Mauricio Rojas, en forn kommunist som flydde från Chile efter kuppen mot Allende, som disputerade i Lund 1986 på en avhandling om marxismens kris, som blev liberalernas invandrarexpert efter att under 90-talet ägnat sig åt invandringen i Sverige, har nu återkommit som rådgivare till ett liberalt parti som, under liberalismens främsta tid i Sverige på 100 år, 1980 till idag, lyckas med att ha blott 2,5% av väljarkåren med sig.
Han säger och skriver, som jag förstår det, att staten kan blott erbjuda skydd genom polisen, och möjligheter genom t ex social verksamhet, medan de som kan lösa invandrarproblemet är blott invandrarna själva. Lösningen heter egenmakt, att de som är problemet, och som har problemet, är de som bär lösningen på problemet.
https://kvartal.se/artiklar/dags-att-erkanna-det-sociokulturella-arvet/
Socialisten känner igen tanken. Den är hans egen. Den har en lång tradition.
Hegel, filosofen som satt i Jena och lade sista handen på en bok som fortfarande har betydelse, ’Andens fenomenologi’, som såg Napoleon komma ridande in i hans stad och muttrande någon om världsandens ankomst, skrev i sin bok om dialektiken mellan herre och slav, där han visade att herren, för att kunna vara herre, var beroende av slaven.
Marx tog tag i herre-slav-dialektiken och sade att den dialektiken karakteriserade kapitalismen, genom att kapitalisten var beroende av sin motsats, den egendomslöse proletären, som kapitalisten exploaterade genom att proletärens mervärde blev kapitalistens profit. Likt Hegels dialektik, som aldrig dröjde sig kvar i en konflikternas statiska motsägelse, utan som skapade ett dynamiskt Aufhebung, som genom motsägelsens dynamik svingade sig upp en nivå, skulle Marx’ samhällsdialektik upphäva kapitalismen och svinga upp samhället till kommunismen. Aktören i denna revolution var proletären, den som blott kunde förlora sina bojor. Den skulle inse sin makt, och göra den till sin. Den blev egenmakt.
Socialister, bl a jag och SSU, i slutet på 70-talet, tog tag i egenmaktens begrepp och menade att verklig demokrati kommer när människorna styr över sin vardag. Vi trodde på den svenska demokratiska socialismens trestegsraketsstrategi. Politisk demokrati fick vi i slutet på 10-talet, social demokrati etablerades på 50- och 60-talet. Nu, på 70-talet, var det dags för det tredje steget, att få in demokrati i människors vardag genom egenmakt, det vi kallade självförvaltning, ty blott människorna kan befria sig själva. Vi trodde inte ett skvatt på de enfaldiga kommunisternas totalitära tro på staten. Staten skulle inte styra och ställe, utan den skulle ge förutsättningar och möjligheter för människornas egenmakt, att själva styra över sina liv, sin vardag. Den styrningen skulle ske genom demokrati.
Det gick åt skogen. Med 80-talet kom liberalismen och nyliberalismen, med sin enfaldiga tro på marknaden som individers styrinstrument i vardagen. De hävdade också egenmakt, men inte genom demokrati, utan genom att individen blev en konsument som valde och vrakade i marknadens utbud.
Idag återkommer egenmakt, genom att liberalerna och Mauricio lanserar tanken att blott invandrarna kan ta sig ur sina utanförskapsområden och sitt utanförskap genom egenmakt, genom att själva befria sig. Så som den alkoholiserade hade gjort i slutet på 1800-talet genom sin egen nykterhetsrörelse. Så som proletären, i form av arbetarrörelsen, hade gjort under 1900-talet.
Rojas tycks mena att man måste hitta de individer i utanförskapsområdena som inifrån kan arbeta med de som är utanför, för att återge dem den stolthet som varje individ behöver och för att ge dem kraft att ta sig ur utanförskapet.
Se där, egenmakt, återigen, som lösning på de undanskuffades utanförskap. Från Hegel, via Marx och arbetarrörelsen till Mauricio och liberalerna.
Men är det vår lösning? Är inte vi herren, kapitalisten, som står mot dem, som har intet att förlora och allt att vinna? Kommer deras egenmakt att inkludera oss, eller upphäva oss, så som herren och kapitalistens upphävs genom slavens uppror?
Och vilka är de i utanförskapsområdena som kan organisera människorna? Idag försöker de styrande i Kristianstad att få i gång en positiv utveckling i Kristianstads två utanförskapsområden genom att vända sig till de som har ett betydande inflytande i utanförskapsområdena genom att samla dem till mässa, dvs imamerna.
Innebär inte egenmakt i utanförskapsområdena, att imamerna och patriarkerna, dvs de som genom invandrarnas kulturella bakgrund, som de fått genom sin primära socialisering i sina muslimska klansamhällen, ges inflytande? Kommer inte islam och klankultur sprida sig genom deras egenmakt?
Egenmakt innebär just egenmakt, att de som kastar sina bojor, etablerar sin kultur, sina normer, sitt samhälle, i gruset av det gamla, störtade samhället.
Det kan se mörkt ut för oss, som idag är innanför, i vårt innanförskap. Inte vill vi se hur en totalitär religion och hur splittrande små klansamhällen etableras. Eller kommer invandrarna, genom sin egenmakt, göra vad de demokratiska socialisterna gjorde, att inkludera kapitalisterna i sitt samhälle, där kapitalisterna fick hållas, så länge de gav välstånd åt oss alla? Kommer vår dröm om demokrati och jämlikhet att få hållas, så länge det ger välfärd till alla?
Blott en sak är jag säker på. ’Andens fenomenologi’, som slutfördes när Napoleon red in i Jena 1806, och trycktes 1807, är fortfarande aktuell.
Den 16 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Han säger och skriver, som jag förstår det, att staten kan blott erbjuda skydd genom polisen, och möjligheter genom t ex social verksamhet, medan de som kan lösa invandrarproblemet är blott invandrarna själva. Lösningen heter egenmakt, att de som är problemet, och som har problemet, är de som bär lösningen på problemet.
https://kvartal.se/artiklar/dags-att-erkanna-det-sociokulturella-arvet/
Socialisten känner igen tanken. Den är hans egen. Den har en lång tradition.
Hegel, filosofen som satt i Jena och lade sista handen på en bok som fortfarande har betydelse, ’Andens fenomenologi’, som såg Napoleon komma ridande in i hans stad och muttrande någon om världsandens ankomst, skrev i sin bok om dialektiken mellan herre och slav, där han visade att herren, för att kunna vara herre, var beroende av slaven.
Marx tog tag i herre-slav-dialektiken och sade att den dialektiken karakteriserade kapitalismen, genom att kapitalisten var beroende av sin motsats, den egendomslöse proletären, som kapitalisten exploaterade genom att proletärens mervärde blev kapitalistens profit. Likt Hegels dialektik, som aldrig dröjde sig kvar i en konflikternas statiska motsägelse, utan som skapade ett dynamiskt Aufhebung, som genom motsägelsens dynamik svingade sig upp en nivå, skulle Marx’ samhällsdialektik upphäva kapitalismen och svinga upp samhället till kommunismen. Aktören i denna revolution var proletären, den som blott kunde förlora sina bojor. Den skulle inse sin makt, och göra den till sin. Den blev egenmakt.
Socialister, bl a jag och SSU, i slutet på 70-talet, tog tag i egenmaktens begrepp och menade att verklig demokrati kommer när människorna styr över sin vardag. Vi trodde på den svenska demokratiska socialismens trestegsraketsstrategi. Politisk demokrati fick vi i slutet på 10-talet, social demokrati etablerades på 50- och 60-talet. Nu, på 70-talet, var det dags för det tredje steget, att få in demokrati i människors vardag genom egenmakt, det vi kallade självförvaltning, ty blott människorna kan befria sig själva. Vi trodde inte ett skvatt på de enfaldiga kommunisternas totalitära tro på staten. Staten skulle inte styra och ställe, utan den skulle ge förutsättningar och möjligheter för människornas egenmakt, att själva styra över sina liv, sin vardag. Den styrningen skulle ske genom demokrati.
Det gick åt skogen. Med 80-talet kom liberalismen och nyliberalismen, med sin enfaldiga tro på marknaden som individers styrinstrument i vardagen. De hävdade också egenmakt, men inte genom demokrati, utan genom att individen blev en konsument som valde och vrakade i marknadens utbud.
Idag återkommer egenmakt, genom att liberalerna och Mauricio lanserar tanken att blott invandrarna kan ta sig ur sina utanförskapsområden och sitt utanförskap genom egenmakt, genom att själva befria sig. Så som den alkoholiserade hade gjort i slutet på 1800-talet genom sin egen nykterhetsrörelse. Så som proletären, i form av arbetarrörelsen, hade gjort under 1900-talet.
Rojas tycks mena att man måste hitta de individer i utanförskapsområdena som inifrån kan arbeta med de som är utanför, för att återge dem den stolthet som varje individ behöver och för att ge dem kraft att ta sig ur utanförskapet.
Se där, egenmakt, återigen, som lösning på de undanskuffades utanförskap. Från Hegel, via Marx och arbetarrörelsen till Mauricio och liberalerna.
Men är det vår lösning? Är inte vi herren, kapitalisten, som står mot dem, som har intet att förlora och allt att vinna? Kommer deras egenmakt att inkludera oss, eller upphäva oss, så som herren och kapitalistens upphävs genom slavens uppror?
Och vilka är de i utanförskapsområdena som kan organisera människorna? Idag försöker de styrande i Kristianstad att få i gång en positiv utveckling i Kristianstads två utanförskapsområden genom att vända sig till de som har ett betydande inflytande i utanförskapsområdena genom att samla dem till mässa, dvs imamerna.
Innebär inte egenmakt i utanförskapsområdena, att imamerna och patriarkerna, dvs de som genom invandrarnas kulturella bakgrund, som de fått genom sin primära socialisering i sina muslimska klansamhällen, ges inflytande? Kommer inte islam och klankultur sprida sig genom deras egenmakt?
Egenmakt innebär just egenmakt, att de som kastar sina bojor, etablerar sin kultur, sina normer, sitt samhälle, i gruset av det gamla, störtade samhället.
Det kan se mörkt ut för oss, som idag är innanför, i vårt innanförskap. Inte vill vi se hur en totalitär religion och hur splittrande små klansamhällen etableras. Eller kommer invandrarna, genom sin egenmakt, göra vad de demokratiska socialisterna gjorde, att inkludera kapitalisterna i sitt samhälle, där kapitalisterna fick hållas, så länge de gav välstånd åt oss alla? Kommer vår dröm om demokrati och jämlikhet att få hållas, så länge det ger välfärd till alla?
Blott en sak är jag säker på. ’Andens fenomenologi’, som slutfördes när Napoleon red in i Jena 1806, och trycktes 1807, är fortfarande aktuell.
Den 16 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
