När det finns en skola för alla, med skolplikt, där varken eleven eller föräldrarna får välja skola, och den enskilda skolan styrs av ett lärarkollegium, som i sin tur begränsas och övervakas av staten reglering och tillsyn, då ligger ansvaret för elevens skolgång helt och enbart på staten.
När vi har det som idag i Sverige, med sk fria skolor som bjuder ut utbildning, där föräldrarna fritt väljer skola, med ett lärarkollegium som i ökad utsträckning står under en rektors avgörande inflytande, men som begränsas av läroplaner och statens tillsyn, då är ansvaret splittrat. Ytterst ligger det på föräldrarna om deras barn skall få ett god skola, genom det skolval de gör. Förvisso har staten fortfarande ett ansvar genom sin tillsyn, medan lärarkollegiets ansvar har lyfts över till rektorn, som getts utökad makt.
Det kollektiva ansvaret för skolan, där man kunde peka på staten och utkräva ansvar, har idag individualiserats ner till familjen, i den mån den finns, eller till den ensamstående föräldern.
Låt mig nu använda min ungdoms språk, som jag nogsamt såg till att mina föräldrar aldrig fick höra. Hur i helvete skall en ensamstående, med försörjningsbörda, kunna klara av att utvärdera skolors förmåga att ge sitt barn en god utbildning?
En skola skapar en kunskap och en kritisk förmåga hos eleven. Hur skall man kunna utvärdera det? Hur skall man kunna inse vilken produkt man får när man väljer en skola? Kunskap och kritisk förmåga visar sig ju inte omedelbart, till skillnad från när du smakar en glass och finner den god eller oätlig, eller när du väljer äpplet i affären, där du kan se om äpplet är ruttet eller ej.
Eftersom produkten inte kan utvärderas före köpet och svårligen under köpet, det som kallas resultatkontroll, måste man förlita sig på att lärarna följer en plan, det som kallas byråkratisk kontroll, påbyggt av att lärarna tillhör en profession, det som kallas premisskontroll.
De resursstarka föräldrarna kan utöva en prognostiserande resultatkontroll genom att se vilka resultat skolan tidigare presterat, t ex vilka betyg tidigare eleverna har fått, och hoppas på att den tidigare prestationen upprepas med deras barn. Men, det är just prognosticerande resultatkontroll, att den förmågan som var tidigare, fortfarande finns. Det är att ha förhoppningar, men inte kunskap om vad man väljer.
Till detta kommer att skolan med lätthet kan fuska med sina resultat eftersom resultaten sällan är objektiva utan skapas av skolan själv. Tidigare elevers genomsnittliga betyg ligger ju helt i händerna på skolan, där graden av marknadsutsatthet och grad av kommersiellt intresse påverkar menligt på trovärdigheten i betygen, blott begränsat av den mån skolan har professionella lärare som inte påverkas av skolans intresse av höga betyg.
Skolvalet är en chimär. Det enda det egentligen kan göra är att föräldrar kan välja bort skolor med stora sociala problem.
Således har man genom skolvalet lagt ett orimligt ansvar på föräldrar, som de inte kan bära, och frigjort staten från det tunga ansvaret att garantera en god skolgång för barnen. Genom det fria skolvalet har staten avhänt sig ett ansvar, som de lagt på föräldrarna, som inte har en möjlighet att bära det.
Det är en ansvarserodering, där en kraftfull segregation skapas mellan de små grupper av föräldrar som har en liten, obetydlig förmåga att bära ansvaret och en stor grupp av föräldrar som inte har en gnutta chans att bära det ansvar som staten gett dem. Staten har därmed smitit från sitt ansvar att ge varje barn en god utbildning.
San Bernardo den 27 september 2020
När vi har det som idag i Sverige, med sk fria skolor som bjuder ut utbildning, där föräldrarna fritt väljer skola, med ett lärarkollegium som i ökad utsträckning står under en rektors avgörande inflytande, men som begränsas av läroplaner och statens tillsyn, då är ansvaret splittrat. Ytterst ligger det på föräldrarna om deras barn skall få ett god skola, genom det skolval de gör. Förvisso har staten fortfarande ett ansvar genom sin tillsyn, medan lärarkollegiets ansvar har lyfts över till rektorn, som getts utökad makt.
Det kollektiva ansvaret för skolan, där man kunde peka på staten och utkräva ansvar, har idag individualiserats ner till familjen, i den mån den finns, eller till den ensamstående föräldern.
Låt mig nu använda min ungdoms språk, som jag nogsamt såg till att mina föräldrar aldrig fick höra. Hur i helvete skall en ensamstående, med försörjningsbörda, kunna klara av att utvärdera skolors förmåga att ge sitt barn en god utbildning?
En skola skapar en kunskap och en kritisk förmåga hos eleven. Hur skall man kunna utvärdera det? Hur skall man kunna inse vilken produkt man får när man väljer en skola? Kunskap och kritisk förmåga visar sig ju inte omedelbart, till skillnad från när du smakar en glass och finner den god eller oätlig, eller när du väljer äpplet i affären, där du kan se om äpplet är ruttet eller ej.
Eftersom produkten inte kan utvärderas före köpet och svårligen under köpet, det som kallas resultatkontroll, måste man förlita sig på att lärarna följer en plan, det som kallas byråkratisk kontroll, påbyggt av att lärarna tillhör en profession, det som kallas premisskontroll.
De resursstarka föräldrarna kan utöva en prognostiserande resultatkontroll genom att se vilka resultat skolan tidigare presterat, t ex vilka betyg tidigare eleverna har fått, och hoppas på att den tidigare prestationen upprepas med deras barn. Men, det är just prognosticerande resultatkontroll, att den förmågan som var tidigare, fortfarande finns. Det är att ha förhoppningar, men inte kunskap om vad man väljer.
Till detta kommer att skolan med lätthet kan fuska med sina resultat eftersom resultaten sällan är objektiva utan skapas av skolan själv. Tidigare elevers genomsnittliga betyg ligger ju helt i händerna på skolan, där graden av marknadsutsatthet och grad av kommersiellt intresse påverkar menligt på trovärdigheten i betygen, blott begränsat av den mån skolan har professionella lärare som inte påverkas av skolans intresse av höga betyg.
Skolvalet är en chimär. Det enda det egentligen kan göra är att föräldrar kan välja bort skolor med stora sociala problem.
Således har man genom skolvalet lagt ett orimligt ansvar på föräldrar, som de inte kan bära, och frigjort staten från det tunga ansvaret att garantera en god skolgång för barnen. Genom det fria skolvalet har staten avhänt sig ett ansvar, som de lagt på föräldrarna, som inte har en möjlighet att bära det.
Det är en ansvarserodering, där en kraftfull segregation skapas mellan de små grupper av föräldrar som har en liten, obetydlig förmåga att bära ansvaret och en stor grupp av föräldrar som inte har en gnutta chans att bära det ansvar som staten gett dem. Staten har därmed smitit från sitt ansvar att ge varje barn en god utbildning.
San Bernardo den 27 september 2020
RSS-flöde
