Först beskriver han konsekvenser av en dålig 5G-utbyggnad, som han hävdar hitintills kännetecknat Europa. Han menar att utbyggnad av en avancerad teknologisk infrastruktur, dvs 5G, ger industriutveckling, då kapaciteten i näten ger möjligheter att utveckla nya produkter. Förvisso förstår vi att han talar i egen sak, då en sådan utbyggnad ger affärsmöjligheter för hans bolag, men det är framsynt industripolitik han pläderar för.
Sedan får han frågan om det kinesiska bolaget Huawei, där USA pressat Storbritannien att utesluta bolaget från utbyggnaden i Storbritannien, då de misstänker att bolaget spionerar för Kinas räkning. Då svarar Ekholm: ”Jag brukar säga att politik är för andra, vi fokuserar på kunder”
Detta, att politik är för andra, säger han precis efter att vältaligt pläderat för en kraftfull industripolitik via utbyggnad av potenta G5-nät. Det är självfallet en motsägelse. Du kan inte ena sekunden uttala dig för en specifik industripolitik, och nästa sekund säga att politik är för andra.
Om Börje hade haft principen att politik är för andra, då hade han tigit om sina tankar om industripolitik. Det ser onekligen ut som om han inte har principen att politik är för andra.
Frågan är om han är så dum att han inte inser motsägelsen? Jag har förvisso träffat en industriledare som jag uppfattat som direkt dum. Men det är blott en av alla de jag träffat. Jag tror dock att vi kan avföra hypotesen om Börje’s dumhet.
Det innebär att vi måste anta att han inser att han uttalar motsägelser. Är han då en kvinna, enligt Dowager Countess, som vid 1.59 i klippet hävdar att hon är kvinna och därför kan vara så motsägelsefull som hon väljer? (https://www.youtube.com/watch?v=bs5_E1J_9hY&t=4s)
Eller är han en ledare, där vissa ledarskapsteorier hävdar att ledarskap består bl a i förmågan att hantera motsägelser?
Han lever sannolikt i en värld av principers dialektiska hierarki, inte i en principernas logiska hierarki. I den logiska hierarkin bygger principerna upp varandra genom ren summering. Den överordnade principen bygger på de underordnade principerna, och följer den normala logikens lagar, som har motsägelselagen som grund. Blott A eller icke-A kan vara sann, inte bägge samtidigt, och kan då utgöra en byggsten i en högre princip. Den övre principen måste bygga på, antingen A eller icke-A, inte dem båda.
Principers dialektiska hierarki innebär att principerna underkastas, inte motsägelselagens sanningskriterium, utan nyttans kriterium. Det är fullt möjligt att ha principer som är motsägelsefulla, så länge som motsägelsen stödjer den överordnade principen. Motsägelsens nytta avgör dess riktighet. Sanningen enligt motsägelselagen har här ingen plats.
Börjes yttersta ansvar är inte sanningen, utan Ericssons utveckling. Det är hans överordnade princip. Det är den principen som gör att sanningen är likgiltig. Blott när sanningen uppfyller hans överordnade princip, finns den, men då är den en funktion av hans överordnade princip.
Därför kan vi, som håller sanningen som ett kriterium för principer, aldrig bli ledare.
Öllsjö den 21 juli 2020