Men hon beklagar sig då Limhamn numer också tar emot hyresgäster. Kanske vanliga hyresgäster hade gått an. Men då det är nybyggda lägenheter, kanske hyrorna är så höga att blott de som får stöd av kommunen kan bo där. Och en del av dem är just sådana som hon beskriver som personer med ’sociala komplikationer’.
https://www.expressen.se/kvallsposten/oron-vaxer-hyresgaster-flyttar-in-i-rika-stadsdelen/?
Detta är en reellt existerande rasism. Den finns på Solsidan, i Limhamn, på alla fashionabla områden. Men den kommer inte upp till ytan förrän invånarna prövas.
Den intervjuade kvinnan blir prövad. Hon ser sin investering, både i ett lugnt område med likasinnade, men kanske än mer, den finansiella investeringen förödas. Om lägenheterna innebär att man får in social oro, våld, stöld, våldtäkt, då eroderar mycket snabbt värdet på lägenheterna. Men befolkningssammansättningen ändras också mycket snabbt. Redan vid få procent invandrare, och då inte nödvändigtvis med ’sociala komplikationer’, flyttar de mest resursstarka från området, för att sedan följas av de mindre resursstarka, och efterlämna en invandrardominerade område, där de fåtal tidigare invånarna som finns kvar, är så resurssvaga att de inte kan fly.
Det är inte möjligt att benämna kvinnan för rasist. Vi vet inte om hon anser att personer med annan hudfärg eller, om vi har ett mer utvidgat rasistbegrepp, som är vanligt idag, om hon har något emot personer med annan etnicitet. Hennes ovilja mot de nyinflyttade bygger på att det inte är den gruppen hon valde att flytta till, och hon har nog rätt i sin tro att hennes investering kommer att minska i värde.
Politiken bakom, att blanda upplåtelseformer, och därmed folk, är inte bara en god idé. Det är sannolikt den enda möjligheten om vi vill assimilera den befolkning som idag lever, mer eller mindre, utanför samhället.
Men politiken har sina kostnader. Som lägre lägenhetspriser, i alla fall kortsiktigt, på en 10-års sikt, och social oro, t ex att föräldrar inte vågar släppa ut, speciellt sina unga döttrar på kvällskvisten.
Det är ett vidrigt beteende att insinuera att kvinnan är rasist. Som vänsterpartisterna Momodou Malcolm Jallow och Emma-Lina Johansson tycks göra, i en artikel som i övrigt pläderar för den enda möjliga bostadspolitiken. Men de saknar helt den egenskap en politik bör ha, empati, att känna med människor. De saknar helt förståelse för den situation kvinnan har hamnat i. Hon skall veta hut, rasisttanten, tycks de säga. (https://www.expressen.se/kvallsposten/debatt-kvp/otrygghet-i-limhamn-ar-bara-vanforestallningar/) Men de som skall veta hut är Momodou Malcolm Jallow och Emma-Lina Johansson, som i sin totala brist på empati, inte ser att politiken inte är tillräcklig, och att den har en kostnad.
Är det då inte nästan lika vidrigt att begära att hon skall bära en signifikant kostnad för Sveriges assimilering av invandrare?
Min fru, och därefter jag, har föreslagit att en liten yta i vårt lugna Öllsjö skall bebyggas med hyresrätter, för att därmed få in en liten mängd invandrare. Vår tanke är att om de är få, blir det vår kultur som dominerar, som de får vänja sig vid, och, på sikt, bli del av. Vi skall inte integrera dem, dvs de skall inte behålla merparten av sin kultur, utan de skall assimileras. De får röka sin vattenpipa och äta sina kakor, men de skall vara tysta på kvällarna, och de skall vara snälla mot hundar. Visst finns det risker med sådan assimilering, men i ett starkt område, med få invandrare, borde det bli lyckosamt.
Men man kan tänka sig en mer aktiv assimileringspolitik. De som bor i ett område har skyldighet att närvara vid kommunens möte, där man tar upp, öppet och utan förtryckande politik, vad som sker i området och vad man skulle vilja se i området. Det innebär ett visst mått av demokrati. Men demokratin kan inte bli dominerande, ty kommunen har en avsikt med området, assimilering, varför alla förslag som läggs fram, som innebär lägre assimilering, kan inte genomföras, oaktat hur många som står bakom det.
Jag tror inte så mycket på det förslaget, ty det är en hårdhänt assimileringspolitik, som skulle ha svårt att få gehör i den professionella politiska klassen. Men det kanske vore en möjlighet att prova i de mer öppna och för assimileringspolitik, mer toleranta kommunerna. Ty som exemplet med Limhamn visar, om invånarna inte förstår avsikten, assimilering, då är de självfallet främmande för politiken.
San Bernardo den 21 september 2020