Jag, tillsammans med 6 studenter från Linnèuniversitetet, publicerade en debattartikel, där vi bl a redogjorde för en magisteruppsats’ resultat, som antydde att kvotering, som i Norge, kan ge lägre prestationsförmåga relativt könsbalans uppnådd på frivillig väg.
Det är en slutsats som passar kvoteringsförespråkarna illa, varför vi blev ifrågasatta. En person skickade mig en undersökning, utförd av Eckbo, Nygarrd och Thorburn (tycks ej vara publicerad), som visar att aktiemarknaden inte nedvärderade bolag som uppnådde jämställdhet, och att över ett visst tidsspann, medförde inte kvoteringen i Norge någon försämrad prestationsförmåga.
Medan mina studenters resultat säger att kvoterad jämställdhet, relativt frivillig jämställdhet, kan vara sämre, visade den norska undersökning på att kvotering inte har någon effekt på bolagen. Den norska kvoteringsundersökningen säger således att kvotering är endast bra för de kvinnor som blir inkvoterade, och som därför får intressanta arbete, medan det inte har någon positiv eller negativ påverkan på bolaget. Könsmångfald enligt den norska studien leder således inte till, vad många kvoteringsföreträdare hävdar, att verksamheter får ytterligare resurser, inte blott genom kvinnorna, utan också genom mångfalden.
Mångfald är inte profitabelt, hävdar således den norska studien. Det är därför blott en tillgång för de kvinnor som kvoteras in, och därmed får intressanta jobb.
Mina studenters undersökning kan inte uttala sig om mångfalden leder till bättre, sämre eller lika prestation i bolagen. Däremot kan den antyda att mångfaldens metod kan leda till olika prestationsförmåga.
Jag har befunnit mig i en organisation som vi gärna ser som dominerad av en meritokratisk logik. Vi konkurrerar med ansökningar och med våra CV:n. Jag tror rätt gärna att mina antal citeringar beror på mina prestationer i mina artiklar, och inte beroende på att jag bär byxor som döljer mitt manliga kön.
Kvotering är i en meritokratisk organisation helt förkastlig. Den enda kvotering vi erkänner är prestationen. De som företräder könskvotering hävdar, med hänvisning till t ex att andelen kvinnor stadigt sjunker ju högre upp på den akademiska hierarkin man kommer, att det finns en tyst kvotering, där män, som tidigare dominerade akademin eftersom kvinnor var utestängda formellt, väljer män, som sedan väljer män. Man måste bryta män-väljer-män-logiken genom att få in en kvinna, som kan börja välja…kvinna-väljer-kvinna, dvs reproducera kvoteringen, eller helst, väljer enbart beroende på individernas prestationer.
Undersökningar stödjer dock inte uppfattningen att män väljer män, oaktat prestation. Det tycks som om män i gemen presterar mer än kvinnor i gemen i akademin. Mot det anförs då att kvinnor inte enbart ser till sin karriär utan också till sin familj, vilket leder till lägre prestation i yrket, eftersom hon faktiskt har två jobb. Mot det kan anföras att det inte är akademins uppgift att påverka familjeförhållanden genom att premiera de som tar ett stort familjeansvar. Skulle det vara så, måste ju vi meritokratiskt granska hur de tar sitt familjeansvar och utvärdera deras framgång i det arbetet också. Vi får en ranking av prestation i akademin och i familjen, och väger samman dem.
Till detta skall anföras att man kan tänka sig att det finns andra diskrimineringsgrunder, vilka då också skulle bli föremål för kvotering. Själv tror jag att arbetarklassbakgrund är tillbakahållande. Kanske det gäller också etnicitet. Då skall vi ha kvoter för kvinnor, arbetarklass och olika etniciteter.
Kvotering är fel väg. Rätt väg är att försöka göra sitt yttersta för att framställa kriterier för kvalifikationer och ha en så oberoende granskning av dessa, som är möjligt. I min fördomsfulla värld tror jag att mången kvinna vinner på det. I alla fall de sex kvinnor jag skrev debattartikeln med.
San Bernardo den 20 september 2020
Det är en slutsats som passar kvoteringsförespråkarna illa, varför vi blev ifrågasatta. En person skickade mig en undersökning, utförd av Eckbo, Nygarrd och Thorburn (tycks ej vara publicerad), som visar att aktiemarknaden inte nedvärderade bolag som uppnådde jämställdhet, och att över ett visst tidsspann, medförde inte kvoteringen i Norge någon försämrad prestationsförmåga.
Medan mina studenters resultat säger att kvoterad jämställdhet, relativt frivillig jämställdhet, kan vara sämre, visade den norska undersökning på att kvotering inte har någon effekt på bolagen. Den norska kvoteringsundersökningen säger således att kvotering är endast bra för de kvinnor som blir inkvoterade, och som därför får intressanta arbete, medan det inte har någon positiv eller negativ påverkan på bolaget. Könsmångfald enligt den norska studien leder således inte till, vad många kvoteringsföreträdare hävdar, att verksamheter får ytterligare resurser, inte blott genom kvinnorna, utan också genom mångfalden.
Mångfald är inte profitabelt, hävdar således den norska studien. Det är därför blott en tillgång för de kvinnor som kvoteras in, och därmed får intressanta jobb.
Mina studenters undersökning kan inte uttala sig om mångfalden leder till bättre, sämre eller lika prestation i bolagen. Däremot kan den antyda att mångfaldens metod kan leda till olika prestationsförmåga.
Jag har befunnit mig i en organisation som vi gärna ser som dominerad av en meritokratisk logik. Vi konkurrerar med ansökningar och med våra CV:n. Jag tror rätt gärna att mina antal citeringar beror på mina prestationer i mina artiklar, och inte beroende på att jag bär byxor som döljer mitt manliga kön.
Kvotering är i en meritokratisk organisation helt förkastlig. Den enda kvotering vi erkänner är prestationen. De som företräder könskvotering hävdar, med hänvisning till t ex att andelen kvinnor stadigt sjunker ju högre upp på den akademiska hierarkin man kommer, att det finns en tyst kvotering, där män, som tidigare dominerade akademin eftersom kvinnor var utestängda formellt, väljer män, som sedan väljer män. Man måste bryta män-väljer-män-logiken genom att få in en kvinna, som kan börja välja…kvinna-väljer-kvinna, dvs reproducera kvoteringen, eller helst, väljer enbart beroende på individernas prestationer.
Undersökningar stödjer dock inte uppfattningen att män väljer män, oaktat prestation. Det tycks som om män i gemen presterar mer än kvinnor i gemen i akademin. Mot det anförs då att kvinnor inte enbart ser till sin karriär utan också till sin familj, vilket leder till lägre prestation i yrket, eftersom hon faktiskt har två jobb. Mot det kan anföras att det inte är akademins uppgift att påverka familjeförhållanden genom att premiera de som tar ett stort familjeansvar. Skulle det vara så, måste ju vi meritokratiskt granska hur de tar sitt familjeansvar och utvärdera deras framgång i det arbetet också. Vi får en ranking av prestation i akademin och i familjen, och väger samman dem.
Till detta skall anföras att man kan tänka sig att det finns andra diskrimineringsgrunder, vilka då också skulle bli föremål för kvotering. Själv tror jag att arbetarklassbakgrund är tillbakahållande. Kanske det gäller också etnicitet. Då skall vi ha kvoter för kvinnor, arbetarklass och olika etniciteter.
Kvotering är fel väg. Rätt väg är att försöka göra sitt yttersta för att framställa kriterier för kvalifikationer och ha en så oberoende granskning av dessa, som är möjligt. I min fördomsfulla värld tror jag att mången kvinna vinner på det. I alla fall de sex kvinnor jag skrev debattartikeln med.
San Bernardo den 20 september 2020
RSS-flöde
