Josefin Holmström, krönikör på Svenska Dagbladet, skriver om incels (involuntary celibates), dvs unga män som lever i ett celibat de inte valt. Hon tycks mena att unga män har lätt att bli högerextremister p g a att de är ensamma, och speciellt ensamma från kvinnor, dvs lever i celibat. De är utanför och ensamma, varför de dras till speciellt högerextrema rörelser, där de finner gemenskap.
Den berömda bilden från Växjö av den polska kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en ung man som bär sin högerextrema flagga med stolthet, är ett sådant exempel. Han kom från en söndrig familj, hade mobbats, och varit utanför, men kom liksom hem och gavs respekt och identitet i den högerextrema rörelsen.
Hon menar att om det är frustration som driver unga män in i extremiströrelser, då kan de hjälpas.
Allt detta låter rimligt. Men är det troligt? Är frustrationen en tillräcklig förklaring av deras agerande?
För att kunna nå den slutsatsen måste man veta vad sannolikheten är att en frustrerad ung man skall bli extremist. Den sannolikheten måste vara hög, ty annars är den inte en god förklaring till agerandet. Om 25% av de frustrerade unga männen blir extremister, då är sannolikt frustration en orsak till extremismen, men det är inte en tillräcklig förklaring, och kan därför inte användas för att angripa problemet med extremism. Det finns då 75% unga män som uppenbarligen har något eller saknar något, som gör att de inte blir extremister.
I vetenskapen är vi vana vid att studera enskilda faktorer, och oftast gör vi det i isolering. Vi ser sällan samband mellan faktorer. Och, inte minst, vi lyckas sällan hitta faktorer, eller uppsättningar av faktorer, som till mer än hälften förklarar fenomenet. Merparten av fenomenet vi vill förklara är oftast oförklarat.
Jag beundrar nazismen och de andra totalitära ideologiernas förmåga att skapa energi och gemenskap. Tänk att få vara med om en sådan gemenskap, en sådan oerhörd kraft? Jag har brottats med frågan, var jag skulle ha stått om jag hade varit på plats när nazismen gick segrande över Tyskland. Idag har jag övertygats att jag mer sannolikt skulle sitta i ett koncentrationsläger än stå med sträckt arm vid vägkanten när Hitler åkte förbi.
Nu är inte jag en incel, då jag är äldre, har access till kvinnor och till gemenskaper. Men jag är ändock oerhört frustrerad. Men min frustration rör till stora delar just de extremistiska rörelser som ger gemenskap, kommunism, nazism, judendom, kristendom och islam, och hur några av dem vinner ökad acceptans i mitt demokratiska Sverige.
Det finns något hos mig, och kanske hos de där 75% incels som inte blir extremister, något som håller oss undan det öde Josefin utmålar som konsekvens av frustration. I mitt fall har jag haft detta något sedan ungdomen, då jag frenetiskt diskuterade och protesterade under kristendomsundervisningen i skolan, och sedan mot kommunisterna på min studentkorridor. Och idag, då jag med stor vånda och sorg lämnat mitt forna parti p g a deras stöd av en av dessa extremistiska rörelser, islam.
Om jag bara hade kunnat kommit på vad det är jag har, som hindrar mig från att ansluta mig till dessa underbara gemenskaper, ty då hade jag kunnat hjälpa samhället att befrias från extremismen. Om jag hade kunnat peka på faktorn anti-X, som hindrar mig från att ansluta mig, som kanske är det som gör att de där 75% av incels inte ansluter sig, trots deras frustration.
I väntan på insikten i denna antiextremismfaktor, anti-X, får vi kanske nöja oss med Josefins rekommendation, att erbjuda och locka in de där 25% incels i demokratiska och anti-totalitära gemenskaper.
Men lika samtidigt måste vi också göra vårt yttersta för att trycka tillbaka de miljöer där extremismen frodas och har sin grund. Segregationens och religionernas miljöer.
Öllsjö den
Den berömda bilden från Växjö av den polska kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en ung man som bär sin högerextrema flagga med stolthet, är ett sådant exempel. Han kom från en söndrig familj, hade mobbats, och varit utanför, men kom liksom hem och gavs respekt och identitet i den högerextrema rörelsen.
Hon menar att om det är frustration som driver unga män in i extremiströrelser, då kan de hjälpas.
Allt detta låter rimligt. Men är det troligt? Är frustrationen en tillräcklig förklaring av deras agerande?
För att kunna nå den slutsatsen måste man veta vad sannolikheten är att en frustrerad ung man skall bli extremist. Den sannolikheten måste vara hög, ty annars är den inte en god förklaring till agerandet. Om 25% av de frustrerade unga männen blir extremister, då är sannolikt frustration en orsak till extremismen, men det är inte en tillräcklig förklaring, och kan därför inte användas för att angripa problemet med extremism. Det finns då 75% unga män som uppenbarligen har något eller saknar något, som gör att de inte blir extremister.
I vetenskapen är vi vana vid att studera enskilda faktorer, och oftast gör vi det i isolering. Vi ser sällan samband mellan faktorer. Och, inte minst, vi lyckas sällan hitta faktorer, eller uppsättningar av faktorer, som till mer än hälften förklarar fenomenet. Merparten av fenomenet vi vill förklara är oftast oförklarat.
Jag beundrar nazismen och de andra totalitära ideologiernas förmåga att skapa energi och gemenskap. Tänk att få vara med om en sådan gemenskap, en sådan oerhörd kraft? Jag har brottats med frågan, var jag skulle ha stått om jag hade varit på plats när nazismen gick segrande över Tyskland. Idag har jag övertygats att jag mer sannolikt skulle sitta i ett koncentrationsläger än stå med sträckt arm vid vägkanten när Hitler åkte förbi.
Nu är inte jag en incel, då jag är äldre, har access till kvinnor och till gemenskaper. Men jag är ändock oerhört frustrerad. Men min frustration rör till stora delar just de extremistiska rörelser som ger gemenskap, kommunism, nazism, judendom, kristendom och islam, och hur några av dem vinner ökad acceptans i mitt demokratiska Sverige.
Det finns något hos mig, och kanske hos de där 75% incels som inte blir extremister, något som håller oss undan det öde Josefin utmålar som konsekvens av frustration. I mitt fall har jag haft detta något sedan ungdomen, då jag frenetiskt diskuterade och protesterade under kristendomsundervisningen i skolan, och sedan mot kommunisterna på min studentkorridor. Och idag, då jag med stor vånda och sorg lämnat mitt forna parti p g a deras stöd av en av dessa extremistiska rörelser, islam.
Om jag bara hade kunnat kommit på vad det är jag har, som hindrar mig från att ansluta mig till dessa underbara gemenskaper, ty då hade jag kunnat hjälpa samhället att befrias från extremismen. Om jag hade kunnat peka på faktorn anti-X, som hindrar mig från att ansluta mig, som kanske är det som gör att de där 75% av incels inte ansluter sig, trots deras frustration.
I väntan på insikten i denna antiextremismfaktor, anti-X, får vi kanske nöja oss med Josefins rekommendation, att erbjuda och locka in de där 25% incels i demokratiska och anti-totalitära gemenskaper.
Men lika samtidigt måste vi också göra vårt yttersta för att trycka tillbaka de miljöer där extremismen frodas och har sin grund. Segregationens och religionernas miljöer.
Öllsjö den
RSS-flöde
