Doktoranderna lämnade in sina ansökningar för att få finansiering av sina doktorandstudier genom utbildningsbidrag. De som utsågs till bedömare gjorde en bedömning av doktoranderna utifrån vad bedömarna ansåg vara doktorandernas potentialitet, deras förmåga att slutföra sin avhandling. Det tog hus i helvetet. Man protesterade mot deras potentialitetsbedömning, ty tidigare hade man bedömts utifrån hur långt man kommit i sin avhandling. De som ansåg sig kommit långt, kanske hade ett eller två kapitel skrivna, kom längre ner på listan än de som precis börjat med sin utbildning. Man hade ju stått i kön längre än de andra, och skulle belönas för sin kötid. De hade också en starkare ställning på institutionen, då de varit där en längre tid och därför skapat ett relationskapital som de nu utnyttjade för att ändra rankingen.
Bedömningen fick göras, och gjordes nu utifrån tidigare bedömningskriterium, utifrån kötiden. Lugnet återkom.
Man kan hävda att de första bedömarna hade använt sin professionella förmåga att bedöma doktoranders kapacitet. Men deras professionalism fick stå tillbaka för en byråkratisk bedömning av kötid.
En ansökan lämnades in avseende att få magisterrättigheter till en institution. Bedömarna granskade ansökan och fann att det förvisso fanns kapacitet, men att den för närvarande var aningen svag. Dock hävdade man, med hänvisning till någon person i lärarlaget, som var välkänd av bedömarna, att det var en person med god kapacitet som skulle lyfta lärarlaget till den nivå som krävdes för magisterrättigheterna. De gjorde en professionell bedömning avseende potentialiteten i lärarkåren utifrån bedömarnas uppskattning av några personers förmåga att utveckla lärarkåren.
I detta fall lades en byråkratisk bedömning av aktuell förmåga åt sidan, till förmån för en professionell bedömning av potentialitet.
En ansökan lämnades in för att vinna rätten att ge civilekonomexamen. Bedömarna kände inte till personerna, utan gjorde en tämligen enkel byråkratisk bedömning. Man såg efter om det fanns docenter i marknadsföring och redovisning. Fanns docenter, beviljades ansökan. Fanns inte docenter, avslogs ansökan. Här granskade man inte verklig kompetens eller potentialitet, utan blott om docenttitlarna fanns i lärarkåren. En byråkratisk bedömning, utan inslag av en professionell bedömning av verklig eller potentiell kapacitet. Resultatet av den byråkratiska bedömningen blev att högskolor och universitet jagade, inte personerna med kompetens, utan med titel, som möjliggjorde att granskarna kunde sätta ett kryss i de två rutorna.
Min erfarenhet säger att kryssättande har ökat, dvs att byråkratisk bedömning har ökat, på bekostnad av professionell bedömning. Den allmänna strömning i samhället, som tog fart på 90-talet, som slagit ut i full blom idag, är avprofessionaliseringen. Den har gett oss mindre professionell bedömning, och mer byråkratisk bedömning, där formulär skall fyllas i, helst med enkla kryss.
Dokument är bedömningen, istället för att bedömningen underbyggs av dokument. Kausaliteten har vänt. Professionalism har ersatts av byråkrati.
Den 23 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Bedömningen fick göras, och gjordes nu utifrån tidigare bedömningskriterium, utifrån kötiden. Lugnet återkom.
Man kan hävda att de första bedömarna hade använt sin professionella förmåga att bedöma doktoranders kapacitet. Men deras professionalism fick stå tillbaka för en byråkratisk bedömning av kötid.
En ansökan lämnades in avseende att få magisterrättigheter till en institution. Bedömarna granskade ansökan och fann att det förvisso fanns kapacitet, men att den för närvarande var aningen svag. Dock hävdade man, med hänvisning till någon person i lärarlaget, som var välkänd av bedömarna, att det var en person med god kapacitet som skulle lyfta lärarlaget till den nivå som krävdes för magisterrättigheterna. De gjorde en professionell bedömning avseende potentialiteten i lärarkåren utifrån bedömarnas uppskattning av några personers förmåga att utveckla lärarkåren.
I detta fall lades en byråkratisk bedömning av aktuell förmåga åt sidan, till förmån för en professionell bedömning av potentialitet.
En ansökan lämnades in för att vinna rätten att ge civilekonomexamen. Bedömarna kände inte till personerna, utan gjorde en tämligen enkel byråkratisk bedömning. Man såg efter om det fanns docenter i marknadsföring och redovisning. Fanns docenter, beviljades ansökan. Fanns inte docenter, avslogs ansökan. Här granskade man inte verklig kompetens eller potentialitet, utan blott om docenttitlarna fanns i lärarkåren. En byråkratisk bedömning, utan inslag av en professionell bedömning av verklig eller potentiell kapacitet. Resultatet av den byråkratiska bedömningen blev att högskolor och universitet jagade, inte personerna med kompetens, utan med titel, som möjliggjorde att granskarna kunde sätta ett kryss i de två rutorna.
Min erfarenhet säger att kryssättande har ökat, dvs att byråkratisk bedömning har ökat, på bekostnad av professionell bedömning. Den allmänna strömning i samhället, som tog fart på 90-talet, som slagit ut i full blom idag, är avprofessionaliseringen. Den har gett oss mindre professionell bedömning, och mer byråkratisk bedömning, där formulär skall fyllas i, helst med enkla kryss.
Dokument är bedömningen, istället för att bedömningen underbyggs av dokument. Kausaliteten har vänt. Professionalism har ersatts av byråkrati.
Den 23 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
