När jag började studera på universitetet på slutet av 70-talet, presenterades tentamensresultat på en anslagstavla, där namn, poäng och betyg angavs. Nyfiket jämförde man sig med andra bekanta på kursen. Körde man, dvs blev rejält underkänd, gick man fort hem för att gömma sig under någon dag, eller bortförklarade misslyckandet med någon förälskelse eller tungt festande. Gick det bra, vandrade man värdigt, dvs sakta och med ett lugn som blott en student som nått Väl Godkänt kan ha. Med undantag av om det var ovanligt många som fått Väl Godkänt. Då devalverades värdet av betyget, och man suckade över lättjefulla lärare som väljer den enkla vägen ut, att godkänna studenter en masse.
Denna rutin försvann och ersattes av en lista med poäng och betyg, där individen identifierades med de fyra sista siffrorna i personnumret. Då kunde blott individen identifiera sitt resultat, och andra svävade i ovetskap om andras resultat. Men effekten blev istället ett tisslande och ett tasslande och ett frågande om hur det gick. Den ordlösa gestaltningen av resultat via kroppslig kommunikation, som fanns tidigare, ersattes nu av ord, frågor, viskande sladder, dvs av verbal kommunikation.
Idag får envar student skickat sitt resultat per mail. Jag vet inte vad som sker idag, men under antagande att studenter inte förändrats dramatiskt, kanske resultaten sprids via verbal kommunikation.
Jag tror således att den minskande transparensen på resultaten kanske inte minskat stigmat av Underkänt eller triumfen av Väl Godkänt, men har infört det som inte fanns tidigare, nämligen sladder, tissel-tassel och ryktesspridning.
När jag under 80-talet presenterade mina studenters uppsatsbetyg, skedde det på ett sätt som idag sannolikt skulle beskrivas som inkvisitoriskt. Varje uppsats på kandidatnivån hade 2 timmars granskning. Först av opponenterna och av golvet, tills ungefär 20 minuter var kvar. Då presenterade jag uppsatsens betyg under de sista 20 minuterna, med användande av säkert 10 OH-bilder. Det fanns oftast ett 20-tal studenter i seminarierummet, plus de två opponenterna och de 2 respondenterna. Jag gick noga igenom varje kriterium jag hade, då som nu 9 stycken, och argumenterade för varje delbetyg på dessa kriterier. Därefter gjorde jag en sammanfattande kritik och gav ut betyget. Alla studenterna, golvet, opponenterna och de bedömda, fick möjlighet att kommentera min bedömning. Ibland blev det debatt och jag fick motivera min bedömning ytterligare.
Det var en bra ordning, ty det innebar att examinatorn måste klara av att motivera sitt betyg inför alla studenter. Det gav en transparens av bedömningen, vilket torde öka trycket för bedömning som inte undkommer svårigheter genom att t ex ge för höga betyg. Det ställde således höga krav på examinatorn.
Baksidan var att respondenterna, de som blev underkända, fick genomlida en negativ utvärdering under 20 minuter, inför många av sina kamrater. Det kan onekligen ge en känsla av en golgatavandring. Men, om examinationen är korrekt och handledningen varit god, då presenteras ju endast värdet av prestationen, som uppkommit antingen beroende på oförmåga eller av lättja. Skulle däremot prestationen uppkommit p g a undermålig handledning, har studenterna möjlighet att i plenum, inför alla studenter, och inför examinatorn, påtala handledningens uselhet.
Detta är den transparenta rutinen, som torde befrämja kvalité, med priset av de underkända studenternas känsla av obehag.
Likt tentamensresultat har betygen på uppsatser idag privatiserats. Idag ges de, på de dåliga skolorna, genom ett enkelt e-mail, möjligen med några ords motivering. På de något bättre, ges det genom att ett kortfattat dokument med motiveringar ges ut, samt man har ett betygssamtal på 15 minuter. Ingen publik presentation, ingen publik möjlighet till kritik och synpunkter på vare sig kriterier eller kriteriers tillämpning.
De underkända studenterna slipper känslan av golgatavandringen. De undkommer den publika inkvisitionen. Men, väl att märka, precis som med dagens tentamensresultat, när studenterna lämnar betygssamtalets rum, möts de av sina kamrater, som undrar över betyget, varvid den verbala kommunikationen startar, med allt av sladder och tissel-tassel.
Dagens system för betygspresentation minskar sannolikt inte betygsstigma, men leder till lägre kvalité i betygssättningen, då betygsättarna aldrig riskerar att få möta kritiska studenters kommentarer.
Jag försökte under ett tag att kompensera för offentlighetens kritik, och samtidigt ytterligare höja kvaliteten i betygssättningen genom att alla handledare i ett seminarium träffades och gick igen samtliga uppsatser och dess betygssättning. Förutom att det ger en kollegial offentlighet till betygssättningen, innebar den öppna debatten om betyg att mer erfarna betygsättare kunde utbilda mindre erfarna, samtidigt som de mindre erfarna kunde komma med nya uppslag och kritik mot den etablerade betygssättningen. Det var och är ett utmärkt sätt att driva kollegial kompetensutveckling.
Det är emellertid en kostnadskrävande rutin, då lärarna måste få betalt för den tid de lägger ner på att ögna igenom uppsatserna, och den tid, kanske en halv-dag eller hel-dag, de lägger ner på att diskutera betygssättningen. Institutionen måste anse att kollegial kompetensutveckling är viktig, vilket sannerligen inte är en allmänt omfattande norm. Samtidigt måste kollegorna anse att kompetensutvecklingen är viktig. Min bittra erfarenhet, nu senast från Högskolan Kristianstad, är att de som mest behöver utvecklingen, är de som minst uppskattar den. Graden av insikt i sin okunnighet ökar ju med grad av kunskap.
Jag har här försökt beskriva att dagens privatiserade betygssättning sannolikt ger mer sladder, och således inte tar bort stigma av dåligt betyg. Därför kan betyg ges med fullt namn och fullt publikt. Däremot tror jag att det kollegiala betygssättandet, som alternativ till det publika, inför studenterna, är att föredra, då kollegorna är bättre kritiker av betygssättande än studenter.
…och detta skriver jag den sista dagen som anställd på en högskola. Imorgon är min akademiska anställningssaga all. Lika bra det, då det finns för många av dem som är så okunniga att de inte inser det.
San Bernardo den 31 juli 2020
Denna rutin försvann och ersattes av en lista med poäng och betyg, där individen identifierades med de fyra sista siffrorna i personnumret. Då kunde blott individen identifiera sitt resultat, och andra svävade i ovetskap om andras resultat. Men effekten blev istället ett tisslande och ett tasslande och ett frågande om hur det gick. Den ordlösa gestaltningen av resultat via kroppslig kommunikation, som fanns tidigare, ersattes nu av ord, frågor, viskande sladder, dvs av verbal kommunikation.
Idag får envar student skickat sitt resultat per mail. Jag vet inte vad som sker idag, men under antagande att studenter inte förändrats dramatiskt, kanske resultaten sprids via verbal kommunikation.
Jag tror således att den minskande transparensen på resultaten kanske inte minskat stigmat av Underkänt eller triumfen av Väl Godkänt, men har infört det som inte fanns tidigare, nämligen sladder, tissel-tassel och ryktesspridning.
När jag under 80-talet presenterade mina studenters uppsatsbetyg, skedde det på ett sätt som idag sannolikt skulle beskrivas som inkvisitoriskt. Varje uppsats på kandidatnivån hade 2 timmars granskning. Först av opponenterna och av golvet, tills ungefär 20 minuter var kvar. Då presenterade jag uppsatsens betyg under de sista 20 minuterna, med användande av säkert 10 OH-bilder. Det fanns oftast ett 20-tal studenter i seminarierummet, plus de två opponenterna och de 2 respondenterna. Jag gick noga igenom varje kriterium jag hade, då som nu 9 stycken, och argumenterade för varje delbetyg på dessa kriterier. Därefter gjorde jag en sammanfattande kritik och gav ut betyget. Alla studenterna, golvet, opponenterna och de bedömda, fick möjlighet att kommentera min bedömning. Ibland blev det debatt och jag fick motivera min bedömning ytterligare.
Det var en bra ordning, ty det innebar att examinatorn måste klara av att motivera sitt betyg inför alla studenter. Det gav en transparens av bedömningen, vilket torde öka trycket för bedömning som inte undkommer svårigheter genom att t ex ge för höga betyg. Det ställde således höga krav på examinatorn.
Baksidan var att respondenterna, de som blev underkända, fick genomlida en negativ utvärdering under 20 minuter, inför många av sina kamrater. Det kan onekligen ge en känsla av en golgatavandring. Men, om examinationen är korrekt och handledningen varit god, då presenteras ju endast värdet av prestationen, som uppkommit antingen beroende på oförmåga eller av lättja. Skulle däremot prestationen uppkommit p g a undermålig handledning, har studenterna möjlighet att i plenum, inför alla studenter, och inför examinatorn, påtala handledningens uselhet.
Detta är den transparenta rutinen, som torde befrämja kvalité, med priset av de underkända studenternas känsla av obehag.
Likt tentamensresultat har betygen på uppsatser idag privatiserats. Idag ges de, på de dåliga skolorna, genom ett enkelt e-mail, möjligen med några ords motivering. På de något bättre, ges det genom att ett kortfattat dokument med motiveringar ges ut, samt man har ett betygssamtal på 15 minuter. Ingen publik presentation, ingen publik möjlighet till kritik och synpunkter på vare sig kriterier eller kriteriers tillämpning.
De underkända studenterna slipper känslan av golgatavandringen. De undkommer den publika inkvisitionen. Men, väl att märka, precis som med dagens tentamensresultat, när studenterna lämnar betygssamtalets rum, möts de av sina kamrater, som undrar över betyget, varvid den verbala kommunikationen startar, med allt av sladder och tissel-tassel.
Dagens system för betygspresentation minskar sannolikt inte betygsstigma, men leder till lägre kvalité i betygssättningen, då betygsättarna aldrig riskerar att få möta kritiska studenters kommentarer.
Jag försökte under ett tag att kompensera för offentlighetens kritik, och samtidigt ytterligare höja kvaliteten i betygssättningen genom att alla handledare i ett seminarium träffades och gick igen samtliga uppsatser och dess betygssättning. Förutom att det ger en kollegial offentlighet till betygssättningen, innebar den öppna debatten om betyg att mer erfarna betygsättare kunde utbilda mindre erfarna, samtidigt som de mindre erfarna kunde komma med nya uppslag och kritik mot den etablerade betygssättningen. Det var och är ett utmärkt sätt att driva kollegial kompetensutveckling.
Det är emellertid en kostnadskrävande rutin, då lärarna måste få betalt för den tid de lägger ner på att ögna igenom uppsatserna, och den tid, kanske en halv-dag eller hel-dag, de lägger ner på att diskutera betygssättningen. Institutionen måste anse att kollegial kompetensutveckling är viktig, vilket sannerligen inte är en allmänt omfattande norm. Samtidigt måste kollegorna anse att kompetensutvecklingen är viktig. Min bittra erfarenhet, nu senast från Högskolan Kristianstad, är att de som mest behöver utvecklingen, är de som minst uppskattar den. Graden av insikt i sin okunnighet ökar ju med grad av kunskap.
Jag har här försökt beskriva att dagens privatiserade betygssättning sannolikt ger mer sladder, och således inte tar bort stigma av dåligt betyg. Därför kan betyg ges med fullt namn och fullt publikt. Däremot tror jag att det kollegiala betygssättandet, som alternativ till det publika, inför studenterna, är att föredra, då kollegorna är bättre kritiker av betygssättande än studenter.
…och detta skriver jag den sista dagen som anställd på en högskola. Imorgon är min akademiska anställningssaga all. Lika bra det, då det finns för många av dem som är så okunniga att de inte inser det.
San Bernardo den 31 juli 2020
RSS-flöde
