Lars Vilks har polisbeskydd eftersom han skämtade om mohammed i en teckning.
En dansk politiker fick inte demonstrationsrättigheter, där han skulle förlöjliga islam, med hänvisning till det våld motdemonstranterna skulle utverka. Ja, han fick t o m två års inreseförbud p g a motdemonstranternas hot om våld.
I Skottland föreslår den skotske justitieministern, Humza Yousaf, inskränkningar av yttrandefriheten som kändisar, däribland han som spelar Mr Bean, motsätter sig. Ja, du gissade kanske rätt, att han är muslim.
Attacken mot Charlie Hebdo utfördes för tidningens gyckel av mohammed.
En svensk domstol slår fast att arbetsgivaren inte kan utfärda ett generellt förbjud för religiösa att be under betald arbetstid, då det anses vara ett intrång i religionsfriheten. Ja, just precis, det avsåg muslimers bön. Det avsåg inte socialdemokraterns möjligheter att under betald arbetstid studera Karlebys bok ’Socialismen inför verkligheten’.
Det finns inget idag existerande land där islam är dominerande, som är djupt demokratiskt och/eller med god levnadsstandard. Snarare förekommer islam i icke-demokratiska länder där välståndet blott tillkommer ett fåtal.
Påståendet att islam är ett hot mot västerländska fri- och rättigheter kan inte bestridas empiriskt. Islam är ett hot. Det är ett obestridligt och oomkullrunkeligt faktum.
Detta till trots hävdar sådana som de organiserade socialdemokraterna i Sverige, att politik skall vara evidensbaserat, men samtidigt säger de att de aldrig kommer att kritisera islam. Över evidenspolitik som entydigt visar att islam är ett hot mot demokratin och välfärden, tycks finnas en princip som är överordnad. Vilken är den principen? Jag har tre förslag.
Religiösa, speciellt muslimer, är svaga individer. Ett gott samhälle tar särskilt väl hand om de svaga i samhället, de funktionshindrade, både fysiskt och intellektuellt, de fattiga, de sorgliga. I den gruppen räknas de religiösa, ty de har religionen för att mildra sin upplevda utsatthet. Det är deras opium för att stå ut. I denna grupp ingår speciellt de som är så utsatta att de hänger sig åt en totalitär religion som kräver den mest absurda lydnad, vari ingår att kvinnor inte skall visa sitt hår eller att ingen muslim får äta griskött. Dessa svaga måste samhället värna. Därför måste samhället värna deras känslor inför angreppen mot deras trosuppfattning.
Om detta hade varit en verksam princip, då borde samhället också värna om nazisterna, ty mången nazist är en svag person som tagit nazismen till sig för att kompensera sin svaghet. Men mot nazisterna visas ingen pardon. De förföljs och deras symboler är t o m förbjuda. Således är inte principen om de religiöst svaga en verksam princip.
Islamkritik är rasism. Man menar att kritiken som riktas mot islam är egentligen inte en kritik mot ideologin i islam, utan riktar sig mot de folkgrupper som oftast är bärare av islam. Det är därför ett angrepp, inte på en ideologi, utan ett angrepp på etniciteter och mot invandring, varför det är rasism.
Detta är en tämligen svepande, och fördomsfull ståndpunkt, då det förvisso säkert finns de som döljer sin rasism bakom islamkritik, men det finns också stark kritik mot islam som inte har rasistiska inslag. Det kan således rimligen inte vara en princip då den är djupt fördomsfull.
Muslimer är en växande väljarskara. Det socialdemokratiska partiet, men inte dess forna ideologi, får starkt stöd i områden där islam är förhärskande. När partiet idag får starkt minskande stöd från sina forna väljargrupper, arbetarna, får de anpassa sin politik och inte minst sin retorik till den stödgrupp som de har fått, invandrargrupperna som oftast är bärare av islam.
Jag har inte funnit någon hållbar invändning mot den senare principen. Därför tror jag, i brist på invändning, att detta är principen som ger en acceptans för islam. Trots att islam, som anti-demokratisk, borde stå i motsatsställning till socialdemokratins djupa demokratiska rötter.
Acceptansen av islam, som utgör Sveriges demokratiska utförslöpa, förklaras därför bäst av politikers omsorg om den politiska makten. Inte för att genomföra och försvara demokrati, utan för att ha makt.
San Bernardo den 17 september 2020
En dansk politiker fick inte demonstrationsrättigheter, där han skulle förlöjliga islam, med hänvisning till det våld motdemonstranterna skulle utverka. Ja, han fick t o m två års inreseförbud p g a motdemonstranternas hot om våld.
I Skottland föreslår den skotske justitieministern, Humza Yousaf, inskränkningar av yttrandefriheten som kändisar, däribland han som spelar Mr Bean, motsätter sig. Ja, du gissade kanske rätt, att han är muslim.
Attacken mot Charlie Hebdo utfördes för tidningens gyckel av mohammed.
En svensk domstol slår fast att arbetsgivaren inte kan utfärda ett generellt förbjud för religiösa att be under betald arbetstid, då det anses vara ett intrång i religionsfriheten. Ja, just precis, det avsåg muslimers bön. Det avsåg inte socialdemokraterns möjligheter att under betald arbetstid studera Karlebys bok ’Socialismen inför verkligheten’.
Det finns inget idag existerande land där islam är dominerande, som är djupt demokratiskt och/eller med god levnadsstandard. Snarare förekommer islam i icke-demokratiska länder där välståndet blott tillkommer ett fåtal.
Påståendet att islam är ett hot mot västerländska fri- och rättigheter kan inte bestridas empiriskt. Islam är ett hot. Det är ett obestridligt och oomkullrunkeligt faktum.
Detta till trots hävdar sådana som de organiserade socialdemokraterna i Sverige, att politik skall vara evidensbaserat, men samtidigt säger de att de aldrig kommer att kritisera islam. Över evidenspolitik som entydigt visar att islam är ett hot mot demokratin och välfärden, tycks finnas en princip som är överordnad. Vilken är den principen? Jag har tre förslag.
Religiösa, speciellt muslimer, är svaga individer. Ett gott samhälle tar särskilt väl hand om de svaga i samhället, de funktionshindrade, både fysiskt och intellektuellt, de fattiga, de sorgliga. I den gruppen räknas de religiösa, ty de har religionen för att mildra sin upplevda utsatthet. Det är deras opium för att stå ut. I denna grupp ingår speciellt de som är så utsatta att de hänger sig åt en totalitär religion som kräver den mest absurda lydnad, vari ingår att kvinnor inte skall visa sitt hår eller att ingen muslim får äta griskött. Dessa svaga måste samhället värna. Därför måste samhället värna deras känslor inför angreppen mot deras trosuppfattning.
Om detta hade varit en verksam princip, då borde samhället också värna om nazisterna, ty mången nazist är en svag person som tagit nazismen till sig för att kompensera sin svaghet. Men mot nazisterna visas ingen pardon. De förföljs och deras symboler är t o m förbjuda. Således är inte principen om de religiöst svaga en verksam princip.
Islamkritik är rasism. Man menar att kritiken som riktas mot islam är egentligen inte en kritik mot ideologin i islam, utan riktar sig mot de folkgrupper som oftast är bärare av islam. Det är därför ett angrepp, inte på en ideologi, utan ett angrepp på etniciteter och mot invandring, varför det är rasism.
Detta är en tämligen svepande, och fördomsfull ståndpunkt, då det förvisso säkert finns de som döljer sin rasism bakom islamkritik, men det finns också stark kritik mot islam som inte har rasistiska inslag. Det kan således rimligen inte vara en princip då den är djupt fördomsfull.
Muslimer är en växande väljarskara. Det socialdemokratiska partiet, men inte dess forna ideologi, får starkt stöd i områden där islam är förhärskande. När partiet idag får starkt minskande stöd från sina forna väljargrupper, arbetarna, får de anpassa sin politik och inte minst sin retorik till den stödgrupp som de har fått, invandrargrupperna som oftast är bärare av islam.
Jag har inte funnit någon hållbar invändning mot den senare principen. Därför tror jag, i brist på invändning, att detta är principen som ger en acceptans för islam. Trots att islam, som anti-demokratisk, borde stå i motsatsställning till socialdemokratins djupa demokratiska rötter.
Acceptansen av islam, som utgör Sveriges demokratiska utförslöpa, förklaras därför bäst av politikers omsorg om den politiska makten. Inte för att genomföra och försvara demokrati, utan för att ha makt.
San Bernardo den 17 september 2020
RSS-flöde
