Jag noterade också att citeringsmekanismen sannerligen inte är en perfekt indikator på kunskapsinnehåll. Det finns publikationer som aldrig citeras, då forskarsamhället inte begripit dess genialitet. Det finns publikationer som har många citeringar, då den anses vara standardverk, trots ringa kunskapsvärde. Men detta kan bara vara en kraftfull invändning mot ’cited or perish’ om sannolikheten för avsaknad av citering för ett värdefullt bidrag och sannolikheten för citering av värdelöst bidrag är lika stor som sannolikheten för citering av värdefull kunskap. Nu har jag ingen data eller undersökning för att underbygga mitt påstående, varför det är mer min trosföreställning att sannolikheterna för de två första fallen är betydligt lägre än sannolikheten för citering av värdefull kunskap. Det finns, tror jag, en normalfördelning som gör att förekomsten av värdefull ociterad kunskap är lika liten som förekomsten av citerad värdelös kunskap, medan de flesta fallen är citerad värdefull kunskap och ociterad värdelös kunskap.
Denna normalfördelning finns i forskarsamhället. Men den finns också hos varje enskild forskare. Själv har jag artiklar som är mycket citerade, där några har god kunskap och andra har magrare kunskapsbidrag. Jag har också lågt citerade artiklar, där några har ringa kunskap och andra har, som jag tycker, god kunskap. Men det innebär också att jag drabbas av samma normalfördelning som forskarsamhället har, varför mina totala antal citering är en indikation på min förmåga att skapa kunskap som är värdefull i mitt forskarsamhälle.
I mitt förra inlägg noterade jag också att antal citerade artiklar varierar mellan kunskapsdisciplinerna. Det innebär att min citeringsmängd inte kan jämföras med forskare från andra discipliner, annat än min egen. Min citeringsmängd kan inte jämföra med en medicinare, ty de citerar mycket mer, varför jag då skulle framstå som usel forskare. Men min citeringsmängd kan inte heller jämföras med en humanistisk forskare, ty de citerar mycket lite, varför jag skulle framstå om genialisk. Min citeringsmängd, idag kring 2300 citering efter 30 års produktion, antyder att jag är en medelmåttig forskare.
Citeringar som tecken på en forskares förmåga att skapa kunskap, skall således enbart användas inom en disciplin. Men där kan den användas som ett, av flera tecken på individens förmåga att vara värdefull för sitt forskningsområde.
Vad jag vet, används i Sverige idag, i alla fall i mitt akademiska ämne företagsekonomi, normen om publish or perish. Institutionerna mäter antalet publicerade artiklar och värderar dem utifrån var de är publicerade. Det innebär att man tillmäter editorerna på journalerna, de som beslutar om publicering, störst betydelse i värderingen av kunskapen.
Medan publicerade artiklar och böcker förvisso är av betydelse, bör man också lägga in betydelsen av hur forskarsamhället värderat forskarens bidrag, dvs forskarens citeringar.
Idag firas inte sällan när en forskare fått en artikel accepterad. Det är bra, ty utan publicering kan ingen citering förekomma. Men idag firas inte när en forskare når t ex 1000 citeringar, eller när en forskares enskilda publicering når t ex 100 citeringar.
Jag föreslår därför att man utökar firandet och anledningen att vara glad, till att också innefatta när en forskare eller en enskild publikation når över ett visst antal citeringar. I mitt fält, utifrån min ringa erfarenhet, föreslår jag att enkel champagne används för att fira varje 500-ade total citering och för enskilda publikationer, var 50-ende citering, medan dyrbarare champagne används vid varje 1000-tal total citering och 100-tal citering av enskild publikation. Inte bara för att det ger mer festtillfällen, utanför att man då också uppmärksammar forskarens bidrag till forskningssamhället.
San Bernardo den 10 september 2020