, utan för att han hade funnit ett annat sätt att tänka.
Den mer riktiga beteckningen är att han var autonom. Därmed öppnar beteckningen upp möjligheten att se Myrdal som en god Kantian, där Förnuftet, och inte behovet att tillhöra en grupp, behovet att vara omtyckt, behovet att bli rik, påverkar individen i sitt tänkande och hävdande.
Det ger förvisso en stor ensamhet, ty när tanken för en till en position som inte gillas av omgivningen, ger man lika fullt uttryck för sin tanke, helt oberoende av vilka konsekvenser det kan ha för den som uttalar åsikten. Ty attityden kommer från individens förnuftsmässiga resonemang, inte från behovet att smickra och ha vänner.
Den heteronoma individen är motsatsen till den autonoma individen. Det är opportunisten, den som sätter upp fingret i luften och känner vinden. Det är den foglige, soldaten som böjer sig för kommandot, som likt Eichmann lyder ordern. Det är den som följer flodens ström. Det är människan vars ryggrad är en ål.
Självfallet blir det ofta fel, kanske ibland i absolut mening, men oftast i relativ mening, dvs relativt flodens ström.
Själv lämnar jag akademins ström. Jag simmade motströms ett tag, men kastades upp på stranden. En liten biflod fann jag. Men även den kommer jag snart att lämna, ty min bedömning är att den snart flyter ut i den stora strömmen av ideologiserad akademi.
Kanske jag har oerhört fel. Men det tillhör refraktärernas lynne, och speciellt de autonoma, att pröva sitt ställningstagande, men ofta finna att ställningstagandet fortfarande är riktigt, förvisso inte utifrån tidens ström, utan utifrån den autonoma individens Förnuft. Den resulterande ensamheten blir priset för den autonome. Ett pris tungt att bära, men än tyngre är det att överge sitt Förnuft.
Den 17 november 2020
Sven-Olof Collin