I Sverige idag har vi problem med utanförskapsområden, det jag kallar mångkulturområden, Man försöker finna tekniker för integration, dvs att invandrarna får en plats i samhället, men med bibehållande av sin kultur. Några gånger kan man förvisso medge att assimilering, dvs att de ger upp sin kultur och ingår i den svenska kulturen, är nödvändig, men i allmänhet är det mångkulturens integration som föredras.
Det låter fruktansvärt, på ett sätt, men är inte assimilering det för samhället mest framgångsrika? I dessa dagar med smutskastning av det som kallas för den vite mannens kultur, är det sannerligen inte politiskt korrekt att framföra följande uppmaning. Men låt oss pröva uppmaningen: Vi, som är kulturellt svenskar, har en civilisatorisk uppgift.
Vi, de kulturellt svenska, har kulturella särdrag relativt de flesta invandrarna, som vi måste förmå eller tvinga invandrarna till, ty de är särdrag som utgör grunden för vårt framgångsrika samhälle, som t ex så attraherade invandrarna, att de vandrat alla dess mil för att komma till oss.
Etatism: Vi har, eller i alla fall, hade en tilltro till staten, som innebär att vi litar på att staten hjälper envar individ. Det innebär att vi accepterar ett högt skattetryck, för att finansiera staten. Att vi betraktar dem som tömmer staten, som utnyttjar staten för eget gottfinnande, som parasiter. (https://doncollin.weebly.com/blogg/parasiter). Varje samhällsmedborgare skall bidra till det allmänna, till staten.
Individualism: Vi ser individen som samhällets grundpelare. Förvisso har vi familjer och vi har vår släkt, och vi accepterar vissa av dessa klandrag, som t ex familjeföretag. Men vår lojalitet står främst till individen och dess förmåga. Härvid är vi hjälpta av vår etatism, ty staten befriar individen från ett beroende av familj och släkt.
Jämställdhet: Vi ser kvinnan och mannen som jämställda, ty de är inte kön utan individer. Därför är kvinnans plats inte i hemmet, utan i samhället, precis som mannens, och kvinnan har, precis som mannen, en sexuell frihet, och skall inte behöva ta ansvar för någon annans sexualitet, t ex genom att bära en schal, som skall hindra mannen från att förblindasav sin sexualitet.
Konfliktundvikande: Vi undviker stora demonstrationer som kan skapa konflikt i samhället, ja, t o m göra det våldsamt. Individualismen gör att vi ger varje individ rätten att ha sin livsåskådning, men vi vill ogärna att den uttrycker sin livsåskådning genom stora demonstrationer, ty då skiljs vi åt, det skapar konflikter, som t o m kan övergå till våldsamheter. När dansken bränner koranen anser vi förvisso att det är en tramsig demonstration, men likafullt anser vi att det är helt fel att kasta sten på honom. Stenkastarna ger uttryck för en inferior kultur.
Konsensus: Vi har en förhandlingskultur där måttet på civilisation är förmågan att komma överens. Ingen har rätten att kräva, utan förhandling, att dess åskådning står över andras, utan vi måste gemensamt komma överens.
Det är således vår civilisatoriska uppgift att förändra invandrarnas kultur till att bli vår kultur, dvs de skall assimileras till vår kultur, ty den har visat sig vara överlägsen deras kultur. Det yttersta beviset på sanningen i den utsagan är att det är de som åker till oss, inte vi som åker till dem.
Eller hur?
Den 13 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Det låter fruktansvärt, på ett sätt, men är inte assimilering det för samhället mest framgångsrika? I dessa dagar med smutskastning av det som kallas för den vite mannens kultur, är det sannerligen inte politiskt korrekt att framföra följande uppmaning. Men låt oss pröva uppmaningen: Vi, som är kulturellt svenskar, har en civilisatorisk uppgift.
Vi, de kulturellt svenska, har kulturella särdrag relativt de flesta invandrarna, som vi måste förmå eller tvinga invandrarna till, ty de är särdrag som utgör grunden för vårt framgångsrika samhälle, som t ex så attraherade invandrarna, att de vandrat alla dess mil för att komma till oss.
Etatism: Vi har, eller i alla fall, hade en tilltro till staten, som innebär att vi litar på att staten hjälper envar individ. Det innebär att vi accepterar ett högt skattetryck, för att finansiera staten. Att vi betraktar dem som tömmer staten, som utnyttjar staten för eget gottfinnande, som parasiter. (https://doncollin.weebly.com/blogg/parasiter). Varje samhällsmedborgare skall bidra till det allmänna, till staten.
Individualism: Vi ser individen som samhällets grundpelare. Förvisso har vi familjer och vi har vår släkt, och vi accepterar vissa av dessa klandrag, som t ex familjeföretag. Men vår lojalitet står främst till individen och dess förmåga. Härvid är vi hjälpta av vår etatism, ty staten befriar individen från ett beroende av familj och släkt.
Jämställdhet: Vi ser kvinnan och mannen som jämställda, ty de är inte kön utan individer. Därför är kvinnans plats inte i hemmet, utan i samhället, precis som mannens, och kvinnan har, precis som mannen, en sexuell frihet, och skall inte behöva ta ansvar för någon annans sexualitet, t ex genom att bära en schal, som skall hindra mannen från att förblindasav sin sexualitet.
Konfliktundvikande: Vi undviker stora demonstrationer som kan skapa konflikt i samhället, ja, t o m göra det våldsamt. Individualismen gör att vi ger varje individ rätten att ha sin livsåskådning, men vi vill ogärna att den uttrycker sin livsåskådning genom stora demonstrationer, ty då skiljs vi åt, det skapar konflikter, som t o m kan övergå till våldsamheter. När dansken bränner koranen anser vi förvisso att det är en tramsig demonstration, men likafullt anser vi att det är helt fel att kasta sten på honom. Stenkastarna ger uttryck för en inferior kultur.
Konsensus: Vi har en förhandlingskultur där måttet på civilisation är förmågan att komma överens. Ingen har rätten att kräva, utan förhandling, att dess åskådning står över andras, utan vi måste gemensamt komma överens.
Det är således vår civilisatoriska uppgift att förändra invandrarnas kultur till att bli vår kultur, dvs de skall assimileras till vår kultur, ty den har visat sig vara överlägsen deras kultur. Det yttersta beviset på sanningen i den utsagan är att det är de som åker till oss, inte vi som åker till dem.
Eller hur?
Den 13 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
