Mycket snart kommer jag att påbörja mitt pensionsuttag. Då kommer pengar att komma, utan att jag arbetar för dem. När jag satt och planerade för pensionen, slog det mig, att jag kanske då känner mig som en parasit, som ligger staten till last.
Men pensionen är ju numer ingen allmosa, utan blott utbetalning av vad man betalat in. Idag finns det för oss med rimliga inkomster en korrelation mellan vad vi stoppat in och vad vi får ut. Det finns ingen välgörenhet eller omfördelning i pensionen till min fördel. Att ta ut pension är därför inte mer annorlunda än att ta ut från sin sparbanksbok. De pengarna är ju mina egna, så jag är inte parasit när jag tar ut dem. Därför tror jag att jag klarar av pensionsbetalningarna utan att känna att jag är en parasit. Jag har gjort rätt för dem. De är mina och nu skall jag få dem.
Jag blev påtvingad att lämna min tjänst som professor vid Högskolan Kristianstad. I en frivillig uppgörelse, där bägge parter hade intresse att undvika alternativet, domstol, gick jag med på ett avgångsvederlag motsvarande 26 månadslöner, där nettovederlaget var kring 21 månader p g a inarbetad arbetstid från min sida. Jag har således mottagit 21 månadslöner utan att arbeta. Är jag därmed en parasit som tar utan att ge?
Jag inser att jag har allt intresse i världen att hitta argument så att det framstår som om jag inte är parasit. Vad andra anser, rör mig inte så mycket, men jag vill ogärna se mig själv som parasit.
Enligt lag och praxis hade jag rätt till avgångsvederlag, då arbetsgivaren skulle ha svårt att samla bevis för hävda avsked. De argument arbetsgivaren hade för att avskilja mig, kan jag inte nämna då förvaltningschefen krävde att de, enligt praxis, skulle vara hemliga. Men jag tror inte på dem, utan tror istället att skälet var den höga konfliktnivå som fanns mellan mig och de sk cheferna, där min vision om akademisk utbildning och akademisk organisation skar sig med deras företagsorganisation och intresse att ideologisera utbildningen. Jag ser det således som att Högskolan Kristianstad ersätter mig för en orätt de åsamkat mig (men också åsamkat skada på principerna om vetenskaplig grund för akademisk utbildning och akademisk frihet).
Ja, i min värld ser jag de sk akademiska cheferna som parasiter, som dränerar akademin på resurser, men framför allt på möjligheter att ge mitt folk en god akademisk utbildning.
Men om jag har gjort rätt för mig, och har rätt till pensionens pengar, har jag då inget ansvar att bidra till samhället, så som jag gjorde när jag var yrkesverksam? Har en pensionär rätt att dra sig tillbaka från samhället och njuta sina sista år utan skyldighet att bidra? Om man nu har sin lediga tid i livet, får man ha den, eller måste man använda i alla fall en del av den för att bidra till samhället? Har en människa en plikt att alltid bidra till samhället? Jag har ju tidigare på denna blogg hävdat att även de funktionsnedsatta har en plikt att inom sin förmåga, bidra till samhället. ’…av envar efter förmåga’, heter det ju (”…de chacun selon ses facultés.” / Louis Blanc).
En människa kan inte undkomma samhället, utan lever i samhället, för att realisera sig som människa, med ett gott liv. Som Aristoteles lär ha sagt: Människan blir endast människa genom att leva med människor, i det samhälle han kallade Polis, det offentliga livet. Den som drar sig undan Polis, minskar sin möjlighet att realisera sig som människa. Och, skulle jag vilja tillägga, minskar även de andras möjligheter att realisera sig som människor.
Jag har, under mitt yrkesverksamma liv, skapat en kompetens som varit till nytta i samhället. Har jag rätt att, som pensionär, undandra samhället nyttan av den kompetensen? Jag inser att min kompetens vunnits av mig, att jag är bärare av den. Men den är skapad av mig och samhället i symbios. Min kompetens äger jag förvisso på så sätt att den bärs av blott mig. Men den har producerats i samverkan med samhället. Därför kan man hävda att kompetensen är en gemensam egendom, ägd av mig och samhället.
Jag måste sluta här, men ber att få återkomma, ty det tycks mig som om jag kommit fram till att, då min kompetens är en gemensam egendom, med mig och samhället som ägare, har jag skyldighet att ställa den till samhällets förfogande och nytta. Om jag vill stanna i samhället, i Polis, måste jag bidra. Plikten att bidra kan aldrig upphöra. Om jag vill vara människa.
Öllsjö den 25 juli 2020