” Det var en gång en dåga, som hade alla hästar hemma. Han var mycket att hänga i julgranen, och lade två strån i kors för att hjälpa sina vänner. En dag gick han och en dugling och köpte toalettpapper och Alvedon (men bara en hemul mängd, de var gina människor som tyckte att alla skulle ha tillgång till hygienartiklar). ”Kan du betala?” frågade dågan. ”Visst, jag har ett rött öre”, sa duglingen. ”Men du får betala tillbaka sedan, för jag är den som är den.” Dågan såg längre än näsan räckte, och lovade att betala tillbaka det röda öret. Duglingen såg på det med blida ögon. Ett öga var torrt. Då de hade löst betalningsfrågan så snyggt, såg de båda vännerna röken av varandra i många år framöver.”
Så skriver Sara Lövestam i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/svenska-spraket-ar-varken-pjakigt-eller-oavet). Hon visar på ett övertygande och lustigt sätt, att man ibland inte kan ta bort negationer i uttryck, och därmed uppnå negationens motsats. Tar man bort negationen ’o’ i ’odåga’ och i ’odugling’, blir det inte någon meningsfull ’dåga’ eller ’dugling’.
Språket är människans bästa vän, ty språket ger oss möjligheter att möta andra människor, att förstå dem, och att gemensamt utföra saker. Det är alltid beredd att hjälpa oss. Det hjälper mig som lärare att förmå studenter att förstå skillnaden mellan kostnad och utbetalning, mellan resursuppoffring och kassaminskning. Det hjälper oss att ge oss njutning, så som jag njuter av att översätta mina tankar till språk, genom att sätta dem på pränt genom denna blogg. Språket är en vän som ger kommunikation och njutning.
Men språket är också något som tycks leva sitt eget liv. ’Jag dricker inte kaffe’ kan jag säga och negationen innebär att jag faktiskt inte dricker kaffe. Tar jag bort negationen ’Jag dricker kaffe’, så innebär det precis motsatsen till den negerade meningen, att jag dricker kaffe. Här beter sig negationen på ett vänligt sätt. Jag kan bete mig på ett värdigt sätt, men tillför jag negationen ’o’, så beter jag mig rakt motsatt, på ett ovärdigt sätt. Men som Sara skriver, tar jag bort negationen från odågan, uppstår inte odågans motsats, ty dågan är inte motsatsen till odågan. Ja, dågan finns inte ens.
Här lurar språket oss att tro att vi haft något, en dåga, som vi negerar, och får en odåga.
Språket är vår bästa vän, men språket tycks också vara som alla vänner, kapabel att inte bara hjälpa, utan genom att leva sitt eget liv, även snurra till världen för oss. Vi kan leka med språket, men språket kan också leka med oss.
Ingen har som Falstaff Fakir avslöjat språkets lek med oss. I hans bok, ’Envar sin egen professor’, hävdar han, helt korrekt, att ’lejon’ är ett svårt ord, ty det är afrikanskt, medan ett lätt ord, trots att det är flerstavigt, är ’riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor’.
Jag kämpar just nu med att lära mig italienska. Just nu är språket knappt ens en bekant till mig. Det är en maskin, en ganska dum maskin, där jag tar ord för ord och likt en dum maskin överför den svenska betydelsen till ett svenskt ord, och därefter mekaniskt överför det svenska ordet till ett italienskt ord, där jag sedan tar de olika översatta orden och lägger efter varandra, i förhoppningen att den skapade meningen skall villigt låta mig uttrycka samma betydelse. Men språk är sällan så medgörliga att de låter enskilda ord summeras till en sats som har en mening.
Det tar lång tid innan språket blir min vän, om ens någonsin. En vän som jag kan leka med, och som kan leka med mig.
San Bernardo den 28 juli 2020
Så skriver Sara Lövestam i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/svenska-spraket-ar-varken-pjakigt-eller-oavet). Hon visar på ett övertygande och lustigt sätt, att man ibland inte kan ta bort negationer i uttryck, och därmed uppnå negationens motsats. Tar man bort negationen ’o’ i ’odåga’ och i ’odugling’, blir det inte någon meningsfull ’dåga’ eller ’dugling’.
Språket är människans bästa vän, ty språket ger oss möjligheter att möta andra människor, att förstå dem, och att gemensamt utföra saker. Det är alltid beredd att hjälpa oss. Det hjälper mig som lärare att förmå studenter att förstå skillnaden mellan kostnad och utbetalning, mellan resursuppoffring och kassaminskning. Det hjälper oss att ge oss njutning, så som jag njuter av att översätta mina tankar till språk, genom att sätta dem på pränt genom denna blogg. Språket är en vän som ger kommunikation och njutning.
Men språket är också något som tycks leva sitt eget liv. ’Jag dricker inte kaffe’ kan jag säga och negationen innebär att jag faktiskt inte dricker kaffe. Tar jag bort negationen ’Jag dricker kaffe’, så innebär det precis motsatsen till den negerade meningen, att jag dricker kaffe. Här beter sig negationen på ett vänligt sätt. Jag kan bete mig på ett värdigt sätt, men tillför jag negationen ’o’, så beter jag mig rakt motsatt, på ett ovärdigt sätt. Men som Sara skriver, tar jag bort negationen från odågan, uppstår inte odågans motsats, ty dågan är inte motsatsen till odågan. Ja, dågan finns inte ens.
Här lurar språket oss att tro att vi haft något, en dåga, som vi negerar, och får en odåga.
Språket är vår bästa vän, men språket tycks också vara som alla vänner, kapabel att inte bara hjälpa, utan genom att leva sitt eget liv, även snurra till världen för oss. Vi kan leka med språket, men språket kan också leka med oss.
Ingen har som Falstaff Fakir avslöjat språkets lek med oss. I hans bok, ’Envar sin egen professor’, hävdar han, helt korrekt, att ’lejon’ är ett svårt ord, ty det är afrikanskt, medan ett lätt ord, trots att det är flerstavigt, är ’riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor’.
Jag kämpar just nu med att lära mig italienska. Just nu är språket knappt ens en bekant till mig. Det är en maskin, en ganska dum maskin, där jag tar ord för ord och likt en dum maskin överför den svenska betydelsen till ett svenskt ord, och därefter mekaniskt överför det svenska ordet till ett italienskt ord, där jag sedan tar de olika översatta orden och lägger efter varandra, i förhoppningen att den skapade meningen skall villigt låta mig uttrycka samma betydelse. Men språk är sällan så medgörliga att de låter enskilda ord summeras till en sats som har en mening.
Det tar lång tid innan språket blir min vän, om ens någonsin. En vän som jag kan leka med, och som kan leka med mig.
San Bernardo den 28 juli 2020
RSS-flöde
