I en Understreckare i Svenska Dagbladet citerar Victor Galaz en sociolog, Julia Twigg ”… blodet, som ger det röda köttet dess färg, är ett attribut som är starkt förknippat med traditionell maskulinitet – makt, aggression, passion och sexualitet.” (https://www.svd.se/vem-blir-val-manligare-av-att-ata-en-blodig-biff).
Sexualiteten förstår jag inte vad den har med blod att göra, men de andra orden visar onekligen en beröring mellan maskulin och blod. Makt är möjligheten att spilla andras blod, medan passion är möjligheten att spilla sitt eget blod, och aggressionen är dessas samtidighet, att spilla andras och sitt eget blod.
Vi som sett TV-serien Vikingar, har bilden av Lagertha på våra näthinnor. Vikingahövdingen och sköldmön, som efter ett slag är täckt av blodstänk, uttrycker hennes oerhörda kraft. Så kanske det var på hedningarnas tid, som skapade en blodsmyt som fortfarande lever.
I de abrahamitiska religionerna, speciellt de mer barbariska, judendomen och islam, är blodet något oberörbart. Både bibeln och plagiatet av gamla testamentet, koranen, förbjuder ätande av blod. Kanske för att blodet är själens boning, som skall till jorden och inte förtäras som mat.
För judarna har blodet en stor betydelse, då det var lammets blod på dörrposterna som skonade dem från dödens ängel i Egypten. Blodet som skapade det utvalda folket, som särskilde moses folk från de andra stackarna som fick plikta med sin förstföddes liv.
I nya testamentet finns ett liknande uttryck av blodets gemenskap, där blodet är ett uttryck för den kristna gemenskapen då alla i församlingen är av Kristi blod: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod?” (1:a Korintierbrevet 10:16). Själen av Jesus är det röda blodet.
Men detta rör männen i de abrahamitiska religionerna. Denna helighet kring blodet står i bjärt kontrast till Mosebokens extremt sexistiska skaldande: ”Herren talade till Mose: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. …Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut. Om hon föder en flicka, är hon oren i två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar under sin blödnings- och reningstid.” (3:e Moseboken, 12:1-5).
Blodet vid födelsen av ett barn och menstruationsblodet gör en kvinna oren och hon får inte visa sig för guden, ja, hon skall helst inte vara i gemenskapen, och hon får absolut inte beröra någon annan, som då blir oren. Det som annars är själens boning och gemenskapens kedja, är hos kvinnan något som kastar ut henne från gemenskapen. Hon blir en ovärdig människa och måste dra sig undan.
Lammets blod och profetens blod är gemenskapen, medan kvinnans blod avskiljer henne från gemenskapen.
Så går det när barbariska män får fabulera. Tänk dig nu om det hade varit kvinnor som fabulerat. Hade inte de höjt upp menstruationsblodet till en helighet? Ty, det är kvinnans blod som visar att hon är förmögen att ge liv. Den kvinna som inte blöder, kan inte ge liv, ty utan blod är hon inte fertil. Menstruationen är inte något orent, utan livets uttryck.
Kvinnans blod är också det som omger fostret och ger fostret möjligheten till liv. Därför borde kvinnans blod vara en än mer helighet än lammets eller mannens blod, ty lammets och mannens blod kan blott ge överlevnad, men kvinnans blod ger liv.
Blodet, och då speciellt det kvinnliga blodet borde därför, om det varit kvinnor som skapat myterna, varit det mest heliga. Medan i den upp-och-nervända världen, är det blodet kring mannen som är det heliga och det som ger mannen sin maskulinitet.
San Bernardo den 13 september 2020
Sexualiteten förstår jag inte vad den har med blod att göra, men de andra orden visar onekligen en beröring mellan maskulin och blod. Makt är möjligheten att spilla andras blod, medan passion är möjligheten att spilla sitt eget blod, och aggressionen är dessas samtidighet, att spilla andras och sitt eget blod.
Vi som sett TV-serien Vikingar, har bilden av Lagertha på våra näthinnor. Vikingahövdingen och sköldmön, som efter ett slag är täckt av blodstänk, uttrycker hennes oerhörda kraft. Så kanske det var på hedningarnas tid, som skapade en blodsmyt som fortfarande lever.
I de abrahamitiska religionerna, speciellt de mer barbariska, judendomen och islam, är blodet något oberörbart. Både bibeln och plagiatet av gamla testamentet, koranen, förbjuder ätande av blod. Kanske för att blodet är själens boning, som skall till jorden och inte förtäras som mat.
För judarna har blodet en stor betydelse, då det var lammets blod på dörrposterna som skonade dem från dödens ängel i Egypten. Blodet som skapade det utvalda folket, som särskilde moses folk från de andra stackarna som fick plikta med sin förstföddes liv.
I nya testamentet finns ett liknande uttryck av blodets gemenskap, där blodet är ett uttryck för den kristna gemenskapen då alla i församlingen är av Kristi blod: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod?” (1:a Korintierbrevet 10:16). Själen av Jesus är det röda blodet.
Men detta rör männen i de abrahamitiska religionerna. Denna helighet kring blodet står i bjärt kontrast till Mosebokens extremt sexistiska skaldande: ”Herren talade till Mose: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. …Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut. Om hon föder en flicka, är hon oren i två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar under sin blödnings- och reningstid.” (3:e Moseboken, 12:1-5).
Blodet vid födelsen av ett barn och menstruationsblodet gör en kvinna oren och hon får inte visa sig för guden, ja, hon skall helst inte vara i gemenskapen, och hon får absolut inte beröra någon annan, som då blir oren. Det som annars är själens boning och gemenskapens kedja, är hos kvinnan något som kastar ut henne från gemenskapen. Hon blir en ovärdig människa och måste dra sig undan.
Lammets blod och profetens blod är gemenskapen, medan kvinnans blod avskiljer henne från gemenskapen.
Så går det när barbariska män får fabulera. Tänk dig nu om det hade varit kvinnor som fabulerat. Hade inte de höjt upp menstruationsblodet till en helighet? Ty, det är kvinnans blod som visar att hon är förmögen att ge liv. Den kvinna som inte blöder, kan inte ge liv, ty utan blod är hon inte fertil. Menstruationen är inte något orent, utan livets uttryck.
Kvinnans blod är också det som omger fostret och ger fostret möjligheten till liv. Därför borde kvinnans blod vara en än mer helighet än lammets eller mannens blod, ty lammets och mannens blod kan blott ge överlevnad, men kvinnans blod ger liv.
Blodet, och då speciellt det kvinnliga blodet borde därför, om det varit kvinnor som skapat myterna, varit det mest heliga. Medan i den upp-och-nervända världen, är det blodet kring mannen som är det heliga och det som ger mannen sin maskulinitet.
San Bernardo den 13 september 2020
RSS-flöde
