Det florerar idag teoriuppsättningar som kallas för social kritisk teori, som bl a rymmer tanken om intersektionalitet, att varje individ ingår i olika grupperingar, baserat på dennes identitet, som den själv skapar, men som framför allt skapas genom samhället. Det är där den nya rasismen, ny-rasismen, finns, där hudfärg ges en anmärkningsvärd stor betydelse. Svarta är förtryckta av den vita överheten, sägs det.
Det finns andra polära identiteter som rymmer maktförhållanden, såsom t ex invandrare-inhemsk, man-kvinna. Dessa identiteter kan summeras samman till en maktsumma, där den mäktigaste är den inhemske, vite mannen.
Denna föreställning har blivit så accepterad att den t o m finns i det socialdemokratiska partiet, vilket jag därför måste kalla nysocialdemokrater, där politiska företrädare, t o m företrädandes ett fackförbund, använder den rasistiska intersektionella vokabulären och benämner människor som ’vita män’
Denna föreställningsram har getts namnet marxism.
Ingenting kan vara mer fel än att utmåla en djupt idealistisk föreställning för marxism.
Det som är likt, är konfliktperspektivet, vilket marxismen delar med alla ekonomiska teorier. Det som är ytterligare likt, är att det finns gruppering som befinner sig i konflikt. Där skiljer sig marxismen från den traditionella borgerliga ekonomiska teorin, som antar att blott individer finns, och att det är individer, med sin egoism, som är i konflikt.
Men med grupper i konflikt, stannar likheten med den sociala kritiska teorin och marxismen. Marxister är materialister. Vi utgår från produktionsförhållanden och produktivkrafter, och förstår världen utifrån de två grundläggande faktorerna. I kapitalismen råder kapitalet, som delar upp människor i två huvudsakliga grupper, kapitalister och proletärer. De som ytterst dirigerar produktionen, och de som ytterst underhåller produktionen.
Förvisso har bilden betydligt mer komplikationer och detaljer, men det räcker med detta för att förstå att marxism är i grunden materialism.
Föreställningen i den sociala kritiska teorin utgår istället från att världen är socialt konstruerad. I deras värld finns blott föreställningar, och dessa skapas och underhålls av grupper, de som sedan kallas identiteter. Därför kan de hävda att man och kvinna inte i första hand, och inte på ett dominerande sätt, är biologiska varelser, utan man och kvinna är socialt konstruerade identiteter som knyts till kroppen, och därmed skapar problem för dem som mentalt inte kan känna igen sig i den identitet de bör ha, givet den kropp de har.
Denna föreställning är idealistisk, dvs den hävdar att världen skapas av människans tankar. Därför kan den också förändras genom att människors tankar förändras. Därav kommer sådant som genusintegration, att en viss föreställning som genus, givetvis social konstruerad, och därför möjlig, ja, t o m önskvärd att förändras, ges till organisationer, för att förändra dem medelst utbildning, dvs indoktrinering.
Marxisterna har en tanke som ligger nära detta, vilket är Gramschi’s hegemoni, dvs den rådande klassens föreställningar som ges sådan kraft att de framstår som självklara. Men notera att den kommer efter klassen, inte före. Hegemoni skapar inte klassen, utan legitimerar den. Den hjälper till att reproducera klassen, men den producerar den inte. Upproriska grupper, som t ex BLM, kan komma med alternativ, men om tankarna inte understödjer kapitalet, får de aldrig tillräcklig näring.
Marx klagade på Hegel, som ju är den främste idealist vi haft, med sin Ande som utvecklas genom världens gång och vinner insikt om sig själv. Marx sade att Hegels tanke stod på huvudet, dvs i idealiteten. Vad Marx gjorde var att ställa Hegels tanke på fötterna, dvs i materialiteten. Detta var för mer än 150 år sedan. Sedan dess har marxister avslöjat kapitalets förtryck.
Men, som Hegels dialektik lär oss, ett A får alltid sitt icke-A. Den energiske marxismen, med sitt starka stöd i proletariatets politiska organisationer, som ju fick en plats i teorin, fick erfara en reaktion i postmodernismen, en saligt impotent tradition som blott lyckades attrahera lättjefulla akademiker. Den kritiska sociala teorin fortsätter den intellektuellt lättjefulla stilen från postmodernismen, men har lagt undan postmodernismens starka kritik, som inte var utan referenser till Kant och hans kritik. Istället har de blivit aktivister.
Därvid kan de ta stöd i den gamla kritiska teorin, som var emancipatorisk. Men, och här kommer nu en stor skillnad, medan den kritiska teorin var emancipatorisk, men tämligen utan inflytande, har den sociala kritiska teorin lyckats invadera massmedia och universitet. Det är ganska rimligt med tanke på att både massmedia och akademi lever i och av idealiteten. Men, till skillnad från marxismen, som tilltalade det arbetande folket, som antog teorin som sin egen, har den sociala kritiska teorin blott omfamnats av medelklassens lilla grupp som lever på att producera föreställningar, dvs de som rör sig i akademi och massmedia, och i skyddade statliga verksamheter.
Jag ser därför med något road min på den sociala kritiska teorin och allt munväder och alla absurditeter som den skapar. Man river statyer av Columbus, men låter paradoxalt nog kyrkorna vara, trots att det var kyrkornas missionärer som spred sjukdomarna och som gav legitimitet åt kolonialismen och sedan imperialismen.
Så länge som kapitalet och demokratin organiserar vårt samhälle, kommer social kritisk teori i huvudsak blott att vara en förlustelse, likt kommunismen var för medelklassens ungdomar under 60-talet.
San Bernardo den 26 juli 2020
Det finns andra polära identiteter som rymmer maktförhållanden, såsom t ex invandrare-inhemsk, man-kvinna. Dessa identiteter kan summeras samman till en maktsumma, där den mäktigaste är den inhemske, vite mannen.
Denna föreställning har blivit så accepterad att den t o m finns i det socialdemokratiska partiet, vilket jag därför måste kalla nysocialdemokrater, där politiska företrädare, t o m företrädandes ett fackförbund, använder den rasistiska intersektionella vokabulären och benämner människor som ’vita män’
Denna föreställningsram har getts namnet marxism.
Ingenting kan vara mer fel än att utmåla en djupt idealistisk föreställning för marxism.
Det som är likt, är konfliktperspektivet, vilket marxismen delar med alla ekonomiska teorier. Det som är ytterligare likt, är att det finns gruppering som befinner sig i konflikt. Där skiljer sig marxismen från den traditionella borgerliga ekonomiska teorin, som antar att blott individer finns, och att det är individer, med sin egoism, som är i konflikt.
Men med grupper i konflikt, stannar likheten med den sociala kritiska teorin och marxismen. Marxister är materialister. Vi utgår från produktionsförhållanden och produktivkrafter, och förstår världen utifrån de två grundläggande faktorerna. I kapitalismen råder kapitalet, som delar upp människor i två huvudsakliga grupper, kapitalister och proletärer. De som ytterst dirigerar produktionen, och de som ytterst underhåller produktionen.
Förvisso har bilden betydligt mer komplikationer och detaljer, men det räcker med detta för att förstå att marxism är i grunden materialism.
Föreställningen i den sociala kritiska teorin utgår istället från att världen är socialt konstruerad. I deras värld finns blott föreställningar, och dessa skapas och underhålls av grupper, de som sedan kallas identiteter. Därför kan de hävda att man och kvinna inte i första hand, och inte på ett dominerande sätt, är biologiska varelser, utan man och kvinna är socialt konstruerade identiteter som knyts till kroppen, och därmed skapar problem för dem som mentalt inte kan känna igen sig i den identitet de bör ha, givet den kropp de har.
Denna föreställning är idealistisk, dvs den hävdar att världen skapas av människans tankar. Därför kan den också förändras genom att människors tankar förändras. Därav kommer sådant som genusintegration, att en viss föreställning som genus, givetvis social konstruerad, och därför möjlig, ja, t o m önskvärd att förändras, ges till organisationer, för att förändra dem medelst utbildning, dvs indoktrinering.
Marxisterna har en tanke som ligger nära detta, vilket är Gramschi’s hegemoni, dvs den rådande klassens föreställningar som ges sådan kraft att de framstår som självklara. Men notera att den kommer efter klassen, inte före. Hegemoni skapar inte klassen, utan legitimerar den. Den hjälper till att reproducera klassen, men den producerar den inte. Upproriska grupper, som t ex BLM, kan komma med alternativ, men om tankarna inte understödjer kapitalet, får de aldrig tillräcklig näring.
Marx klagade på Hegel, som ju är den främste idealist vi haft, med sin Ande som utvecklas genom världens gång och vinner insikt om sig själv. Marx sade att Hegels tanke stod på huvudet, dvs i idealiteten. Vad Marx gjorde var att ställa Hegels tanke på fötterna, dvs i materialiteten. Detta var för mer än 150 år sedan. Sedan dess har marxister avslöjat kapitalets förtryck.
Men, som Hegels dialektik lär oss, ett A får alltid sitt icke-A. Den energiske marxismen, med sitt starka stöd i proletariatets politiska organisationer, som ju fick en plats i teorin, fick erfara en reaktion i postmodernismen, en saligt impotent tradition som blott lyckades attrahera lättjefulla akademiker. Den kritiska sociala teorin fortsätter den intellektuellt lättjefulla stilen från postmodernismen, men har lagt undan postmodernismens starka kritik, som inte var utan referenser till Kant och hans kritik. Istället har de blivit aktivister.
Därvid kan de ta stöd i den gamla kritiska teorin, som var emancipatorisk. Men, och här kommer nu en stor skillnad, medan den kritiska teorin var emancipatorisk, men tämligen utan inflytande, har den sociala kritiska teorin lyckats invadera massmedia och universitet. Det är ganska rimligt med tanke på att både massmedia och akademi lever i och av idealiteten. Men, till skillnad från marxismen, som tilltalade det arbetande folket, som antog teorin som sin egen, har den sociala kritiska teorin blott omfamnats av medelklassens lilla grupp som lever på att producera föreställningar, dvs de som rör sig i akademi och massmedia, och i skyddade statliga verksamheter.
Jag ser därför med något road min på den sociala kritiska teorin och allt munväder och alla absurditeter som den skapar. Man river statyer av Columbus, men låter paradoxalt nog kyrkorna vara, trots att det var kyrkornas missionärer som spred sjukdomarna och som gav legitimitet åt kolonialismen och sedan imperialismen.
Så länge som kapitalet och demokratin organiserar vårt samhälle, kommer social kritisk teori i huvudsak blott att vara en förlustelse, likt kommunismen var för medelklassens ungdomar under 60-talet.
San Bernardo den 26 juli 2020
RSS-flöde
