​Jag skrev i mitt tidigare inlägg att den nya normen för akademiker borde vara ’cited or perish’, då citeringar innebär att publikationen har funnits ha så värdefull kunskap att dess kunskapsbidrag har citerats.

Jag noterade också att citeringsmekanismen sannerligen inte är en perfekt indikator på kunskapsinnehåll. Det finns publikationer som aldrig citeras, då forskarsamhället inte begripit dess genialitet. Det finns publikationer som har många citeringar, då den anses vara standardverk, trots ringa kunskapsvärde. Men detta kan bara vara en kraftfull invändning mot ’cited or perish’ om sannolikheten för avsaknad av citering för ett värdefullt bidrag och sannolikheten för citering av värdelöst bidrag är lika stor som sannolikheten för citering av värdefull kunskap. Nu har jag ingen data eller undersökning för att underbygga mitt påstående, varför det är mer min trosföreställning att sannolikheterna för de två första fallen är betydligt lägre än sannolikheten för citering av värdefull kunskap. Det finns, tror jag, en normalfördelning som gör att förekomsten av värdefull ociterad kunskap är lika liten som förekomsten av citerad värdelös kunskap, medan de flesta fallen är citerad värdefull kunskap och ociterad värdelös kunskap.

Denna normalfördelning finns i forskarsamhället. Men den finns också hos varje enskild forskare. Själv har jag artiklar som är mycket citerade, där några har god kunskap och andra har magrare kunskapsbidrag. Jag har också lågt citerade artiklar, där några har ringa kunskap och andra har, som jag tycker, god kunskap. Men det innebär också att jag drabbas av samma normalfördelning som forskarsamhället har, varför mina totala antal citering är en indikation på min förmåga att skapa kunskap som är värdefull i mitt forskarsamhälle.

I mitt förra inlägg noterade jag också att antal citerade artiklar varierar mellan kunskapsdisciplinerna. Det innebär att min citeringsmängd inte kan jämföras med forskare från andra discipliner, annat än min egen. Min citeringsmängd kan inte jämföra med en medicinare, ty de citerar mycket mer, varför jag då skulle framstå som usel forskare. Men min citeringsmängd kan inte heller jämföras med en humanistisk forskare, ty de citerar mycket lite, varför jag skulle framstå om genialisk. Min citeringsmängd, idag kring 2300 citering efter 30 års produktion, antyder att jag är en medelmåttig forskare.

Citeringar som tecken på en forskares förmåga att skapa kunskap, skall således enbart användas inom en disciplin. Men där kan den användas som ett, av flera tecken på individens förmåga att vara värdefull för sitt forskningsområde.

Vad jag vet, används i Sverige idag, i alla fall i mitt akademiska ämne företagsekonomi, normen om publish or perish. Institutionerna mäter antalet publicerade artiklar och värderar dem utifrån var de är publicerade. Det innebär att man tillmäter editorerna på journalerna, de som beslutar om publicering, störst betydelse i värderingen av kunskapen.
Medan publicerade artiklar och böcker förvisso är av betydelse, bör man också lägga in betydelsen av hur forskarsamhället värderat forskarens bidrag, dvs forskarens citeringar.

Idag firas inte sällan när en forskare fått en artikel accepterad. Det är bra, ty utan publicering kan ingen citering förekomma. Men idag firas inte när en forskare når t ex 1000 citeringar, eller när en forskares enskilda publicering når t ex 100 citeringar.

Jag föreslår därför att man utökar firandet och anledningen att vara glad, till att också innefatta när en forskare eller en enskild publikation når över ett visst antal citeringar. I mitt fält, utifrån min ringa erfarenhet, föreslår jag att enkel champagne används för att fira varje 500-ade total citering och för enskilda publikationer, var 50-ende citering, medan dyrbarare champagne används vid varje 1000-tal total citering och 100-tal citering av enskild publikation. Inte bara för att det ger mer festtillfällen, utanför att man då också uppmärksammar forskarens bidrag till forskningssamhället.

San Bernardo den 10 september 2020

​Publish or perish, publicera eller försvinn, har varit ledordet för en akademiker. Den som publicerar finns. Den som inte publicerar, finns inte. Vi som publicerar anser att en akademiker som inte publicerar, är inte en akademiker eftersom den inte har tankar och resultat som den är förmögen att sprida.

Kort och gott, den som inte publicerar bör lämna akademin, ty den har redan reellt lämnat akademin genom att inte publicera.

Men när väl resultaten är publicerade, då finns nästa hinder. Att publicera innebär att akademikern lämnar ut sina resultat. Men en god akademiker vill ju inte bara lämna ut resultat, utan anser ju att resultaten är så goda att andra skall ta del av dem och använda dem. Denna användning visar sig genom att publikationen citeras. En publikation som inte citeras, visar att den antingen är värdelös för akademikersamhället, eller att den, ännu, inte har begripits. 

Det sägs att många akademiska artiklar aldrig citeras, dvs de anses av forskarsamhället vara utan värde. En som granskat vad vi vet om citeringar, skriver att 12% av medicinska artiklar aldrig citeras, medan 82% i humaniora inte citeras. Naturvetenskaperna hade 27% som inte citeras och socialvetenskaperna 32%. (https://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/2014/04/23/academic-papers-citation-rates-remler/)

Skillnaden i citeringar kan hänföras till skilda citeringskulturer, vilka delvis kan förklaras av tron på en ackumulerande vetenskap eller en perspektivpresenterande vetenskap. När man bygger på andra, blir det naturligen citeringar bak till dem man bygger på. Presenterar man perspektiv, finns inget tidigare att citera. Denna förklaring är emellertid blott ett krystat försök att legitimera värdelös forskning, dvs den som inte citeras. I världen av perspektivpresentation måste ju oerhört många citeringar göras till de andra perspektiven, för att just motivera det nya perspektivet som nytt.

I humaniora finns också fortfarande normen om att en riktigt riktig publikation är den som kan stå upp, dvs det är en bok, helst med hårda pärmar. Men, likt humanioras artiklar, citeras inte böckerna. Ja, de kanske inte ens läses, utan blott får stå där i bokhyllan. Uttryck av impotens.

Nog är det så, att en plog som aldrig får plöja, är inte en bra plog. Det är en värdelös plog. Detsamma gäller vetenskapliga publikationer. Den publikation som inte citeras, som inte används, som inte bryter ny mark som plogen, tycks sakna kunskap som andra finner användbart, och är därför värdelös.

Visst kan det vara så att det kan finnas fantastisk kunskap i en publikation som forskarsamhället inte upptäckt, inte förstått, inte begripit, varför den inte fått citeringar. Och det finns publikationer vars kunskap är tämligen liten, men som anses vara en standardcitering, och därför får många citeringar. Men dessa två fall är ytterligheter och tar inte bort normalfallet, att frånvaro av citeringar säger att publikationen har så litet kunskapsvärde att ingen funnit den användbar, och därför inte citerar den. En plog som inte kan plöja. Som inte bryter ny mark.

Idag, då normen om publish or perish har blivit allomfattande, har mängden publiceringar ökat, understött av att mängden journaler har exploderat. Idag är det lättare än någonsin att få en publikation. Bara man har pengarna att betala till journalen.

Därmed borde normen om Publish or perish ha spelat ut sin roll. I en forskares meritförteckning borde varje presenterad resultatpresentation, vare sig det är opublicerat paper, working paper eller publikation, följas av aktuell citeringsfrekvens.

Cited or perish, borde vara vårt mantra.

San Bernardo den 9 september 

​Det finns ett foto på en svensk akademiker som håller en föreläsning på Lukasjenkos universitet. Över honom, i bakgrunden, sitter ett foto på Lukasjenko.

Vad i all sin dar gör en svensk akademiker på ett universitet som är den siste europeiske diktatorns universitet? Vad gör han överhuvudtaget i ett land där oppositionella fängslas, ja, tystas och försvinner?

Aningslös? Reser han värld och rike kring, bara för att få sprida sina kunskaper om familjeföretag och hur de är baserad på nepotism? Inför glädjen av att berätta, är han blind för omvärlden?

Karriärdriven? Driven av längtan att få addera ytterligare ett universitet på listan över universitet där han hållit gästföreläsning, så att hans CV kan bli än längre och än mer imponerande?

Infiltratör? Driven av tanken på att han inte kan förändra världen, men att han kan så små tankar hos några människor, om ett annat sätt att organisera samhället? Att diktaturens medhjälpare på plats inte ser eller förstår att han sår split genom att berätta om den oberoende pressen som familjeföretag i Sverige måste lära sig att hantera?

Människointresse? Vill han åka till olika platser, där det bor människor som lever under andra förhållande, för att lära känna människors variation, men också det som inte varierar hos människan, trots så olika förutsättningar?

Jag har ett foto på mig själv, där jag står under Lukasjenkos foto, och håller en föreläsning om familjeföretagande i Sverige och dess bas i nepotism. På Lukasjenkos universitet. Åhörarna förstår inte begreppet nepotism, så jag får lägga ut texten kring det. Framför mig sitter dekanen och vid hennes sida, en av professorerna, hennes dotter. De applåderar och ser inte alls arga ut.

Efter föreläsningen diskuterar jag med en student om demonstrationsfrihet. Han undrar varför en liten grupp av människor, som saknar stöd av majoriteten, skall ha rätt att skapa oro i samhället genom att demonstrera. Jag redogör för mina åsikter. Och hör hur tillrättalagd jag måste låta, som blivit inpräntad mina åsikter om yttrandefrihet. Jag inser att jag låter som en person som papegojar färdigklippta och färdigutformade åsikter, medan jag tyckte att han hade en öppen attityd genom att ha förmåga att ställa en fråga som jag aldrig tänkt på.

Varför åkte jag och höll föreläsningen? Jag vet hur jag tänkte. Jag hade tänkt mycket innan jag accepterade. Men jag kan inte vara säker på varför jag tänkte som jag gjorde. Vilka av de fyra skäl som jag nämnt ovan var grunden för att jag tänkte ut saken som jag gjorde och nådde svaret att jag skulle hålla föreläsningen?

Om inte jag är säker på svaret varför jag åkte, vem kan vara det då?

Vem är du, som tror att du kan förklara människors agerade?

​San Bernardo den 8 september 2020

​Vi tog emot er och gav er vatten, bröd, tak över huvudet, utbildning och fred. Vi gav inte bara av vårt överflöd utan drog även in av vårt eget, för att ni skulle få en fristad. Vi har avstått för er.

Idag har sjukhusen avstängda akutmottagningar, för att skydda sig från några av er.

Idag brinner bilarna och stenar kastas på poliser där ni bor.

Kommuner och skolor måste hålla ögonen på en del av era unga kvinnor, så att de inte forslas bort och blir gifta, mot sin vilja och mot svensk lag och kultur.

I era områden begär polisen och kommunen hjälp av era klaner, för att upprätthålla ordningen. Och, ja, en polis sade i en intervju att de drar sig tillbaka från en del av era områden, då de är rädda för våld. De! som skall representera det monopoliserade våldet, konkurreras ut genom våld som en del av er står för!

Våldet, det som kallas gängvåldet, har eskalerat i Sverige. På öppen gata avrättas en kvinna, n av er, när hon bär sitt barn. En 12-årig flicka, av er, mördas av ett vådaskott på en bensinmack, där vi alla misstänker att det är någon av er.

Stora mängder skattepengar försnillas av en del av er som utnyttjar stöden till funktionshandikappade.

Jag tvingas visa mitt pass till en individ som, samtidigt som hon bär symbolen för polisen, deras uniform, bär symbolen för er fascistiska ideologi, islam. Detsamma på apoteket, där jag får finna mig i att bli betjänad av en av er, en representant för den fascistiska ideologin.
En demonstration mot denna fascistiska ideologi blev förbjuden i Malmö. En demonstration blev förbjuden! I Sverige. Mitt land! Mitt demokratiska land! Med hänvisning till att företrädare för er fascistiska ideologi skulle bli störda och ta till det de känner till, våldet.

Han som ville demonstrera blev förbjuden att komma in i Sverige på två år. Han, som har sin far i Helsingborg, blir förbjuden att komma in i Sverige! P g a att er fascistiska ideologi, som ni tog med er i resväskorna och i era hjärtan, kommer att begå våldshandlingar. Det är inte dansken som är farlig, utan grupper av er, som bär den fascistiska ideologin. Men det är han som blir förbjuden att komma till mitt land och demonstrera mot den fascistiska ideologin.

Och ni har mage och fräckheten att begära att vi, de som byggt ett demokratiskt land som tar emot er, skall inte bara acceptera, inte bara respektera er ideologi, utan att vi t o m skall böja oss för er ideologi.

How dare you? Hur understår ni er? Den ideologin som sår split och död och våld och terror i de länder där den förekommer, skall vi böja oss för? Vi, som gav er fristad, skall böja oss för er vidriga ideologi?

Jag vill att ni lämnar mitt land. Ni är oförskämda mot mitt land och dess gästfrihet.

Ni håller på att förstöra det jag ville ge till er och det jag vill ge till mina barn.

Jag vill att ni lämnar mitt land.

Annars tvingas jag och min familj bli det ni var, flyktingar. Som flyr från dem jag gästfritt tagit emot.

Öllsjö den 9 september 2020

​Vad hade du gjort i Tyskland 1933, när nazisterna tog makten och fyllde Tyskland med berusande framtidstro? Hade du haft civilkurage att stå emot? Eller hade du gjort, som det absoluta flertalet gjorde, följt med, antingen aktivt eller passivt, men absolut inte tagit riskerna som ett motstånd skulle innebära? Om du säger att du stått emot, har du en oerhörd uppgift framför dig, att förklara varför just du, till skillnad för en förkrossande majoritet av tyskar, inte stod emot.

En anledning till att stå emot kan vara att man inte inser riskerna. En annan kan vara att det är lättare att ha civilkurage om kostnaderna är små.

Jag fick information av en person, som själv saknade civilkurage att använda informationen, kanske för att hans kostnader var högre än mina, eller för att han visste att jag skulle agera på informationen, vilket innebar att han slapp kostnader, men fick den effekt han önskade. Jag anmälde en bekant för plagiat. Högskolan löste problemet genom att uppfinna en ny form av plagiat, plagiat av betydelselösa artiklar, som därmed var ursäktligt. Själv fick jag då några ovänner, som sannolikt kom att betyda en del i händelseförlopp senare i mitt liv. Men just då uppfattade jag ingen hög kostnad för mig själv. Trots att jag hade fått rådet att noga tänka över mitt agerande, då anmälaren av plagiat är oftast den som får betala ett högre pris än plagiatören. I detta fall fick plagiatören behålla sin professur.

En annan gång anmälde jag en professor med misstanken att ha svindlat institutionens kassa genom att ha haft med familjen på konferensresan och låtit institutionen betala för familjens transporter på platsen och dess boende. Föga kunde jag ana händelseförloppet. Universitetets prefekt avskrev anmälan, utan någon form av utredning. Däremot blev professorn sur och hävdade i ett brev till personalavdelningen att min anmälan var förorsakad av rasism. Varpå jag blev utredd som möjlig rasist i 320 dagar. Nu kan man förvisso undra om jag hade undvikit att anmäla om jag hade vetat att det fanns risk för rasismutredning, och en som drog mig ner i eländes känslor i 320 dagar? Jag tror, eller i alla fall, hoppas jag, att jag hade gjort anmälan.

Civilkurage handlar således inte bara om mod, utan också om information och kunskap. Det kan drivas av sanningsbehovet, men också av avsaknaden av sanning, dvs att man inte vet.

Min sista stora handling med kurage i högskole-Sverige, var när jag tydligt redovisade att Hållbarhetsdoktrinen aldrig skulle få en plats som indoktrineringsidé på ett akademiskt program där jag hade någon som helst form av inflytande. Jag förstod mycket väl, när jag skickade in debattartikeln, att dess publicering kunde innebära mitt avsked. Vilket den gjorde. Men jag visste vad jag gjorde, jag förstod riskerna, men jag kunde bara inte dagtinga med mitt förnuft, med mina värderingar, med min tro på den akademiska utbildningen. Då och där, var det sanna uppenbart för mig, både det jag höll för sant, och det som kunde bli den sanna konsekvensen.

Men som jag skrivit många gånger här, kurage kan komma av en kostnad. Den som har en liten kostnad, t ex som kan låta pensionera sig, relativt den som har en avsevärd kostnad genom att vara 30 år, med barn och villa, kan ägna sig åt kurage.

Men nej, jag hade då jag skickade in debattartikeln en högst avsevärd potentiell kostnad. Risken att mitt stora livsprojekt skulle gå i krass. Vilket det gjorde. Det är förvisso inte materiella kostnader, men immateriella kostnader är också kostnader, men som inte äter i magen, utan i själen.

Tänk dig därför för innan du utför något som du uppfattar som civilkurage. Men inse också att en del kostnader kan du inte förutse. Därför måste det till syvende og sist vara en fråga om att göra det som är sant. Ty sanningen om konsekvenserna av ditt civilkurage kommer alltid för sent.
Öllsjö den 5 september 2020       

​Forskare vid Linnéuniversitetet har funnit att det är större sannolikhet att du blir kontaktad av en hyresvärd, om du i ditt brev till hyresvärden undertecknar med ett svenskt namn, t ex Lisa Larsson, istället för t ex Ilir Hoxha. Är det ett uttryck för vitt privilegium? Nej, det är ett uttryck för etniskt privilegium, baserat på antagandet att boenderiskerna är mindre med svenskar än med utlänningar, vilket antyds genom namnet Hoxha.

Du skall gå in på en mörklagd gata. Tänk dig två alternativ. Alternativ Ett: Du ser längre fram på gatan en muskulös, kraftig mörk man, med stripigt hår och med darrande händer, där han håller en kniv i högra handen. Alternativ två: Du ser längre fram en åldrig, grå kvinna, lätt böjd framåt, med en katt som smeker sig kring hennes ben.

Om du är en fördomsfri människa, går du in på gatan i bägge alternativen, utan att göra den minsta riskbedömning, ty du vet ju inget om de här människorna. Är du en normal människa, drar du dig för att gå in på gatan där mannen står, ty det kan ju vara en missbrukare som använder kniven för att komma över pengar. Är du en oerhört fantasifull människa, tvekar du att gå in på gatan med kvinnan, ty i din fantasi ser du att hon kan vara en mörderska som tränat sin katt att mörda människor genom att attackera din strupe.     

En kvinna blir stoppad av en polis för att den kört felaktigt på vägen. På begäran om körkortet, letar hon febrilt genom sin välfyllda handväska. Det tar henne flera minuter innan hon funnit det. Hon är mycket vacker, med fantastiskt vackra ögon och pratar mjukt och behagligt med polisen.

En man blir stoppad av samma polis, för samma förseelse. Han tar omedelbart fram körkortet. Men han är mycket sträng i sin uppsyn mot polisen, pratar hårt och irriterat mot polisen, med en del hårda ord, och undrar om inte polisen har viktigare saker att göra än att stoppa honom.

Finns det någon läsare som tror att dessa två behandlas identiskt? Jag tror ju att kvinnan behandlas mer överseende än mannen. Speciellt om polisen är en man i samma ålder som mannen.

Därmed vädrar jag min fördom om hur människor agerar olika, beroende på vem de möter och hur den mötande beter sig. I det här fallet finns det inte vitt privilegium, utan kvinnligt privilegium, alternativt trevligt beteende-privilegium.

Det finns således alltid privilegium, och som kan hänföras till det som kallas fördomar, men som är erfarenheter, välgrundade eller ej. Utan dessa fördomar skulle vi aldrig klara oss som människor.

När jag träffar en ny människa, börjar jag inte med att lära känna personen. Jag börjar med en uppfattning om personen. Redan när jag ser den, börjar jag kategorisera den. Denna kategorisering bygger enbart på mina erfarenheter, som jag fått genom eget agerande eller genom att höra och läsa om andras agerande och deras erfarenheter.

Fördomsfullt agerande är därför inte något vi kan belasta människor för att de har och moralisera över det. Det är en mänsklig förutsättning.

De som däremot hävdar att det finns vissa fördomar som är starkare än andra, där fördomen saknar grund i verkligheten, t ex att graden av boendebesvär är lika hög med svenskar som med invandrare, eller att risken med mannen eller med damen är lika stor, den har att visa på detta. En fördom kan bevisas eller förkastas. Både den fördomsfulle och den som är utan fördomen, har att bevisa sin ståndpunkt. Och till detta kommer att visa på privilegiet.

​Som många har anfört, den vite A-lagaren erfar inte sitt vita privilegium.

Öllsjö den 4 september 2020

​Det finns en grön Groda som lever i intigheten, där tidens alla olika förekomster förekommer samtidigt. Den skuttar omkring i intigheten. Eftersom den lever i alla tider samtidigt vet den allt. Den sitter på ett blad i intighetens sjö och tänker att den skall göra en sak. Den tänker att den skall skapa Världen, ett fenomen som lever under tidens gång och inte i den oändliga tiden. Sagt och gjort, den gröna Grodan skapar världen.

Då Grodan lever i intigheten kan den se alla tider i den skapade Världen samtidigt. Den ser hur en meteorit faller ner på en av dessa skapelser, det som under en tid kom att kallas jorden av en av de varelse som skapelsen skapade, människan. Meteoriten bar på en mygga. Myggan, visade sig, sög blod från djuren. Många djur blev blott besvärade av den blodsugande myggan. Men alla de, som de där människorna sedan kom att kalla dinosaurier, blev dödligt sjuka och dog av myggans blodsugande. Varför de försvann från världen.

Människan kom till genom en utveckling som människan sedan kallade för evolutionen. Själv tyckte Grodan att det var ett genialiskt grepp från Grodans sida, att skapa en Värld som i sig rymde sin egen utveckling. Grodan var nämligen, som alla grodor, aningen lat och ville inte hålla på att ingripa i sin skapade Värld och förändra den, men Grodan ville ha en Värld som förändrades. Grodan var därför lite imponerad över Darwin, en av dessa människor som avslöjade Grodans knep för att få till förändring i sin skapade Värld, utan att själv behöva ingripa i sin skapade Värld.

Grodan roades mycket av att den där människan hittade på sin egen förklaring till Världens existens, att det fanns en gud som hade skapat Världen och sedan tycktes ingripa i den ibland, men inte ibland. Grodan skrattade åt att människorna inte kunde avslöja att det var Grodan som skapat världen. Samtidigt blev Grodan lite gramsen åt att människan var så uppblåst att den trodde att något den själv skapat, guden, var den som skapat Världen. Övermod, kväkte Grodan. Än mer övermod var det, ansåg Grodan, att den där människan inte insåg att det fanns många jordar, med många liknande varelser som människan i den Värld som Grodan skapat. Trots allt var Jorden blott en flugskit i Världen. Inget mer märkvärdigt än alla de andra, som fanns på andra planeter i det som människorna kallade universum.

Grodan tröttades av människorna, men då Grodan såg hela den tid som den skapat, såg den också att människan strax försvann och på dess jord, strax innan den brann upp, dominerades jorden av de där myggorna som tidigare hade tagit död på alla dinosaurier.

Grodan hoppade sedan från sitt blad i intigheten och satte sig på ett annat blad. Där funderade den ut en annan sak den skulle göra. Den hade skapat Världen. Nu skulle den göra något annat som kunde roa den.

Då skapade Grodan

Men det låter jag vara osagt, ty nu har jag återgett den första skapelseberättelsen. Den andra skapelseberättelsen får anstå till en annan gång.  

​Öllsjö den 3 september 2020

​En bekant frågade mig om jag skulle vittna i en domstol. Det finns ju nu en debatt om vittnen som farit mycket oväl efter sitt vittnesmål. Det skrivs om alla de händelser som enkelt hade kunnat lösas om folk hade vågat vittna. Vittnen tycks vara en bristresurs.
Hade jag då vittnat?

Frågar du mig, som angivit en fuskande bekant inför en högskola? Klart jag skulle vittna. Ty det är ju rätt och det en plikt gentemot samhället.

Givetvis under förutsättning att det är en ”svensk”. En Albin Hansson från Skövde.

Men saken kommer i helt annat läge om det är en Mohammed från Rosengård. Mohammed, säger mina förväntningar, bor i ett socialt utsatt område där förtvivlans våld är mer förekommande. Han lever också i en kultur som är betydligt mer våldsam och våldaccepterande än den svenska, grundat i islams våldsamhet. Och, inte minst, han kan tillhöra de våldsamma gängen, sprungna ur socioekonomiskt och kulturellt tyngda miljöer.

Jag tror, men vet inte med säkerhet, att om jag hade varit ensam, hade jag vittnat, ty jag räds inte dem. Men, jag är inte ensam. Jag har en familj. Och vis av maffiafilmer, inser jag att det bästa sättet att komma åt någon, är att ge sig på dem han älskar.

Det som först kommer i min tanke är att min dotter har mitt efternamn och hon bor i Malmö. Av min familj, är hon den mest sannolika måltavlan. Skulle jag sätta hennes väl och ve på risk, för att göra min samhälleliga plikt?

Knappast. Aldrig i livet. Kan inte staten säkra mina barns liv, då har jag inget att erbjuda samhället.

Jag har erfarit något i närheten en gång. En galen student, som då levde i Jönköping, skrev ett hot mot mig och min son. Jag noterade min egen reaktion. Hotet mot mig tog jag med jämnmod. Dock fick det mig att ändra mitt skrivbords placering i mitt arbetsrum, så att jag inte vände ryggen mot dörren, utan att jag såg vem som kom in, och hade möjligheter att reagera.

Däremot fick hotet mot min son, som bodde 40 mil från den hotande studenten, min kropp att darra. Trots att universitets säkerhetspersonal och polisen i Jönköping hävdade att de bedömde det som att det inte var någon som helst fara, ty studenten var en snäll tokig figur som pratade.

Ingenting har hänt, men minnet av min skakande kropp när min son fick ett hot p g a mig, finns kvar.

Nej, ingen kan begära att jag skall utsätta mina barn för livsfara, bara för att göra min samhälleliga plikt.

Och mitt sätt att rättfärdiga det är att säga att jag gör precis som samhället, jag sviker plikten. Kan inte samhället garantera mig och de minas säkerhet, ja, då har jag inget samhälle att bidra till. Begär inte att jag skall göra en uppoffring, om samhället inte kan göra sin del i affären, sin uppoffring.

I en svag stat, som den vi åsett nu, som vek sig för islamisternas terror och förbjöd en åsiktsyttring, för att den inte kunde upprätthålla samhället, dvs skyddet för yttrandefriheten, sätts rätten åt sidan.

Att vägra vittna är inte feghet utan ett tecken på en stat som inte kan upprätthålla rättssäkerheten.

​Öllsjö den 2 september 2020

I samband med logikens motsägelselag, att antingen finns A eller icke-A, inte dem samtidigt, har mången undrat var det tredje, det som är varken A eller icke-A, tagit vägen. Det tredje, det uteslutna.

Den enkla Motsägelselagen gäller idag. När de högerextrema stormar mot främlingar med koranen som hjälpmedel, tycks människor, speciellt de med opinionskapital, inta ståndpunkten icke-A, dvs de ställer sig sidan om dem som högerextremisterna stormar mot. Där står de på samma sida som rabbiner, imamer och präster, och låter sig fotograferas med dem.  (https://www.sydsvenskan.se/2020-08-27/det-har-blev-battre-an-vi-tankt-muslimer-judar-och-kristna)

Med den enkla motsägelselogiken blir de som stödjer de främlingskritiskas rätt till sin opinionsyttring och som exakt samtidigt är kritiska mot prästernas ideologi, identiska med de främlingskritiska. Antingen är du med oss, eller är du mot oss, är den samhälleliga motsägelselagens. Något tredje finnes icke. Antingen A eller icke-A.

Detsamma gäller de främlingskritiska. Jag får propåer att skriva i en av deras tidningar, eftersom jag ibland har åsikter som löper sidan om deras, inte mot dem. Jag avböjer invitationerna då min samlade attityd, min ideologi, vare sig är deras eller deras motståndare. Min ideologi är just ett exempel på det tredje. Det uteslutna tredje.

Jag är demokratisk socialist. Det innebär bland annat att jag är yttrandefrihetsfundamentalist och att jag bekämpar totalitära ideologier.

Yttrandefrihetsfundamentalism: Envar har rätt att tänka och uttrycka vad den tänker. Ingen har rätt att hindra den från sitt uttryck, vare sig med lag, som t ex hets mot folkgrupp, eller med våld, som våldet i Malmö nyligen avsåg. Ett anständigt samhälle har en fri debatt, där alla kan hävda vad de vill och alla har rätt att kritisera andras hävdanden. I min fundamentalism är det rätt att hävda att förintelselägren inte har funnits. Och det är lika rätt att anföra de empiriska bevis vi har för att de har funnits. I min fundamentalism är det rätt att hävda är skåningar är överviktiga. Och det är lika rätt att begära viktdata som bevisar påståendet. Yttrandefrihetsfundamentalisten lever i den Popperianska världen där sanning är tillfällig, i väntan på att förkastas av empiriska bevis. Den som känner sig kränkt över ett yttrande har att anföra bevis som visar att utsagan är falsk. Därför har t o m imamer och nazister rätt att uttala sig om vad de finner lämpligt. Och andra har rätt att påvisa att de har fel.  

Kamp mot totalitära ideologier: Totalitära ideologier är de som anser att de vet allt och kan säga allt om världen och att de har rätt att tvinga alla att följa deras ideologi, med hot om fängelse och våld idag, eller evig förbannelse i helvetets eldar. Totalitära ideologier har förekommit i världens samhälle och där visat vilket oerhört pris människor får betala för det totalitära. Dessa ideologier, som jag känner till, där min okunnighet må vara ursäktad, ty andra kan finnas, är de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, samt kommunismen och nazismen. Samtliga dessa har visat sitt ansikte i samhällen, med död och pina som konsekvens. Samtliga dessa bekämpar jag.

Men idag är en demokratisk socialist, med yttrandefrihetsfundamentalism och kamp mot totalitära ideologier, det tredje, det uteslutna. Inom det kraftfält som finns mellan de främlingsfientliga och deras motståndare, finns inte plats för något tredje. Därför blir jag placerad som främlingskritisk. En absurd placering av en man som är stolt plastfarfar till Selina, en gudomligt vacker energisk flicka, född av syriska muslimska föräldrar.

När vi sitter där, samlade kring vattenpipan, finns blott människor som tittar beundrande på Selina, denna manifestation av det vackraste människan har, sina barn. Kanske man t o m skulle kunna säga att vår samling kring vattenpipan och vår beundran för Selina är ett annat uteslutet tredje, vår mest grundläggande ideologi, människan och hennes gudomliga förmåga, kärleken.

​Öllsjö den 1 september 2020