Jag gjorde en artikel med några stycken personer, varav en senare anställde mig, men sedan, när jag slutade, visade sin oerhörda generositet genom att informera mig att jag hade tur, då han inte tänkte berätta om allt det hemska jag gjort på hans institution, som skulle medföra att jag aldrig mer skulle kunna få en anställning på en akademisk institution. Han, som fått sin mest förnäma akademiska kvalifikation genom att, utan avgörande arbetsinsats, få vara medförfattare på en artikel i en välrenommerad tidskrift, fann ingen lojalitet mot mig, som kunde påverka hans agerande.
Om vänskapskorruption hade varit för handen, hade jag behandlats annorlunda av dessa två personer.
Även om jag tycker mig ha sett en del vänskapskorruption på de akademiska anstalter jag arbetat på, har jag i två avgörande situationer gällande mig själv, erfarit frånvaron av vänskapskorruption. Där man kunde tänka sig att en tacksamhetsskuld skulle varit för handen, som skulle ha påverkat personerna i deras agerande, har jag i stället erfarit ett agerande som absolut inte påverkats av en tacksamhetsskuld.
En mycket positiv tolkning av detta beteende är att personerna agerade organisatoriskt rationellt, då de kunde lägga undan irrationella personliga tacksamhetsskulder. De var förmögna att agera utifrån en organisationslogik och inte utifrån en relationslogik.
En mindre positiv tolkning är att deras tacksamhetsskuld hade upplösts genom deras befordringar till positioner där deras makt gav dem skäl att förvänta sig lyhördhet, ja t o m underkastelse från mig. Ja, det kanske inte ens fanns en tacksamhetsskuld att lägga undan, ty jag hade blott varit ett lämpligt instrument, ett medel för dem, när de behövde det. När jag inte kunde vara ett instrument för dem, kunde jag med lätthet avvaras.
Vänskapskorruption, det som också kan kallas lojalitet, innebär att vi bär på en personlig balansräkning, där vi har skulder och fordringar gentemot andra. Dessa balansräkningar kan vara oerhört produktiva, då de kan innebära att personer gör uppoffringar för mig, och för en grupp, i den mån de känner en lojalitet, baserat på en post på deras skuldsida i balansräkningen. Om jag har en fordran på min balansräkning gentemot en annan, och om den ärar sin skuld, kommer den personen att hjälpa mig i mitt arbete, när jag behöver hjälp.
Vi är vandrande balansräkningar.
Men som med all egendom, finns den blott genom ömsesidig acceptans. Den som inte ärar sin skuld, kan undkomma skulden. Förvisso med konsekvens att min lojalitet till dem försvinner. Ja, det kan t o m skapa fientlighet hos mig gentemot dem, de som inte ärar sin skuld till mig. Att inte ära en skuld kan också riskera att skapa ett rykte om personen som bristande i lojalitet, varför andra som ser detta, inte går in i ett utbyte med personen. Men om den personen gör bedömningen att de inte behöver de andra personernas lojalitet, då skadar deras undvikande av skulden inte dem.
Min egendom, min fordran på dem, måste således erkännas av andra för att vara en stark egendomsrätt. I avsaknad av andras erkännelse av min egendomsrätt, min fordran, är min fordran intet.
Den 22 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin