Herbert Simon är en av företagsekonomins främsta forskare och fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne i slutet på 70-talet. När jag förklarar för min mor om hans stora tankar, tycker hon inte att de är märkvärdiga. Han hävdade ju att människan inte kan veta allt, dvs är begränsat rationell, och att det, i kombination med att hon hushållar med sina krafter, väljer tillfredsställande lösningar i stället för optimerade lösningar.
Det senare kan vara förklaringen till det som jag tycker är en konstighet på en del av de akademiska anstalter där jag arbetat. De individer som är mest anställningsbara bland lärarkåren, tenderar ibland att utnyttja sin anställningsbarhet och söka sig till en annan anstalt. Det som jag finner konstigt är att de anstalter som står inför att förlora duktiga lärare, inte gör speciellt mycket för att behålla lärarna, utan låter dem gå.
Igår förde jag här fram tron att de idag existerande sk ’cheferna’, kanske t o m såg lärarnas lämnande som en behaglig sak, då de som lämnade kanske var besvärliga medarbetare. Inte för studenterna. Inte för forskningsproduktionen. Utan för de sk cheferna. De goda arbetarnas avgång innebar lugn för de sk cheferna, vilket gjorde dem obenägna att försöka hålla dem kvar.
Chefers lugn är en irrationalitet i en organisation som inte har chefers lugn som främsta målvariabel. Ja, som inte ens har det som målvariabel. Det antyder i stället att cheferna utnyttjar organisationen för ett individuellt behov, lugnet som infinner sig när Collin och TT inte stimmar i kafferummet.
Men vilket mål har en akademisk institution? Jag säger gärna högtravande: En för studenten utvecklande utbildning, och en forskning som ger märke i vår kunskapsmassa.
Men det finns en variabel som framstår som ett mål, och som styr resurstilldelningen till institutionen: Andel examinerade studenter med godkänt betyg.
Det målet hade inte varit ett stort problem, ja, det hade t o m kunnat vara en tillgång för verksamheten, om verksamheten bestod av professionella lärare, med utvecklingsambitioner. Då flyttas godkänt-gränsen fram över tiden, allt eftersom lärarna utvecklas. Något som jag själv erfarit, då min kandidatuppsats från början av 80-talet, som då gavs betyget Väl godkänt, sannolikt skulle få ’Godkänt efter komplettering’ av mig idag.
Men om utvecklingstrycket saknas, om lärarkåren inte vinner i professionalism, utan tappar i professionalism, t ex genom avgångar av de mest kvalificerade lärarna, då rör sig inte gränsen för godkänt betyg upp, utan kan t o m riskera att gå ner.
De sk cheferna ser inte det som ett problem, ty de lever i en värld där studenterna inte skall få en utvecklande utbildning, utan ett godkänt betyg. De nöjer sig med godkänt betyg, ty det är den främsta målvariabeln. Ett tillfredsställande resultat, hade Simon sagt, utan att försöka anstränga sig för att optimera.
Det som kan se konstigt ut, är i själva verket de sk cheferna som lever nobelprisets insikt, att det räcker att tillfredsställa ett mål. Inte att optimera det. Så, varför anstränga sig att behålla de goda lärarna, speciellt om det innebär dubbel ansträngning, att först anstränga sig för att behålla de goda lärarna, och sedan få den ytterligare ansträngning som det innebär när dessa lärare skapar oro genom deras ständiga bråkande och stimmande, det som de lärarna ser som utvecklingsarbete?
De sk ’chefernas’ acceptans av goda lärares avgång är i själva verket rationellt i en verksamhet som blott har studenters godkända betyg som målvariabel. De sk ’chefernas’ agerande är förvisso en akademisk konstighet, då det innebär att vända ryggen åt ambitiös utveckling, men är inte en organisatorisk konstighet, då deras målvariabel är andel godkända studenter.
I en högskola som saknar ambitionen att utveckla sina studenters förmågor, utan som ser till lärares behov av en lugn arbetsplats, där tiden kan ägnas åt lärares fritid, vare sig det är frimärkssamlande eller att sköta sin trädgård, blir studentens godkända betyg målsättningen som skall uppnås.
Så ser Simon’s nobelpristanke ut när den tillämpas.
Den 21 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Det senare kan vara förklaringen till det som jag tycker är en konstighet på en del av de akademiska anstalter där jag arbetat. De individer som är mest anställningsbara bland lärarkåren, tenderar ibland att utnyttja sin anställningsbarhet och söka sig till en annan anstalt. Det som jag finner konstigt är att de anstalter som står inför att förlora duktiga lärare, inte gör speciellt mycket för att behålla lärarna, utan låter dem gå.
Igår förde jag här fram tron att de idag existerande sk ’cheferna’, kanske t o m såg lärarnas lämnande som en behaglig sak, då de som lämnade kanske var besvärliga medarbetare. Inte för studenterna. Inte för forskningsproduktionen. Utan för de sk cheferna. De goda arbetarnas avgång innebar lugn för de sk cheferna, vilket gjorde dem obenägna att försöka hålla dem kvar.
Chefers lugn är en irrationalitet i en organisation som inte har chefers lugn som främsta målvariabel. Ja, som inte ens har det som målvariabel. Det antyder i stället att cheferna utnyttjar organisationen för ett individuellt behov, lugnet som infinner sig när Collin och TT inte stimmar i kafferummet.
Men vilket mål har en akademisk institution? Jag säger gärna högtravande: En för studenten utvecklande utbildning, och en forskning som ger märke i vår kunskapsmassa.
Men det finns en variabel som framstår som ett mål, och som styr resurstilldelningen till institutionen: Andel examinerade studenter med godkänt betyg.
Det målet hade inte varit ett stort problem, ja, det hade t o m kunnat vara en tillgång för verksamheten, om verksamheten bestod av professionella lärare, med utvecklingsambitioner. Då flyttas godkänt-gränsen fram över tiden, allt eftersom lärarna utvecklas. Något som jag själv erfarit, då min kandidatuppsats från början av 80-talet, som då gavs betyget Väl godkänt, sannolikt skulle få ’Godkänt efter komplettering’ av mig idag.
Men om utvecklingstrycket saknas, om lärarkåren inte vinner i professionalism, utan tappar i professionalism, t ex genom avgångar av de mest kvalificerade lärarna, då rör sig inte gränsen för godkänt betyg upp, utan kan t o m riskera att gå ner.
De sk cheferna ser inte det som ett problem, ty de lever i en värld där studenterna inte skall få en utvecklande utbildning, utan ett godkänt betyg. De nöjer sig med godkänt betyg, ty det är den främsta målvariabeln. Ett tillfredsställande resultat, hade Simon sagt, utan att försöka anstränga sig för att optimera.
Det som kan se konstigt ut, är i själva verket de sk cheferna som lever nobelprisets insikt, att det räcker att tillfredsställa ett mål. Inte att optimera det. Så, varför anstränga sig att behålla de goda lärarna, speciellt om det innebär dubbel ansträngning, att först anstränga sig för att behålla de goda lärarna, och sedan få den ytterligare ansträngning som det innebär när dessa lärare skapar oro genom deras ständiga bråkande och stimmande, det som de lärarna ser som utvecklingsarbete?
De sk ’chefernas’ acceptans av goda lärares avgång är i själva verket rationellt i en verksamhet som blott har studenters godkända betyg som målvariabel. De sk ’chefernas’ agerande är förvisso en akademisk konstighet, då det innebär att vända ryggen åt ambitiös utveckling, men är inte en organisatorisk konstighet, då deras målvariabel är andel godkända studenter.
I en högskola som saknar ambitionen att utveckla sina studenters förmågor, utan som ser till lärares behov av en lugn arbetsplats, där tiden kan ägnas åt lärares fritid, vare sig det är frimärkssamlande eller att sköta sin trädgård, blir studentens godkända betyg målsättningen som skall uppnås.
Så ser Simon’s nobelpristanke ut när den tillämpas.
Den 21 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
