Igår (Den svenska sovjetiska andan, en lista av akademisk skam ) skrev jag nedlåtande om de högskolor som valt att ställa sig på akademins skamlista, genom att vara uttalade indoktrineringsanstalter för den politiska organisationen FN.
För att inte svärta ner mig som en hållbarhetsförnekare, likt klimatförnekare och vaccinförnekare, skriver jag idag att jag i viss utsträckning är med på hållbarhet som politiskt mål. Det är dock ett politiskt mål, och skall därför inte påverka mig i min akademiska gärning, vare sig i min akademiska forskning eller akademiska utbildning. Därav mitt skamläggande av de anstalter som deltar i den politiska hållbarhetsindoktrineringen.
Jag följer därvid Predikarens visdom, men ersätter tid med plats: ’Allt har sin plats, det finns en plats för allt som sker under himlen: en plats för födelse, en plats för död, en plats att plantera, en plats att rycka upp, en plats att dräpa, en plats att läka, en plats att riva ner, en plats att bygga upp, en plats att gråta, en plats att le, en plats att sörja, en plats att dansa, en plats att kasta stenar, en plats att samla stenar, en plats att ta i famn, en plats att avstå från famntag, en plats att skaffa, en plats att mista, en plats att spara, en plats att kasta, en plats att riva sönder, en plats att sy ihop, en plats att tiga, en plats att tala, en plats att älska, en plats att hata, en plats för krig, en plats för fred.’
Det innebär sannerligen inte att jag bortser från hållbarhet i vare sig undervisning eller forskning, ty hållbarhet är ett starkt förekommande fenomen i världen, och skall därför uppmärksammas. Men inte som mål, utan som fenomen.
Min mest citerade publikation handlar om hållbarhetsredovisning. Min senaste debattartikel som akademiker, dvs jag undertecknar med min akademiska kompetenstitel professor, handlade om jämställdhet. Men inte som mål, utan som fenomen. Som akademiker är jag inte för eller emot jämställdhet. Jag studerar jämställdhet och föreläser om det som fenomen.
Det förhållningssätt innebär en högst avsevärd skillnad mellan skammens högskolor och universitet, som undervisar om hållbarhet som mål, och mig, som forskar och undervisar om hållbarhet som fenomen.
Politiskt är jag kritisk mot hållbarhetsbegreppets konservativa ådra, att inte påverka framtida generationers möjlighet att göra val. Jag är modernist, dvs utvecklingsoptimist som när drömmen att vi kan expandera framtida generationers möjligheter att göra val. Vi skall kompromettera framtida generationers valmöjligheter, men inte genom att begränsa valen, utan genom att utvidga dem, så som tidigare generationer har utvidgat mina valmöjligheter.
Men jag ansluter mer oreserverat till hållbarhetsbegreppets sociala dimension, ett rättvist samhälle, eftersom det ansluter väl till min politiska anda, den demokratiska socialismen.
Det nyare begreppet, cirkulär ekonomi, är än mer intressant som projekt. Att försöka utforma produkter så att de inte ersätts utan repareras. Den utslitna skon lämnas inte till sopkärlet utan till skomakaren, som återger skon sin forna komfort och glans. Bilen byts inte, utan uppdateras.
Men hållbarhet och cirkulär ekonomi är politiskt projekt, det är Sven-Olof Yrjö Collin som samhällsmedlem, som företräder en politik genom att vara aktör i samhället.
I akademin får allt det stå tillbaka för den vetenskapliga kunskapen och den kritiska tanken. Min uppgift i akademin är inte att göra studenter till företrädare för hållbarhet, utan till självständigt tänkande individer, som kan anta det politiska mål de vill, vare sig det är rasrenhet, hållbarhet eller kommunism, där min vägledning består i att jag har tränat dem att tänka kritiskt. Mitt ansvar avser inte vad de väljer, utan att de har förmåga att välja utifrån en kritisk tanke.
Akademisk aktivism är att utveckla samhällsmedborgares kritiska förmåga.
Den 29 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
För att inte svärta ner mig som en hållbarhetsförnekare, likt klimatförnekare och vaccinförnekare, skriver jag idag att jag i viss utsträckning är med på hållbarhet som politiskt mål. Det är dock ett politiskt mål, och skall därför inte påverka mig i min akademiska gärning, vare sig i min akademiska forskning eller akademiska utbildning. Därav mitt skamläggande av de anstalter som deltar i den politiska hållbarhetsindoktrineringen.
Jag följer därvid Predikarens visdom, men ersätter tid med plats: ’Allt har sin plats, det finns en plats för allt som sker under himlen: en plats för födelse, en plats för död, en plats att plantera, en plats att rycka upp, en plats att dräpa, en plats att läka, en plats att riva ner, en plats att bygga upp, en plats att gråta, en plats att le, en plats att sörja, en plats att dansa, en plats att kasta stenar, en plats att samla stenar, en plats att ta i famn, en plats att avstå från famntag, en plats att skaffa, en plats att mista, en plats att spara, en plats att kasta, en plats att riva sönder, en plats att sy ihop, en plats att tiga, en plats att tala, en plats att älska, en plats att hata, en plats för krig, en plats för fred.’
Det innebär sannerligen inte att jag bortser från hållbarhet i vare sig undervisning eller forskning, ty hållbarhet är ett starkt förekommande fenomen i världen, och skall därför uppmärksammas. Men inte som mål, utan som fenomen.
Min mest citerade publikation handlar om hållbarhetsredovisning. Min senaste debattartikel som akademiker, dvs jag undertecknar med min akademiska kompetenstitel professor, handlade om jämställdhet. Men inte som mål, utan som fenomen. Som akademiker är jag inte för eller emot jämställdhet. Jag studerar jämställdhet och föreläser om det som fenomen.
Det förhållningssätt innebär en högst avsevärd skillnad mellan skammens högskolor och universitet, som undervisar om hållbarhet som mål, och mig, som forskar och undervisar om hållbarhet som fenomen.
Politiskt är jag kritisk mot hållbarhetsbegreppets konservativa ådra, att inte påverka framtida generationers möjlighet att göra val. Jag är modernist, dvs utvecklingsoptimist som när drömmen att vi kan expandera framtida generationers möjligheter att göra val. Vi skall kompromettera framtida generationers valmöjligheter, men inte genom att begränsa valen, utan genom att utvidga dem, så som tidigare generationer har utvidgat mina valmöjligheter.
Men jag ansluter mer oreserverat till hållbarhetsbegreppets sociala dimension, ett rättvist samhälle, eftersom det ansluter väl till min politiska anda, den demokratiska socialismen.
Det nyare begreppet, cirkulär ekonomi, är än mer intressant som projekt. Att försöka utforma produkter så att de inte ersätts utan repareras. Den utslitna skon lämnas inte till sopkärlet utan till skomakaren, som återger skon sin forna komfort och glans. Bilen byts inte, utan uppdateras.
Men hållbarhet och cirkulär ekonomi är politiskt projekt, det är Sven-Olof Yrjö Collin som samhällsmedlem, som företräder en politik genom att vara aktör i samhället.
I akademin får allt det stå tillbaka för den vetenskapliga kunskapen och den kritiska tanken. Min uppgift i akademin är inte att göra studenter till företrädare för hållbarhet, utan till självständigt tänkande individer, som kan anta det politiska mål de vill, vare sig det är rasrenhet, hållbarhet eller kommunism, där min vägledning består i att jag har tränat dem att tänka kritiskt. Mitt ansvar avser inte vad de väljer, utan att de har förmåga att välja utifrån en kritisk tanke.
Akademisk aktivism är att utveckla samhällsmedborgares kritiska förmåga.
Den 29 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
