Jag säger att svensken har kort socialt avstånd, vilket anses ge oss fördelar i form av hierarkiskt platta organisationer, där människor vet vad de skall göra och inte väntar på arbetsorder.
Baksidan av den platta organisationen är att den förutsätter beredskap till eget agerande, men framför allt, det svenska språket. Kanske är det detta som äldre människor har fått betala med sina liv med idag?
Men sedan säger jag också att svensken är konfliktundvikande och att vi har ett ord i vårt språk som vi använder flitigt, som ingen annan kultur känner på vårt sätt, ordet lagom.
Men är detta sant?
Kan någon hävda att vi är framgångsrikt konfliktundvikande, när befolkningen är uppdelad i de som kallar andra för rasister och de som blir kallade rasister? När Sverigedemokrater, som med nästan en femtedel av väljarna, inte har sådana demokratisk legitimitet att man kan stå bakom en Sverigedemokrat i kön till Riksdagslunchen? När sociala media översvämmas av ord som gränsar till hat, utslungade av de som kallar andra rasister, och av de som kallas rasister?
Nej, dagens samhällsklimat är sannerligen inte konfliktundvikande. Snarare söks konflikt, i områden som invandring, klimat, kön, och politisk aktivism.
Kan någon hävda, utan att rodna, att vi kännetecknas av att vara lagom?
Vi öppnade våra gränser som blott Libanon, Turkiet, Tyskland gjorde, och gav flyktingarna av vår välfärd på ett sätt som blott står Tyskland efter. Det var inte ett lagom agerande. Det var ett mycket drastiskt agerande, som vårt samhälle kommer att få betala länge och hårt. Våldet mot kvinnor, utanförskapsområde, gängkriminalitet, havererade skolor och inträngandet av den totalitära ideologin, islam, är pris som tar lång tid att betala, om de ens kan betalas. Nej, flyktingmottagningen var inte lagom. Den var extrem.
Vi stängde däremot inte vårt samhälle och låste inte in befolkningen, vilket skedde i många andra länder, som konsekvens av Corona-viruset. När resten av världen bär munskydd, så trummar myndigheten i oss att det är avståndet som är det viktiga. Jag lever just nu i Italien, men längtar hem till Sverige när jag går in i en affär, ty i Sverige kan jag andas och där immar inte glasögonen igen. Och vad jag noterar är att avståndet är större i Sverige än i Italien. Så, Sverige har varit dramatiskt mycket friare än andra länder. Ingalunda att vi varit lagom. Vi har varit extrema.
Vi har väl tyckt om vår karakteristik av oss, och därför behållit den, trots att den kanske inte är en god karakteristik. Kanske det var en karakteristik som var giltig fram till den stora förändringen kring 1985. Då högern, i de flesta partier och i samhället, tog över.
Kanske vi skall säga att sedan 1985 har konflikt och dramatisk extremism varit kännetecknande för Sverige.
Men är det verkligen möjligt att något som man kan anta är djupgående normer i kulturen, kan förändras, så att man nästan har motsatta normer inom en period på 35 år?
San Bernardo den 18 september 2020