Jag har slutat min anställning fyra gånger och blivit avskedad en gång. Första gången jag slutade, kallade prefekten på mig och försökte övertyga mig att stanna. Fjärde gången jag slutade vet jag att den som var motsvarande prefekt och den som var forskningsansvarig visste att det var lönlöst att övertyga mig att stanna. Dessa två gånger har jag erfarit att man önskade mig kvar. Att man uppskattade det jag gjorde, trots annat jag gjorde.
Ty jag har alltid haft starka åsikter och visioner, som jag uttryckt och arbetat för. Det har lett till att jag kommit i konflikt med många, inte minst de med administrativa ansvar. Men detta till trots, ville prefekten och dess motsvarighet, samt den forskningsansvarige, som jag parentetiskt vill tillägga att jag åsamkade en ganska stor förtroendeskada, men inte med avsikt utan på grund av blind glädje, ha mig kvar.
En annan gång jag slutade, försökte medarbetare ändra mitt beslut, men ingen administrativt ansvarig, sk chef. Trots att jag då, tillsammans med några andra, hade byggt en stark forsknings- och undervisningsgrupp, som, vill jag hävda, senare innebar att högskolan rankades likvärdig med Handelshögskolan i Stockholm och Jönköping i kvalité på kandidatnivån.
Den gången slutade även en annan tongivande person från gruppen jag tillhörde. Då fick jag erfara den grymhet som akademiska anstalter är förmögna till. Han hade gjort sin grundutbildning på anstalten. Han hade arbetat på anstalten, ja, t o m varit administrativt ansvarig där. Han hade, tillsammans med oss i gruppen, skapat en stark grupp, som gav nationellt rykte. Han hade kunskap i ett ämne som få i Sverige har. Han hade förvisso lite tendenser åt bråkmakeri, men kunde inte mäta sig med mig. Anstalten borde gjort sitt yttersta för att förmå honom att stanna. Men vad jag fått veta, gjorde de som med mig. Inget. Och nu kommer grymheten. Den dagen han lämnade, när han bar ut sina sista saker till sin bil vid institutionens port, fanns blott en människa där, för att se hans avsked. Jag.
Hur är det möjligt att ansvariga för institutionen och för högskolan kunde undvika att ta avsked av honom, att beklaga hans avfärd? Han, som spenderat så mycket tid, som var en produkt av institutionen, som varit delaktig i att skapa ett rejält kvalitetlyft av institutionen. Han lämnade institutionen utan minsta tack, utan minsta ’hej då, önskar din snara återkomst’? Jag har ett fotografi av honom, med den sista kartongen som han lastar i bilen, leende, men helt ensam, förutom fotografen, jag. Bilden av hans ensamhet är en bild av akademisk grymhet.
En annan gång jag slutade, tog sig avdelningschefen tid att möta mig. Inte för att visa tacksamhet för att jag varit behjälplig i att ge högskolan civilekonomrättigheter och forskarutbildningsrättigheter. Utan för att berätta att jag hade tur, ty han hade kunnat berätta för andra om vad jag gjort under min tid på hans institution, vilket skulle göra det omöjligt för mig att få vidare anställning på någon akademisk institution. Den gången teg jag, så som jag teg när jag blev avskedad. Men till honom ville jag säga att hans Stasiledningsmetoder, med anonyma ’informatörer’, var ett bärande skäl till att jag lämnade.
Mitt avsked föregicks av konfrontationer, som jag alltid haft tidigare, med administrativt ansvariga. Men toleransen för mina visioner och mitt sätt att offentligt strida för mina visioner fanns inte på den anstalten. Mina övriga förmågor kunde inte väga över, utan ut skulle jag.
18 dagar efter mitt avsked kidnappades jag av ett tiotal medarbetare från institutionen, med deras barn, som gav mig en heldag, med chokladfrukost, kanotfärd och grillkväll. Det var den starkaste och finaste ceremoni någon akademisk samling gett mig. Avslutet på min akademiska karriär gick därför i dur.
Jag har sett andra personer lämna institutioner, som varit betydelsefulla för den akademiska kvaliteten. Men som, likt med mig, inte blivit konfronterad med starka krav och önskemål att stanna kvar.
Hur kan akademiska anstalter undvika att värna om akademisk kvalité genom att göra sitt yttersta för att behålla den arbetskraft som ger god akademisk standard på verksamheten? Det framstår nästan som om anstalterna, i alla fall de administrativt ansvariga, sett det som en befrielse. En befrielse från personer, som de kanske inser ger god kvalité, men som också innebär oro på arbetsplatsen, kanske p g a att dessa personer har varit stridbara, genom att de hävdat de akademiska kvaliteterna. Men oron har inte varit bland de framträdande medarbetarna eller bland studenterna, utan bland de mindre framträdande medarbetarna, och oftast med oro för de sk cheferna.
Min tro, för att nu undvika pretention på vetande, är att de administrativt ansvariga, de sk cheferna, premierar lugn på arbetsplatsen, framför konfliktfyllda utvecklingar, som förvisso kan ge god akademisk kvalité, men som också ger oro hos dem. Det är chefernas lugn som står över målsättningen att ge studenterna en god utbildning.
Jag har här avsiktligt undvikit namns nämnande. Men ett namn vill jag nämna. Per-Magnus Andersson, du som jag hade gett diverse plågor med mitt engagemang och mina skrivelser, du tog in mig på ditt rum och försökte övertala mig att vara kvar. Det samtalet, även om det misslyckades p g a min inflexibilitet och beslutsamhet, har dröjt sig kvar hos mig som ett föredömligt prefektagerande, där du tog ditt ansvar för institutionens målsättning, en god utbildning och forskning, trots den oro jag skapade och trots det besvär jag gav dig. Så agerar en akademisk ledare.
Den 20 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin