Inger Enkvist, kolumnist på Svenska Dagbladet, skrev 25 juli angående rörelsen som förkortas BLM, Black lifes matter, och det vi känner till kring slaveriet. Vi vet att slaveriet har varit allmänt, att det har existerat i Afrika långt in på 1900-talet, afrikanerna producerade många slavar som såldes i Afrika, men som sedan först gick i österled, för att tillfredsställa den framväxande muslimska befolkningen, och sedan gick i västerled, för att tillfredsställa plantageägarna i det nya USA. Kampen mot slaveriet förefaller ha börjat i Europa och USA, och medförde att det även minskade i Afrika, i brist på avsättningsmarknad för slavar.
Denna kunskap tycks inte drabba BLM hårt. De pladdrar fortfarande om den vite mannens skuld, trots att muslimerna och de svarta i Afrika var minst lika goda kålsupare initialt, där inte minst de svarta i Afrika var den stora producenten av slavar. De bortser från att motståndet mot slavar inte kom från Afrika, ej heller från muslimerna, utan från européer och amerikaner, säkert till största del med vit hudfärg. Om någon har att göra upp med sitt mörka historia om slaveri så är det Afrika och muslimerna, som aldrig tycks ha skapat en rörelse mot slaveri.
I Dagens Nyheter den 26 juli presenterade fyra nationalekonomer en undersökning av de invandrare som kom till Sverige innan 1997. Relativt en kontrollgrupp hade urvalet av invandrare en lägre sannolikhet att få de avancerade, högbetalda jobben, sannolikt p g a lägre humankapital, vilket kan komma av lägre utbildningsnivå. I de mindre avancerade arbetena finns inga skillnader, förutom i vård och omsorg, där invandrarna har högre lön. Det tycks således som om diskriminering inte är start utmärkande, utan att ekonomiska faktorer, som individers produktivitet, spelar roll. Gapandet om etnisk diskriminering, ja, t o m rasism, tycks inte vinna stöd, i alla fall inte i den rapporterade undersökningen.
Kunskap genom empiriska studier tycks således inte ge rimligt stöd för det nutida hävdandet om intersektionalitet, rasism och förtryck. Förvisso finns andra studier som visar på element av diskriminering, som att bostadssökande med utländska namn har svårt att få lägenhet, och att utflyttningen av svenskar i bostadsområden där invandrare börjar etablera sig ökar, först bland de välutbildade svenskarna och sedan av de andra.
Den sociala kritiska teorins hävdande och aktivism tycks inte ha starka empiriska grunder. Deras aktivism är inte ett uttryck av kunskap, utan av stark vilja.
För en person likt mig, förläst på Tysklands utveckling under 20- och 30-talet, inger detta i viss mån fruktan. De sociala rörelser som då utvecklades, baserades inte på kunskap utan stark vilja. De innehöll, likt dagens aktivism, stort mått av okunskap, fördomar och intolerans. Då drabbades kommunister, socialister, romer och judar.
Samhället tycks ännu stå emot aktivismen, om än med varierande framgång. Universiteten, de som borde stå för kunskap och blott kunskap, tycks drabbas hårdast. Genusdoktrinen, boken författad av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, visar på ett förtjänstfullt sätt hur genusindoktrinering, föråt, genusintegration, blivit en politisk indoktrinering av akademierna. Linnéuniversitetet deltar i den politiska manifestationen Pride. Högskolan Kristianstad avser att indoktrinera studenterna i ekonomi i FN:s politiska program för hållbarhet. Det är absurt att de som borde stå raka i ryggen för betydelse av den vetenskapliga kunskapen, böjer sig och anammar viljans aktivism.
Vi som anser att aktivism skall ”…baseras på systematisk kunskap, även när den politiska viljan är stor” får ställa vårt hopp att denna, förryckningens tid, skall gå över, på det att vi inte tar samma oerhörda väg som Tyskland anslog.
San Bernardo 27 juli 2020