Det är ett absurt påstående. Skolplikten innebär att eleven har plikt att delta i skolan, men inte att staten har plikt att ge alla elever ett godkänt betyg. Staten har förvisso en plikt att underlätta för eleven så mycket som är rimligt för att den skall nå kunskapskraven. Men precis som att alla elever inte har förutsättningar för att hoppa 1,5 meter i höjdhopp, har alla elever förutsättningar att förklara imperialismens framväxt.
Åstrands uttalande innebär att kunskapskraven skall ställas så, att alla elever, oaktat förmåga, skall kunna uppnå dem. Det innebär att godkänd höjdhoppsnivå blir kanske 20 centimeter. Om man inte beaktar de med kraftiga funktionsnedsättningar. Då det får bli 0 centimeter, så att den helt orörlige kan köra över ribban. Så absurt är Åstrands påstående.
Men det finns en tendens, på alla utbildningsnivåer, att den som kommit in på utbildningen, har rätt att slutföra utbildningen med godkänt resultat, oaktat förmåga. Jag träffade en professor i litteraturkunskap, som sade att hon gett upp att kämpa med kandidatuppsatserna. ”En godkänd kandidatuppsats är en mänsklig rättighet”, sade hon uppgivet.
Den som påbörjat en utbildning, har en rätt, den har en mänsklig rättighet, att bli godkänd på utbildningen.
Jag har erfarit denna mänskliga rättighet i handling. Jag, som oftast har varit handledare och examinator på studenternas sista kurs, kandidatuppsatsen eller magisteruppsatsen, har fått press på mig att godkänna studenternas uppsatser. Förvisso kan det kännas taskigt att en person, som klarat alla kurser, men som inte klarar den sista kursen, som får underkänt på sin uppsats, skall lämna utbildningen utan ett godkänt betyg på sista kursen, och därmed inte få en godkänd kandidatexamen.
En person, som försökte övertyga mig att godkänna en uppsats, hävdade att det är som om en person är i ett 1000-meterslopp, och som ligger sist, skall tvingas av banan, strax innan målgång, bara för att den ligger sist. Mot det hävdade jag att personen inte har löpt sträckan, utan står kvar i startgroparna och vill hävda målgång, utan att ens ha sprungit. Eller så har den sprungit på en annan bana, en betydligt kortare bana, om den ens sprungit på en bana. Man kan blott få en placering i ett 1000-meterslopp om man sprungit ett 1000-meterslopp. Den som inte är förmögen att springa 1000 meter, kan inte få en placering på ett 1000-meterslopp.
Jag har förvägrat studenters deras mänskliga rättighet att bli godkända. Oftast har den vägran slutat med att jag blivit avsatt som examinator, och att jag har fått ta emot en syrlig kommentar: ”Du Collin, njuter av att ha det du kallar professionella normer, medan vi andra får se till att utbildningen fungerar genom att ge studenten godkänt.”
Medan jag muttrat att normerna står över en individs önskan och behov av en kandidatexamen. Och sedan har jag höjt rösten och sagt: Det är djupt orättvist gentemot de studenter som arbetat och slitit för att uppnå kraven på godkänt. Deras ansträngning är inte värd någonting. Jag står på de presterandes sida. De som inte åberopar mänskliga rättigheter, utan som fullgör mänskliga skyldigheter.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin