De religiösa är bland de farligaste och de mest lättjefulla som finns. De ställer den fråga vi alla ställer: Jag lever, men vad är meningen med mitt liv? Den religiöse tar till det lättaste, det mest lättjefulla, att blicka ut och i världens universum, bortom allt förstånd och all möjlighet att observera, påstår de sig ha hittat meningen, Gud. En skapare som skapat allt, som vet allt och som har avsikter med allt. Även med den personens liv. Därav meningen med livet, att realisera guds avsikt.
Förnöjt slår sig personen ner och finner frid i sitt svar. Meningen med livet är funnet. Jag är guds barn och skall realisera det som gud bestämt. Personen har undkommit sin ångest och sin ensamhet kring frågan. Den kan slå sig till ro med sitt svar.
Men strax kommer den påhittade guden tillbaka, ledd av de onda prästerna, de som producerat svaret, dvs guden. Via prästerna börjar den där guden att ställa krav. För att du skall få vara med mig, för att du skall erfara meningen, krävs att du lever efter mina bud. Dessa är många och omfattande. De är dock så finurligt utformade att de inte går att leva upp till, varför personen blir underkastad det värsta tänkbara, synden.
Tyngd av synden, detta påhitt av guden för att man inte följer den påhittade gudens påhitt, skulle personen kunna tvivla, och kanske söka sig efter en annan mening med livet. Men då kommer guden tillbaka och säger att, förvisso är du syndig, men jag är kärleken, så jag förlåter dig. Den lättjefulle, som var nära på att tvivla på att den funnit vägen ur frågan, kan nu återfalla i sin lättja. Förvisso grundlurad, ty det är inget lättjefullt över att försöka leva upp till gudens krav. Men när man inte lyckas, får man absolution, så friden kan återkomma. Lättjans frid.
Den som inte är religiös måste blicka på jorden. Där kan den finna naturen, samhället eller sig själv.
Den som finner naturen, ser att meningen med livet är blott livet självt, dvs att den levande skapar nytt liv och för livet vidare. Barn blir därmed meningen med livet.
Den som finner samhället, ser att den måste, likt guden, uppfinna ett samhälle som bör realiseras. Meningen med livet blir att ständigt, hela tiden, agera för att realisera det utopiska samhället. Kanske de värsta stunderna på jorden, blott konkurrerande med de religiösa, är när samhällsmeningen blivit rådande. Likt den rätt som de religiösa tar sig gentemot de som inte är religiösa, de som inte böjer sig, så tar de som har samhället för ögonen rätter som inte ankommer dem. Holodomor och Förintelsen kan förvisso inte mäta sig med gudens oändliga ondska, som den visade genom syndafloden, men de två är, till skillnad från syndafloden, reella händelser, skapade och utförda av en människa som i samhället ser meningen med livet.
Kvar finns den som är beskedlig, som inte är lättjefull, och som, i alla fall initialt, inte agerar ondskefullt. Den individ som inser att just dennes liv är meningslöst. Det finns ingen avsikt med livet, möjligen förutom att skapa nytt liv. I övrigt är det helt och enbart meningslöst.
Men denna individ har insikten som en svensk komiker sade: Livet är som en påse, tomt, om man inte fyller den med något. Meningen med livet är något du själv skapar. Du har fått det vackrast tänkbara, frihet. Förvisso svårt att bevisa, men du kan när som helst erfara friheten, ty du kan antingen göra A eller B. Du är inte dömd till A, försåvitt det inte gäller att andas och att dricka vatten. Förvisso är du inte fri att göra vad som helst, t ex att köra en Ferrari, då du inte har en Ferrari. Det finns mängder av begräsningar, men frihet innebär att du erfar begränsningarna, att du kan se att du är fri, men underkastad begränsningar.
Den friheten kan du använda till att göra ditt liv till ett liv som du finner meningsfullt. Meningen är således inte utanför dig, utan det är du som skapar den. Precis lika mycket som den religiöse skapar meningen, gud, skapar du meningen, men i dig själv, av dig själv, för dig själv. Du förlägger den inte utanför dig. Ingen annan måste underkasta sig din mening, eftersom den är blott din. På så sätt tar du också ansvar för din mening. Den är av dig skapad och du bär konsekvenserna av din mening. Därmed bär du ansvaret för din mening.
Den som lever sitt liv för att realisera mening med livet som den själv har skapat, har en börda att bära. Bördan av att erkänna att den skapat meningen, och att den tar ansvar för sin skapelse. Den är inte lättjefull som de andra, som hänvisar till det Tusenåriga Riket, kommunismen eller himmelriket, och med den absoluta hänvisningen kan två sina händer. Nej, den som själv väljer sin mening, har händerna fulla med sin mening och kan inte frigöra sig från den. Det är ju det som egentligen också är själva poängen, att uppfyllas av sin mening.
När personen dör, dör meningen med personen. Den vandrar inte vidare, likt den evige Juden, Ahasverus fördömd till evigt liv. Ingen profitör finns som tar upp meningen och försöker, likt prästerna, leva gott på att pådyvla andra människor meningen.
Skapa därför din egen mening, ty det är bra för dig och för andra.
Den 12 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Förnöjt slår sig personen ner och finner frid i sitt svar. Meningen med livet är funnet. Jag är guds barn och skall realisera det som gud bestämt. Personen har undkommit sin ångest och sin ensamhet kring frågan. Den kan slå sig till ro med sitt svar.
Men strax kommer den påhittade guden tillbaka, ledd av de onda prästerna, de som producerat svaret, dvs guden. Via prästerna börjar den där guden att ställa krav. För att du skall få vara med mig, för att du skall erfara meningen, krävs att du lever efter mina bud. Dessa är många och omfattande. De är dock så finurligt utformade att de inte går att leva upp till, varför personen blir underkastad det värsta tänkbara, synden.
Tyngd av synden, detta påhitt av guden för att man inte följer den påhittade gudens påhitt, skulle personen kunna tvivla, och kanske söka sig efter en annan mening med livet. Men då kommer guden tillbaka och säger att, förvisso är du syndig, men jag är kärleken, så jag förlåter dig. Den lättjefulle, som var nära på att tvivla på att den funnit vägen ur frågan, kan nu återfalla i sin lättja. Förvisso grundlurad, ty det är inget lättjefullt över att försöka leva upp till gudens krav. Men när man inte lyckas, får man absolution, så friden kan återkomma. Lättjans frid.
Den som inte är religiös måste blicka på jorden. Där kan den finna naturen, samhället eller sig själv.
Den som finner naturen, ser att meningen med livet är blott livet självt, dvs att den levande skapar nytt liv och för livet vidare. Barn blir därmed meningen med livet.
Den som finner samhället, ser att den måste, likt guden, uppfinna ett samhälle som bör realiseras. Meningen med livet blir att ständigt, hela tiden, agera för att realisera det utopiska samhället. Kanske de värsta stunderna på jorden, blott konkurrerande med de religiösa, är när samhällsmeningen blivit rådande. Likt den rätt som de religiösa tar sig gentemot de som inte är religiösa, de som inte böjer sig, så tar de som har samhället för ögonen rätter som inte ankommer dem. Holodomor och Förintelsen kan förvisso inte mäta sig med gudens oändliga ondska, som den visade genom syndafloden, men de två är, till skillnad från syndafloden, reella händelser, skapade och utförda av en människa som i samhället ser meningen med livet.
Kvar finns den som är beskedlig, som inte är lättjefull, och som, i alla fall initialt, inte agerar ondskefullt. Den individ som inser att just dennes liv är meningslöst. Det finns ingen avsikt med livet, möjligen förutom att skapa nytt liv. I övrigt är det helt och enbart meningslöst.
Men denna individ har insikten som en svensk komiker sade: Livet är som en påse, tomt, om man inte fyller den med något. Meningen med livet är något du själv skapar. Du har fått det vackrast tänkbara, frihet. Förvisso svårt att bevisa, men du kan när som helst erfara friheten, ty du kan antingen göra A eller B. Du är inte dömd till A, försåvitt det inte gäller att andas och att dricka vatten. Förvisso är du inte fri att göra vad som helst, t ex att köra en Ferrari, då du inte har en Ferrari. Det finns mängder av begräsningar, men frihet innebär att du erfar begränsningarna, att du kan se att du är fri, men underkastad begränsningar.
Den friheten kan du använda till att göra ditt liv till ett liv som du finner meningsfullt. Meningen är således inte utanför dig, utan det är du som skapar den. Precis lika mycket som den religiöse skapar meningen, gud, skapar du meningen, men i dig själv, av dig själv, för dig själv. Du förlägger den inte utanför dig. Ingen annan måste underkasta sig din mening, eftersom den är blott din. På så sätt tar du också ansvar för din mening. Den är av dig skapad och du bär konsekvenserna av din mening. Därmed bär du ansvaret för din mening.
Den som lever sitt liv för att realisera mening med livet som den själv har skapat, har en börda att bära. Bördan av att erkänna att den skapat meningen, och att den tar ansvar för sin skapelse. Den är inte lättjefull som de andra, som hänvisar till det Tusenåriga Riket, kommunismen eller himmelriket, och med den absoluta hänvisningen kan två sina händer. Nej, den som själv väljer sin mening, har händerna fulla med sin mening och kan inte frigöra sig från den. Det är ju det som egentligen också är själva poängen, att uppfyllas av sin mening.
När personen dör, dör meningen med personen. Den vandrar inte vidare, likt den evige Juden, Ahasverus fördömd till evigt liv. Ingen profitör finns som tar upp meningen och försöker, likt prästerna, leva gott på att pådyvla andra människor meningen.
Skapa därför din egen mening, ty det är bra för dig och för andra.
Den 12 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
