Jag skriver detta utifrån en omskakande film jag precis sett. Du kan sannolikt inte se den, då den ligger skyddad på Linnéuniversitets interna hemsidor, varför jag inte kan länka till den. Där agerar Linnéuniversitetets rektor, Peter Aronsson, på ett för akademin oerhört kränkande sätt, där han mästrande kör över kollegiet på Ekonomihögskolan, som i stort sett finner sig i hans mästrande och sitter tysta och inte reagerar på hans fräckheter. Det rör sig om tillsättandet av en ny dekan på Linnèuniversitetets Ekonomihögskola. En tillsättning som den mästrande rektorn inte blott har inflytande över, utan har absolut makt.
Inför detta ofattbara agerande, som visar den akademiska organisationens förfall, skriver jag följande:
En ledare i en hierarkisk organisation tillsätter sina närmsta chefer utifrån en ambition att skapa en samverkande grupp, som också har omvärldens legitimitet. Det kan göras och måste göras, då organisationen styrs ovanifrån, där varje del under, är underlydande.
En akademisk organisation är precis motsatt. Den har de professionella, de som bygger upp och som driver organisationen, på toppen. Det är de akademiker som möter studenterna och som gör och presenterar sin forskning, samt deltar i samhällets debatt. Under dem finns administrationen, prefekter, dekaner och längst ner, rektorn, som har som sin skyldighet att möjliggöra och befrämja de professionellas arbete.
Dessa akademiker väljer den som skall ta hand om det gemensamma på fakulteten, dekanen, och på universitetet, rektorn. Att bli utvald är förvisso en glädje och ära, men arbetet är sannerligen inte lätt då akademiker är och skall vara självständiga, med sin grund i den akademiska friheten. Man brukar ibland säga att det är som att leda en grupp katter. Notera att jag skrev grupp och inte flock, ty varken katter eller akademiker kan inordna sig i en flock. Det är hästar och hundar som rör sig i flock.
Blotta tanken på att den som är den främsta bland likar, rektorn, skulle ha fräckheten att ha synpunkter på vem akademikerna väljer som sin tillfällige administrativa ledare, är så otänkbar att tanken svindlar. På en akademi får rektorn finna sig i att få de dekaner som akademikerna väljer. Det ställer självfallet starka krav på den som skall vara rektor. Den har det sannerligen svårare än ledarna i näringslivet, som är vana vid att få de personer de vill, och att få lydande personer. Om liknelsen får fortsätta så har akademin katter medan de hierarkiska organisationerna har hundar, som lydigt ingår i flocken och följer dess ledare.
Om det händelsevis, vilket gud och satan må förbjuda, det skulle finnas en organisation som utger sig för att vara en akademi, ja, som kanske t o m kallar sig universitet, där rektorn har fräckheten, och ges rätten att utse dekaner, vad säger det då om organisationen?
Jo, det är en organisation där det finns underlydande arbetare, inte fria akademiker. Det är en organisation av utförande nickedockor, där de som utger sig för att vara akademiker, har avträtt en viktig del i den akademiska frihetens konsekvens, att själv välja sina administrativa ledare.
Det kanske finns kvar akademiker i organisationen. Av dem kan man då förvänta sig att de försöker skydda det som är akademikerns grundvärde, den akademiska friheten. Därför kan man förvänta sig en rad av skyddsvallar som byggs upp. Dessa skyddsvallar skapar förvisso onödig resursförbrukning, och skapar avstånd mellan vad som görs och vad som sägs görs, dvs hyckleri. Men de försöker bevara akademisk frihet i en organisation som vänt ryggen till de värderingarna.
En sådan skyddsvall är externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av universitetet. Som akademiker undkommer man en hel del organisatoriskt trubbel genom den frihet som dessa medel ger. Samtidigt som man får finna sig i att dra på sig hård kritik från den hierarkiska administrationen för att inte ha forskningsmedel som bidrar till OH, dvs som betalar den fräcke rektorn och dennes underlydande, i deras lek av hierarkiskt näringsliv. Därför är rådet att försöka erhålla externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av högskolan.
En annan skyddsvall för akademikern är att monopolisera en kurs. Då kan man fylla i alla dokument och utvärderingar med de ord som de sk cheferna vill ha, dvs man har lärt sig det språk som kallas chefskapska och som är like dött som latin. Men genom att göda de sk cheferna med dokumenten, skrivet på chefskapska, med överflöd av ord som ’värdegrund’, ’genus’ och ’hållbarhet’, har man skyddat sin kurs och kan driva den akademiskt. Oftast kan ingen avslöja detta hycklande dubbelspel, så länge inte någon annan lärare kommer in på kursen, som inte är lojal mot kursen utan mot de sk cheferna. Därför är rådet att monopolisera en kurs, och, i den mån det inte går, försöka blott inkludera akademiker på kursen, dvs de som är lojala till akademisk frihet.
En annan skyddsvall är ’det löjliga spelet’. Akademikern sitter tyst och tar ingen strid, trots att förslag och diskussioner går mot dennes värderingar. Ja, den kanske t o m uttalar ett svagt stöd. Därmed drar den inte blickarna på sig, och kan sedan agera mer fritt. Kanske det är vad jag fick se i filmen jag nämnde ovan, där kollegiet var tyst, och några ställde artiga frågor. Genom tystnaden undviker de rektorns blick, och kan, när skärmen blivit svart, återgå till att vara den kattliknande akademikern, istället för den lydande hunden. Den som däremot strider och står upp för sina värderingar, drar blickarna på sig och blir snart kallad till korrigeringssamtal, eller att man granskar dennes kurser, med risk att den förlorar dennes kursmonopol etc. Mitt råd är således att spela ’det löjliga spelet’.
En annan skyddsvall är slutenhet. Akademikerns grupperingar har sammankomster där urvalet till sammankomsten är mycket noggrann, för att undvika de som är lojala mot den hierarkiska organisationen. Man kan förvisso ha en offentlig agenda, men den får aldrig innehålla något som kan tolkas som att man driver akademisk frihet. Ack vad jag ångrar att jag inte insåg detta den gången jag bjöd in, med full offentlighet, till en diskussion om en åtgärd som en hierarkisk chef beslutat om. Jag fick då ett mail där jag inte ombads att ta bort punkten på agendan, utan jag förbjöds att ha punkten. Ja, jag förbjöds att föra en debatt om undervisningen. Om jag bara fattat att slutenhet är ett villkor för akademisk frihet på en icke-akademisk högskola. Mitt råd är att vara sluten gentemot dina sk chefer.
Idag har jag överlag gett upp. Jag har ingen anställning och säger nej till engagemang. I den mån jag tvingas till interaktion med sk chefer, p g a kvarstående engagemang, använder jag mina råd. För tydlighet skull måste jag säga att det finns ett fåtal som har sk chefspositioner, men som inte agerar som chefer utan som akademiska administratörer.
Men i detta inlägg, och kanske i andra, ger jag dig råd hur du skall agera, du som vill vara akademiker, som vill leva den akademiska friheten, trots att du befinner dig i en organisation som inte respekterar den friheten. Råden ovan är vunna med ett högt personligt pris. Må du slippa betala det.
Det hade onekligen varit berikande att få ta del av andras råd som rör samma sak, att bevara akademis frihet i en organisation som inte respekterar den akademiska friheten.
San Bernardo den
Inför detta ofattbara agerande, som visar den akademiska organisationens förfall, skriver jag följande:
En ledare i en hierarkisk organisation tillsätter sina närmsta chefer utifrån en ambition att skapa en samverkande grupp, som också har omvärldens legitimitet. Det kan göras och måste göras, då organisationen styrs ovanifrån, där varje del under, är underlydande.
En akademisk organisation är precis motsatt. Den har de professionella, de som bygger upp och som driver organisationen, på toppen. Det är de akademiker som möter studenterna och som gör och presenterar sin forskning, samt deltar i samhällets debatt. Under dem finns administrationen, prefekter, dekaner och längst ner, rektorn, som har som sin skyldighet att möjliggöra och befrämja de professionellas arbete.
Dessa akademiker väljer den som skall ta hand om det gemensamma på fakulteten, dekanen, och på universitetet, rektorn. Att bli utvald är förvisso en glädje och ära, men arbetet är sannerligen inte lätt då akademiker är och skall vara självständiga, med sin grund i den akademiska friheten. Man brukar ibland säga att det är som att leda en grupp katter. Notera att jag skrev grupp och inte flock, ty varken katter eller akademiker kan inordna sig i en flock. Det är hästar och hundar som rör sig i flock.
Blotta tanken på att den som är den främsta bland likar, rektorn, skulle ha fräckheten att ha synpunkter på vem akademikerna väljer som sin tillfällige administrativa ledare, är så otänkbar att tanken svindlar. På en akademi får rektorn finna sig i att få de dekaner som akademikerna väljer. Det ställer självfallet starka krav på den som skall vara rektor. Den har det sannerligen svårare än ledarna i näringslivet, som är vana vid att få de personer de vill, och att få lydande personer. Om liknelsen får fortsätta så har akademin katter medan de hierarkiska organisationerna har hundar, som lydigt ingår i flocken och följer dess ledare.
Om det händelsevis, vilket gud och satan må förbjuda, det skulle finnas en organisation som utger sig för att vara en akademi, ja, som kanske t o m kallar sig universitet, där rektorn har fräckheten, och ges rätten att utse dekaner, vad säger det då om organisationen?
Jo, det är en organisation där det finns underlydande arbetare, inte fria akademiker. Det är en organisation av utförande nickedockor, där de som utger sig för att vara akademiker, har avträtt en viktig del i den akademiska frihetens konsekvens, att själv välja sina administrativa ledare.
Det kanske finns kvar akademiker i organisationen. Av dem kan man då förvänta sig att de försöker skydda det som är akademikerns grundvärde, den akademiska friheten. Därför kan man förvänta sig en rad av skyddsvallar som byggs upp. Dessa skyddsvallar skapar förvisso onödig resursförbrukning, och skapar avstånd mellan vad som görs och vad som sägs görs, dvs hyckleri. Men de försöker bevara akademisk frihet i en organisation som vänt ryggen till de värderingarna.
En sådan skyddsvall är externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av universitetet. Som akademiker undkommer man en hel del organisatoriskt trubbel genom den frihet som dessa medel ger. Samtidigt som man får finna sig i att dra på sig hård kritik från den hierarkiska administrationen för att inte ha forskningsmedel som bidrar till OH, dvs som betalar den fräcke rektorn och dennes underlydande, i deras lek av hierarkiskt näringsliv. Därför är rådet att försöka erhålla externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av högskolan.
En annan skyddsvall för akademikern är att monopolisera en kurs. Då kan man fylla i alla dokument och utvärderingar med de ord som de sk cheferna vill ha, dvs man har lärt sig det språk som kallas chefskapska och som är like dött som latin. Men genom att göda de sk cheferna med dokumenten, skrivet på chefskapska, med överflöd av ord som ’värdegrund’, ’genus’ och ’hållbarhet’, har man skyddat sin kurs och kan driva den akademiskt. Oftast kan ingen avslöja detta hycklande dubbelspel, så länge inte någon annan lärare kommer in på kursen, som inte är lojal mot kursen utan mot de sk cheferna. Därför är rådet att monopolisera en kurs, och, i den mån det inte går, försöka blott inkludera akademiker på kursen, dvs de som är lojala till akademisk frihet.
En annan skyddsvall är ’det löjliga spelet’. Akademikern sitter tyst och tar ingen strid, trots att förslag och diskussioner går mot dennes värderingar. Ja, den kanske t o m uttalar ett svagt stöd. Därmed drar den inte blickarna på sig, och kan sedan agera mer fritt. Kanske det är vad jag fick se i filmen jag nämnde ovan, där kollegiet var tyst, och några ställde artiga frågor. Genom tystnaden undviker de rektorns blick, och kan, när skärmen blivit svart, återgå till att vara den kattliknande akademikern, istället för den lydande hunden. Den som däremot strider och står upp för sina värderingar, drar blickarna på sig och blir snart kallad till korrigeringssamtal, eller att man granskar dennes kurser, med risk att den förlorar dennes kursmonopol etc. Mitt råd är således att spela ’det löjliga spelet’.
En annan skyddsvall är slutenhet. Akademikerns grupperingar har sammankomster där urvalet till sammankomsten är mycket noggrann, för att undvika de som är lojala mot den hierarkiska organisationen. Man kan förvisso ha en offentlig agenda, men den får aldrig innehålla något som kan tolkas som att man driver akademisk frihet. Ack vad jag ångrar att jag inte insåg detta den gången jag bjöd in, med full offentlighet, till en diskussion om en åtgärd som en hierarkisk chef beslutat om. Jag fick då ett mail där jag inte ombads att ta bort punkten på agendan, utan jag förbjöds att ha punkten. Ja, jag förbjöds att föra en debatt om undervisningen. Om jag bara fattat att slutenhet är ett villkor för akademisk frihet på en icke-akademisk högskola. Mitt råd är att vara sluten gentemot dina sk chefer.
Idag har jag överlag gett upp. Jag har ingen anställning och säger nej till engagemang. I den mån jag tvingas till interaktion med sk chefer, p g a kvarstående engagemang, använder jag mina råd. För tydlighet skull måste jag säga att det finns ett fåtal som har sk chefspositioner, men som inte agerar som chefer utan som akademiska administratörer.
Men i detta inlägg, och kanske i andra, ger jag dig råd hur du skall agera, du som vill vara akademiker, som vill leva den akademiska friheten, trots att du befinner dig i en organisation som inte respekterar den friheten. Råden ovan är vunna med ett högt personligt pris. Må du slippa betala det.
Det hade onekligen varit berikande att få ta del av andras råd som rör samma sak, att bevara akademis frihet i en organisation som inte respekterar den akademiska friheten.
San Bernardo den
RSS-flöde
