Jag började min åsikt om Nimis, med att den var en manifestation av människan översittarattityd till naturen. Vi människor hade bestämt att det skulle vara en av de fåtaliga skyddade naturrummen i Skåne. Ändå måste en människa, en klåfingrig människa komma och manifesta sig genom att påverka naturen.
Första gången jag åkte dit hade jag en vilja att vara delaktig i konstverket genom att bränna ner det, för att återställa naturen till det som vi bestämt att det skall vara, en plats orörd av den aktiva människan.
Med hög puls klättrade jag ner till Nimis, detta monument över människans klåfingrighet och ovilja att lämna naturen till sig själv.
Men när jag väl kom dit, fångades jag av den vilja som så många fångas av, viljan att klättra upp till Nimis topp. Jag klättrade. Jag njöt av klättringen. Jag erfor en berusning av glädje, när jag valde mina steg på vägen upp. När jag sedan hade gått ner och stod och tittade på Nimis, såg jag inte skönheten i byggnaden. Jag såg alla klättrares ögon, som visade på en liknande glädje att klättra. Gammal som ung klättrade. De lysande, glädjefyllda ögonen röjde att de klättrade erfor samma glädje som jag precis hade njutit av.
Jag förlät Lars Vilks, för hans ingrepp i den fria naturen. Något som kan ge sådan glädje, till så många, kan inte vara fel. Även om det innebär ett övergrepp på den fria naturen. Ty medan naturen hade förlorat lite av sin frihet, var vi många som hade erfarit friheten, upprymdheten, glädjen i att klättra i Nimis.
Idag är Nimis för mig en enkel teknologi för att ge oss människor en möjlighet att erfara oss själva. Vi upptäcker en känsla, kanske en känsla som fått vila på många år. Glädjen att klättra, att välja gren att trampa på. Att söka sig uppåt. Att anta utmaningen, för att berikas med utsikten. Även om den stora upplevelsen i Nimis inte är utsikten, utan just den urvattnade klyschan, det är vägen som är meningen.
Nimis är en individs övergrepp på demokratins beslut att reservera platsen för naturen. Men över demokratins princip, i mitt fall, i just detta fall, står människans upprymda känsla av frihet, den vi alla erfar som klättrar upp i konstverket.
Du är förlåten, Vilks.
Öllsjö den 22 juli 2020