​”Islam är en fruktansvärd religion, ty den är totalitär, antisemitisk, sexistisk, som inspirerat till våld, terror och förföljelser.” ”Nysocialdemokraterna är nyrasister, som tappat sin förankring i arbetarklassen.” ”Linnéuniversitet agerar på ett sätt som förslösar skattemedel.”

Allt detta kan jag säga. Jag anser att utsagorna är korrekta, och jag kan motivera mina ståndpunkter. Jag anser också att jag inte bara har rätt att säga det, ja, att jag t o m anser mig ibland ha skyldigheten att tala. Ty andra tiger.

Men tiger gör väl ingen som anser sig ha något att säga? Vi har ju en stark yttrandefrihet i landet.

Ja, det har vi. Men vi har också en stark hegemoni.

”Riv ner Linnéstatyer.” Det är en utsaga som var och en kan göra. Trots att den uppmanar till förstörelse och utrensning av historia, likt Sanningsministeriet i boken 1984.

Däremot torde mången dra sig för att säga ”De svarta skall skärpa sig och ta tag i sina liv och inte ynka sig som offer”, likt det Bard hävdade. Trots att det bara är en uppmaning till folk att skärpa sig.

Hur märkligt det nu än kan vara, så är hävdande av rivande av statyer något som är acceptabelt inom den anda som kallas PK (Politiskt Korrekt), medan hävdande av de svartas egen börda av sitt förtryck, inte är PK.

PK är en samhällelig anda som tar sig in i organisationer, och transformeras där till värdegrunder och en känslighet för opinionsyttringar. Den som har Bards attityd, men som inte är självförsörjande som Bard, överväger säkert om den kan uttrycka den attityden på offentliga medier, som t ex Facebook. Den vet att arbetsgivare kan granska Internet, för att säkerställa att de inte anställer personer som kan skapa opinionsmässig kris för organisationen. Och det oberoende om attityden har något som helst med det arbete som individen skall utföra i organisationen.

De som har attityder som inte ligger inom PK-fältet, som kanske ligger långt från det, och som är beroende av att ha en anställning, men kanske än mer, av att få en anställning, överväger säkert om den skall offentligt ventilera sin ståndpunkt. Däremot, den som vet med sig att den har en PK-attityd, kan t o m se individuella fördelar i att ventilera sin ståndpunkt offentligt.

Därför finns yttrandefrihet mycket starkt för de som har PK-attityder, medan den är svag för de som avviker, och kanske t o m frånvarande för de som avviker konträrt till PK.

Denna reduktion, i olika grad, av yttrandefriheten, kompenserar en del personer genom att yttra sig anonymt på diverse internet-sajter, som t ex Flashback. Dessa sajter blir därför överrepresenterade av de som är starkt avvikande till det hegemoniska PK. De som känner sig förödmjukade av att inte ha den rätt som tillkommer andra, kan då bli extrema i sina utsagor, just för att markera sin rätt till utsaga.

Således får vi, p g a den reellt existerande inskränkningen av yttrandefriheten, en undervegetation av anonyma extrema röster. Medan det offentliga samtalet, med identifierbara personer, blir överdrivet dominerat av insmickrande, och därför tämligen tomma utsagor, som håller sig väl i huvudfåran. Det offentliga samtalet blir fattigare än det hade kunnat vara.

Men, väl att märka, Flashback finns, så personer kan ventilera sina attityder, men till priset av att inte få ståta med sitt namn. Av rädsla för repressalier.

Jag, som är ekonomiskt oberoende, som har ett hyfsat namn i min bransch, har yttrandefrihet.

Jag tycker mig att alltid ha haft yttrandefrihet och jag har alltid använt den. Beror det på att jag i början hade attityder som följde hegemonin, men när hegemonin med tiden ändrat riktning har jag haft tur att ha byggt ett kapital som gjort det möjligt för mig att behålla yttrandefriheten? Eller beror det på att hegemonin var mindre hegemonisk tidigare, varför jag utan risk för repressalier kunde yttra mina utsagor, men att attitydfältet blivit mindre över tiden, och mina attityder kommit utanför det accepterade fältet, men p g a mitt kapital, har jag kunnat fortsätta med att offentliggöra mina utsagor?
I mitt liv har jag två händelser som jag anser talar för att attitydfältet blivit mindre, att hegemonin blivit snävare och mer repressiv. Professorn på institutionen sade till mig i kafferummet, att institutionen hade varit en bättre plats om inte jag hade funnits där. Detta var i mitten av 1980-talet. Mer hände inte. Så lite repression kunde jag drabbas av då. 2017 fick jag ett e-mail från institutionens administrativa chefer, att de två förbjöd mig att diskutera en sak på ett programmöte, där jag var ordförande. Så hård var repressionen 2017. Året efter blev jag arbetsbefriad, med uppmaning att inte visa mig på institutionen. 1985 kunde man blott klaga på mina utsagor, medan man 2017 kunde förbjuda dem.

Därav sluter jag mig till att hegemonin blivit snävare, med strängare repression. Därför har jag all förståelse för de anonyma rösterna och deras extrema utsagor på internetsajter som Flashback.

​Öllsjö den 10 juli 2020

​Paulus första brev till Timoteus skaldar:
”9. Likaledes vill jag att männen skola uppträda i hövisk dräkt, att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, 10.  utan med goda gärningar, såsom det höves män som vilja räknas för gudfruktiga. 11.  Mannen bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. 12.  Däremot kan jag icke tillstädja en man att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin kvinna; fastmer må han leva i stillhet.”

Vi skulle idag säga att texten är skriven av en frän feminist som blott jagar likes på sociala media. Men detta är skrivet av en religionsbyggare, cirka 50 e.kr, och avser att undervisa en församlingsledare, Timoteus, om hur han skall styra församlingen.

Det paradoxala, ja, nästan lustiga, är att Paulus var en man och att Timoteus var en man. Ändock handlar texten om att män inte skall förhäva sig och att de inte skall undervisa.

Timoteus var man och borde därför ha omfattats av brevets krav på att underordna sig. Men brevets avsikt är att leda Timoteus i hans agerande som församlingsledare, dvs hur han som överordnad skall agera för att styra församlingen på den rätta vägen. Trots att han är man och därför skall underordna sig.

Än mer paradoxalt är att Paulus undervisar Timoteus genom brevet, där han säger att män inte skall undervisa. Hur är det möjligt att mannen Paulus undervisar Timoteus att män inte skall undervisa?

Hur kan man få ihop detta?

Religiösa församlingar karakteriseras ofta av att somliga personer är starka i sina uttryck och starka i sin uttalade tro. De är personer med starka principer. De får mycket energi från deras starka tro på principerna, vilket innebär att de talar mycket och länge och övertygande. Dessa personer av principer är oftast män. Och de som talar högt och mycket är oftast män.

Men hävdande av principer leder till konflikter, ty två principer kan stå mot varandra och skapa konflikt, som den konflikt som tär islam, mellan shia och sunni. Men även om man har en princip, kan blott tolkningen av en princip skapa starka konflikthärdar, som de tolkningar som skapat en mängd kyrkor inom kristenheten.

Om en församling tyngs av konflikter, då kan den inte expandera, ja, den riskerar att förminskas genom sekterism. Man kan förvisso göra som i islam, förbjuda kritik, kräva underkastelse, sätta etiketten haram på all form av debatt. Men det har inte varit framgångsrikt, vilket striden mellan sunni och shia har visat.

Bättre då att få de som kan skapa dessa konfliktlinjer att tiga. Eftersom striden blott skapas av män, måste därför männen tiga, leva underdånigt och låta sig ledas av kvinnan.
Paulus värnade enbart om församlingen och dess fortsatta liv. Därför stadgade han att mannen må tiga i församlingen.

​Öllsjö den  9 juli 2020

I en rolig bild, som jag tyvärr inte kan hitta längre, säger en besättningsman, som står vid en livbåt på det sjunkande Titanic, till en man som vill gå i livbåten: ”Bara kvinnor och barn.” Mannen säger, med mycket irriterad, indignerad blick: ”Hörde jag dig ifrågasätta min könsidentitet?”

Könet är således inte i betraktarens ögon, ej heller är det en objektiv företeelse som kan fastställas av någon utomstående, utan det är en helt personlig, subjektiv upplevelse. Det som finns, bestäms av personen som avses.

Det står i kontrast till det som nyligen blev en stor nyhet. En kvinna, som rastar sin hund utan koppel, vilket är förbjudet där hon är, får påpekande från en svart man, samtidigt som han filmar henne. Hon ber honom sluta, annars ringer hon polisen. Han slutar inte, varpå hon ringer polisen och anmäler att hon känner sig hotad av en afro-amerikansk man. Hon står nu risken att bli dömd för onödig anmälan och hon åker genom internet som rasist.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/70bOgB/polisanmalde-fagelskadare--nu-riskerar-hon-fangelse

Jag som ser filmen kan inte se det hon anmäler, hotet mot henne. Lika lite som besättningsmannen på Titanic kunde se mannens upplevelse av hans/hennes kön. I fallet med kvinnan anses det dock finnas en objektiv situation, där utomstående kan avgöra vad som sker. Hon förvägras rätten till sin egen upplevelse, hotet mot henne. Och i den mån hon erkänns ha en upplevelse av hot, är upplevelsen av hot baserad på en rasism, då hon upplever hot p g a mannens hudfärg, eftersom hon refererar till honom som afro-amerikan.

En annan händelse, som har skett i Sverige, är den gamla damen som blev så upprörd när hon läste om en ung mans misshandel av en äldre kvinna, att hon skrev på Facebook: “vad är detta för apfolk som kommer in i landet, utvisning gäller enbart nu, finns inga förmildrande omständigheter som krig etc. Hit skall aporna inte komma och begå sådana brott. Nu får det vara nog med invandrande apfolk som inte har någon som helst respekt för människor.“  (https://samnytt.se/aldre-kvinna-kritiserade-brutalt-overfall-och-laga-straff-doms-for-hmf/)

Hon dömdes av både tingsrätt och hovrätt för hets mot folkgrupp, där folkgruppen är invandrare (sic!). I artikeln antyds att hon avser det beteende hon erfarit i Thailand, där det finns apor som kan bete sig aggressivt mot människor. Vi som tar del av samhällets undervegetation i Flashback kan emellertid känna igen liknande uttryck från beskrivningar av företrädesvis mörkhyade män från Somalia.

Även här förvägras personen rätten till sin egen upplevelse och sina intentioner. Här står någon utomstående, dvs domarna, och tolkar hennes utsaga utifrån ett sammanhang som kanske inte var hennes. Hon får inte uttala något som egentligen avser hennes upplevelse av aporna i Thailand, eftersom mottagaren, okänt vem, äger tolkningsrätten till hennes utsaga, och tolkar det som de rasistiska uttryck som förekommer angående mörka män.

Det tycks som om rätten till sin upplevelse och dess uttryck varierar mellan situationer. Den variationen kan vara svår att förstå om man befinner sig utanför dagens identitetsideologi, där de som inom ideologin ses som förfördelade, de som inte tillhör majoritetssamhället, med annan könsidentitet eller med mörkt skinn, ges tolkningsföreträde.

Ett sista bevis på tolkningsföreträde enligt dagens identitetsideologi är följande utsaga: ”Sluta prata. Gå tillbaka till ditt mål så att de kan kasta bananer på dig” Så sade en domare till en målvakt som diskuterade fotbollsdomarens beslut. (https://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/orden-fran-domaren-ga-tillbaka-sa-de-kan-kasta-bananer-pa-dig/)

Det är tydligen ett vedertaget uttryck bland somliga fotbollsfan för att beskriva målvakter. Ty målvakter står i bur och de som är i bur, ger man bananer. Det uttrycket används om alla målvakter, dvs det är en generell utsaga om målvakter, utan diskriminering. Men just i denna situation fanns ett sammanhang som gjorde utsagan till diskriminerande. Ty målvakten var en mörk man, som uppfattade uttrycket rasistiskt, anspelandes på hans hudfärg och den rasism som uttrycks genom att hänvisa till apor. Domaren blev avstängd och kommer förmodligen ha svårt att komma tillbaka som domare. Inför en mörk man, i ett samhälle med identitetsideologi, där rasism är speciellt uppmärksammad, var uttrycket inte generellt, utan diskriminerande. Det var rasistiskt. Oaktat avsikten hos den som uttalade uttrycket. Domaren förvägrades sin egen upplevelse och sitt eget sammanhang. Han insåg emellertid sitt misstag och bad målvakten om ursäkt. Men den lilla världen är intet och den stora världen dömer honom. Hårt.

Du äger inte språket, ty det ägs av alla, och befinner sig i en maktstruktur, där språket avgörs. Språket bär makt, som avgör vad som finns.

Öllsjö den  8 juli 2020

​Det meddelas att den kvinnliga klockan som de statsanställda får som väljer den kvinnliga klockan, får en klocka som kostar mindre än den större manliga klockan. Den som ges till de som haft en lång tjänst i staten, och som föräras en present för "för nit och redlighet i rikets tjänst"
https://www.svd.se/statlig-damklocka-mindre-vard

Min far fick en sådan klocka. Han var mäkta stolt över den. Jag har den idag i mitt kassavalv. Min fars stolthet. Han ansåg, med all rätt, att han visat nit och redlighet i statens tjänst. Han var på jobbet minst en halvtimme innan, för att vara säker på att vara på plats. Han gick aldrig innan tiden var ute. Han var redlig. Och arbetade med den nit man skall arbeta med som statstjänsteman. Det var fint att vara i statens tjänst, ty man arbetade för alla. Och då skulle man göra rätt för sig, och göra ett bra jobb. Att han kom hem, trött och utmattad, så att han sjönk ner framför TV:n och knappt var kontaktbar, spelade mindre roll, ty staten hade första rätten till honom, barnen kom efter.

Själv har jag också gjort mina 30 år i statens tjänst. Jag, och kanske även några andra, kan anse att jag varit nitisk och redlig, och arbetat för staten och för dem som jag varit anställd för, studenterna. Till priset av att vara en trött far i hemmet. Men arbetat är en skyldighet, och niten och redligheten går inte att tulla på. Den är inte förhandlingsbar.

Men jag skulle aldrig vilja ha den där klockan. Det bestämde jag mig någon gång kring 2004-5. Jag var på högskolans dag. Mina studenter skulle motta priset för bästa uppsats. De var stolta och glada. Jag var stolt och glad. Innan de fick sitt pris, delades medalj, klocka eller vas ut till dem, som man sade, hade verkat med nit och redlighet i rikets tjänst.

I raden av de nitiska och redliga stod en kvinna. Hon hade fifflat och bedragit institutionen. Hon hade förfalskat namnteckningar. Hon hade villigt deltagit i bedrägligt agerande. Hon stod i raden. Leende. Hon gick fram och mottog sin utmärkelse.

När jag såg detta, förstod jag att bakom utmärkelsen låg inte någon som helst utvärdering, där man granskat var och en, för att se om de varit nitiska under alla år. Man hade inte granskat om de varit redliga under de här 30 åren. Man hade blott och enbart sett till anställningstiden. Hade de lyckats vara i statens tjänst under 30 år, då fick de utmärkelsen. Helt oaktat om de varit nitiska och redliga.

Därför är utmärkelsen, nit och redlighet i statens tjänst, en felaktig beteckning. 30 år i statens tjänst, är den korrekta beteckningen. Förvisso hade jag kunnat ta emot en bemärkelse för att jag fullgjort de där 30 åren. Ty det har jag.

Men nej, jag kan inte tänka mig att ha samma utmärkelse som en tjuv och bedragare. Den utmärkelsen är intet värd. Den är en falsk utmärkelse.

Jag är inte så ledsen för det. I år fick jag en finare utmärkelse. I en studentutvärdering skrev en student: ” Hoppas att alla handledare är lika engagerade, utmanande och strukturerade som Collin. Om alla vore det, kommer kursens utvärdering få 100% i betyg för han symboliserar exakt den handledare som man i förväg hoppades att man skulle få genom arbetet.”

Den texten betyder för mig: nit och redlighet i statens tjänst.

​Öllsjö den  7 juli 2020  

​Det tycks finnas några sociala lagar. En är Likhetslagen: Lika barn, leka bäst. En annan är Kvinnolönelagen: Där kvinnor gör sitt intåg, tågar höga löner ut. Den lag jag vill uppmärksamma idag är Klasslagen: Där arbetarklassen tågar in, tågar krav och prestige ut.
När man avsåg att bredda antagningen till universitet på 60-talet och man byggde ut högskolor genom fler platser och fler högskolor, sägs det, förlorade utbildningen i kvalité och i prestige. Som om arbetarklassen är svagare, men också att arbetarklassen, underkastad jantelagen, inte skall komma och tro att den blir något.

I en undersökning jag precis fått veta om, undersöks lärarstudenternas antagningspoäng och klassbakgrund från 1987 till 2007. 
https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:299014/FULLTEXT01.pdf

De förändringar som är påtagliga är att studenter med höga betyg slutat komma till lärarutbildningen, medan studenter med låga betyg ökat sin andel markant. Vidare har studenter från studievana hem minskat sin andel, medan studenter från studieovana hem ökat sin andel.

Undersökningen redovisar inga korrelationer, varför vi inte får veta om det är de från studieovana hem som kommit in med låga betyg.

Samtidigt tror många av oss att lärarutbildningen tappat i kvalité och att läraryrket rejält har minskat i status, där lärare framställs som mer av uppehållsrumsbetjänter, än av att vara kunskapsförmedlare. 

Bilden man får av detta är att när arbetarklassens ungdomar ökar sin andel, går antagningspoängen ner, den övre klassens ungdomar skyr utbildningen, utbildningen förlorar i kvalité och läraryrket förlorar sin status.

Här kommer arbetarklassens ungdomar. De skall minsann inte tro att de är något och definitivt inte inbillas att tro att de kan bli något. Sådan är Klasslagen Jantelogik.

En högskoleutbildning skulle kunna vara en rak vänster in i klassamhället, där den sociala mobiliteten ökas genom att individer med förmåga ges möjlighet att utveckla sin förmåga. Men det har Klasslagen nogsamt sett till att det inte sker. När proletariatets ungdomar kommer, såg Klasslagen till att utbildningen och dess yrke proletariserades.

Förbannade klassamhälle!

Själv är jag en verksam del i detta klassamhälle. Sprungen från ett studieovant hem, med rötter i de sista slavarna, statarna, blev jag professor i företagsekonomi, och bär själv på tron att faktumet att jag blev professor är ett tecken på akademins lägre krav och kvalité. Idag kan vem som helst bli professor, vilket visas genom att statarungens son, Sven-Olof Yrjö Collin, kunde bli professor.

Så reproduceras det förbannade klassamhället.

Medan jag själv, i naiv dumhet och i bristande insikt i klassamhällets sätt att fungera, haft en strid för akademisk kvalité och krav, inbillandes mig att jag var något, en akademisk professor. Men nej, varken jag själv eller andra, tillmäter mig att vara en akademisk professor. Jag är blott ett uttryck för akademins förflackning.

På höga hästar satte jag mig och krävde akademins frihet. Förläst på Upplysningens ideal om att tänka fritt, krävde jag den fria tanken och det fria uttrycket. Och blev arbetsbefriad. Statarungens son skall inte tro att han är något. Han skall böja sig, vara lojal mot Klasslagen. När han sedan inte böjde sig, utan fortsatte med sin inbillning att tro att han var professor, blev han avskedad. Ty klassen skall veta sin plats. Den skall, även inom högskolan reproduceras. Kvaliteten skall ner, på det att arbetarklassen stannar där den skall vara. Underordnad, lojal mot Klasslagen.

​Öllsjö den 6 juli 2020     

Asylrätten är helig. Den som är förföljd i sitt land, som drivs från hus och hem p g a förtyck och krig, skall ges en fristad hos oss, som lyckats bygga ett fredligt samhälle. Vi är alla människor, som skall hjälpa varandra.

Många partier och människor hävdar att familjeåterförening är en grundbult i asylrätten. Om en person tvingas fly från en förtryckande stat, skall den ha rätt att få ta sin familj till sig, i det land där den fått fristat.

Det låter humanitärt, ty alla människor är familjeberoende. Ingen människa är en atom, som lever avskild som individ.

Men det innebär att asylrätten inte är individuell, utan en rätt för familjer. Det är inte förföljda individer som ges asylrätt, utan familjer.

Det innebär att belastningen på det mottagande landet ökar. Istället för en människa att ta hand om, måste landet ta hand om den som har den individuella asylrätten, plus de som inte har individuell asylrätt, men som utnyttjar den individens asylrätt, som får asylrätt genom den individuella asylrätten. Det är således en indirekt asylrätt.

Det blir en enkel formel. Om de som har de individuella asylrätterna ges mängden n, och var och en av dessa n har en familj på m, får landet n*m asyltanter. Detta är asylrättens multiplikatoreffekt.

Om vi antar att ett land har en begränsad mängd resurser och en begränsad förmåga att ta till sig asyltanter, innebär det att förmågan att ta emot asyltanter minskar med m. Ty varje m tränger undan n asyltanter. Familjeåterförening innebär undanträngningseffekter där m tränger undan n. De utan individuella asylrätter, m, tränger undan de som har individuella asylrätter, n.

Familjeåterföreningsrätten innebär att ett land tar emot mindre andel med individuell asylrätt, relativt vad de hade kunnat göra om asylrätten blott tillkommit dem med individuella asylrätter. Det som förefaller vara humanistiskt, innebär en begränsning av asylrätten.

Frågan är därför om man skall acceptera en begränsning av asylrätten, vilket inte är humanitärt, för att möjliggöra det som förefaller humanitärt, att möjliggöra familjeåterförening?

Vad vi får är privilegierade asyltanter, de som saknar direkt asylrätt, men som får rätt till familjeåterförening, på bekostnad av de som har asylrätt, men som inte kan beredas plats p g a de som saknar individuell asylrätt, men som utnyttjar en annans, en familjemedlems individuella asylrätt.      

Ingen kan få mig att anse att existensen av privilegierade asyltanter är en humanitär flyktingpolitik. Den är förvisso humanitär gentemot de som lyckats få asylrätten erkänd, men den är antihumanitär mot de som har asylrätt, men som inte kan utnyttja den p g a undanträngningseffekten som den privilegierade asyltanten medför.   

Familjeåterförening innebär således att skapa en privilegierad klass av asyltanters familjemedlemmar. Familjeåterföreningen är därför en del i den darwinistiska flyktingpolitiken, där de starka, de med pengar, med mod, med nätverksresurser, ger fördelar till sina familjemedlemmar. På bekostnad av de med individuella asylrättigheter, men som saknar allt detta flyktingkapital.

Eller hur?

​Öllsjö den 5 juli 2020

​Någonstans på 70-talet var jag vansinnigt förtjust i en flicka som hette Ingela. Jag lyssnade därför på Robban Brobergs sång, Ingela, som hyllade denna flicka och beskrev vad jag som pojke kände när jag såg henne. Hjärtat flödade över och magen fick det där förälskelseknipet. (https://www.youtube.com/watch?v=ONKdsxHBMI8).

Men min blygsel hindrade mig från att ens närma mig Ingela. Därför kunde jag också lyssna på hans sång ’Jag måste hejda mig’ (https://www.youtube.com/watch?v=WjwdVwfAj0s). Ja, inte för att det var svårt för mig att hejda mig, ty blygseln var en effektiv mur som gjorde att jag inte hade några problem att hejda mig. Men glädjen i hans sång, känslorna som bubblade upp, stormen i hjärtat, fanns där. Så som Robban beskriver, på sitt sätt.

En gång stod jag på Stortorget i Lund. På den andra trottoaren gick en kvinna, en fantastisk uppenbarelse. Hon var så oerhört vacker. Med en fantastisk hållning, med feminin gång, och med en klädesdräkt som framhävde hennes kvinnlighet. Torgets brus försvann. De andra människorna blev blott en fond för denna oerhört vackra kvinna.

Hade jag gjort vad jag hade velat, hade jag rusat in i en blomsteraffär, köpt en röd ros, sprungit ifatt henne, gett henne rosen och sagt till henne: ”Mina ögon tackar dig”. Men, jag hade, som sagt tidigare, inga problem att hejda mig. Likt Robban i hans sång.

Mina ögon har inte grumlats och min själ har inte stelnat. Jag kan fortfarande lyssna på Robban och erfara hur han sjunger min själs sång.

Men, idag är 2020. Idag har en biografi kommit över denna ordekvilibrist. Och där får jag veta vem jag är enligt tiden 2020.   

Clara Block Hane anmäler boken om Robban Broberg i Svenska Dagbladet (200628). Så här skriver hon om sångerna som fortfarande uttrycker min själ: ”Men annat har åldrats sämre, som skivan ”Tjejjer” där nästan alla låtar har kvinnonamn; Ingela, Ellen och Carola som rimmas med vråla och gorgonzola – och så förstås Uppblåsbara Barbara. Texterna var tveksamma i sin kvinnosyn redan då, 2020 vore de otänkbara att ge ut.”

I en annan text, som blott kunde ha gjorts i denna moderna tid, skriver en anonym, så som ju tiden är, en kommentar, om Robban och hans sång: ” Slajmig gubbe med uppenbara psykiska problem.” (http://mystiskt.blogspot.com/2016/11/sangtextanalys-del-xviii-jag-maste.html)

Mina känslors eruption, den sinnliga glädjen, blir idag blockerade och censurerade. De är uttryck för en slajmig gubbe, trots att jag första gången jag erfor sanningen i Robbans text var väl 13-15 år.

Ja, Clara, kanske sådana texter inte kan publiceras i det trånga 2020? Kanske förnekelsen är så stark, att känslornas glädje inte får uttryckas på det sättet? Moralistens trånga hijab dras över det sensuella, över det mer vilda utropet av förälskelse, som inte får uttalas idag. Den vilda glädjen över den oerhörda skönheten skall undertryckas, förnekas. Skulle den bubbla fram, då kommer den från en slajmig gubbe med psykiska problem.

Clara och du anonyma haterska, ni är mig ovärdiga. Tiden är mig ovärdig. Ty min själ kan bubbla av glädje, mina ögon kan ge mig en intensivt röd upplevelse. Idag, så som den kunde för många år sedan. Ingen skillnad, ty själen har inte förändrats i det hänseendet. Redan tidigt var den vad som idag kallas slajmig gubbe.

Ni vill förbjuda och skuldbelägga min eruption av känslor. Ni är mig ovärdig. Tiden, hijabens trånga och döljande 2020 är mig ovärdig. Skylandet, förnekandet, torftigheten, det mer viktorianska än den viktorianska tiden, är mig ovärdigt.

Låt mig därför uttrycka mig lika hårt som ni uttrycker er. Jag föraktar er, ty ni vill förtrycka det mänskliga, och likrikta känslor och uttryck till en förtorkad massa av livsförnekelse.

Må ni misslyckas.

​Öllsjö den  4 juli 2020

Man kan ha synpunkter på Osmans text, så som den publicerades i Expressen.
https://www.expressen.se/kultur/sverige-har-varit-vithetens-hogborg/

Lika mycket kan man ha synpunkter på de högerextremas debatt om den hotade svenskheten. Men att ge sig in i extremisternas debatt är inte intressant och nästan ovärdigt, då argumentationen är så svepande och okunnig att den blott bygger på känsloströmningar. Så som god propaganda gör.

Intressantare är att fråga sig varför en sådan text kan publiceras på en av Sveriges mest spridda massmedia, och vad det kan innebära. Jag noterar att det står att texten tidigare publicerats på hennes facebook-sida, vilket gör att den inte är originell, dvs aldrig tidigare publicerad, vilket ofta är kravet för att tidningar skall publicera en text. Men i det här fallet har redaktören bedömt att texten är så angelägen, att den kan ges ytterligare publicering.
Således är inte publiceringen något gjort i hastigt mod, utan mycket genomtänkt, eftersom det går emot normala publiceringsprinciper. Detta är en text som redaktören verkligen anser hör till den offentliga debatten.

Texten företräder en tydlig och uttalad nyrasism, och en revisionistisk historieskrivning som blott propagandister kan företräda. Dess motsats, t ex en text som en högerextrem skriver, angående den hotade svenskheten, skulle inte bli publicerad. Det pekar på att nyrasismen, nu med historierevisionism, kanske förstärkt av BLM, idag har blivit helt rumsren, och kan anses uttrycka något som är värt att beakta i offentligheten.

Så har motståndet mot rasism nötts ner, att utsagor som inte ens försöker linda in sin rasism, blir publicerade, som om de vore intressanta och värdefulla för det offentliga samtalet. Extrem historierevisionism, sådan som blott dväljes i extrema miljöer, accepteras. 

En viss form av vulgär rasism och historierevisionism har blivit rumsren. Vi kan försöka finna förklaringar till denna acceptans. Men vi bör också fundera över möjliga konsekvenser.

Jag är ju förläst på Tysklands utveckling under sent 20- och 30-tal. Skall det aldrig återkomma, måste vi försöka lära oss, varför vi måste vara uppmärksamma på tendenser som kan leda till katastrofer.

Nazismens rasism, antisemitismen, var förvisso mer etablerad än dagens nyrasism. Det är goda nyheter.

Men det finns också dåliga nyheter. Det som jag lärt mig är att rasismen kunde sägas smyga sig på. Först som uttryck man såg som marginella och betydelselösa. Sedan som uttryck man lät hållas, med insikten, dvs tron och förhoppningen, att det skulle gå över. Sedan till blundandets fas, där man såg bort och hoppades att varken en själv eller andra man brydde sig om, skulle dras in i det. Men vid det laget var rasismen etablerad och kunde inte hindras. Då var allt försent.

Idag, vilket är min bedömning, är vi mellan faserna ’det marginella’ och ’låt dem hållas’. Vi förfasas över dem, men tror att de blott är vilsna själar som snart försvinner från det offentliga samtalet. Men det är en liberal, stor kvällstidning, som ’låter dem hållas’. Som ger dem utrymme för sitt rasistiska och revisionistiska gift. Som om de liberala, likt det liberala partiet, har fallit.

Åser vi en polarisering, där främlingsrasisterna och nyrasisterna bildar ett kraftfält, där en värdig antirasistisk attityd inte får plats? I dåtiden tog sig polariseringen våldsamma uttryck. Kommer vi att åse samma våldsspiral? Den är inte osannolik, ty bägge grupperingar har benägenhet att se våldet som legitimt politiskt medel.

Det mörknar.

​Öllsjö den 3 juli 2020

Vi hade det så bra. Klara-kvarteren revs. Miljonprogrammet gav oss lägenhet med vatten och dragfria fönster. Vi var på väg. Det unkna klassamhället, som hindrar människor att få leva ut sin potential, syntes vara på väg bort.

Men så kom nyliberalismen och nysocialdemokraterna, och med dem privatiseringar, en medborgare som blev kund, en segregation som ökade, driven av bostädernass och skolans privatisering.

Sedan, när detta ökade, kom eskaleringen. De varma öppnade gränserna, tömde ut resurser och stängde in flyktingar i getton, befriade från krav och levnadsytor. Där skapades en egen kultur, en parasitkultur som levde på samhället, som lät det ske av godhet och dåligt samvete, och som värjde sig genom epitetet rasist mot de kritiska.

I dessa utanförskapsområden har folket drabbats oproportionerligt av virusets drabbningar. I de extrema innanområdena, där de bor som sätter standarden för samhället, har knappt viruset märkts av. Godheten omvandlades till ondska.
https://www.expressen.se/nyheter/qs/koderna-avslojar-har-smittas-flest/

Vi ser nu fyrtio års misskötsel, accentuerad under 2000-talet, som blommar ut med begravningskransar hos underklassen och giftermålskvastar hos överklassen.

Somliga har sagt att underklassen i utanförskapsområdena drabbas hårdare då informationen om lämpligt agerande inte kommit ut. Andra säger att de blivit översköljda med information. Men information når inte fram bara för att det finns. Det måste finnas någon som läser det, som begriper vad det innebär, och, inte minst, är villig att följa det som står i informationen. Kanske alla tre leden, kunna se informationen, kunna begripa den, kunna ha villighet att följa den, har sviktat? Svenskarna är vana vid att följa staten. Ja, somliga av oss anser att det är ett tecken på civilisation. Några flyktingar ser i staten blott en källa för exploatering och någon att vara rädd för. Social distansering för dem är när någon svensk reser sig från sätet när hijabkvinnan sätter sig på sätet bredvid.

Detta är kulturens förklaring. Sedan kommer kanske en starkare förklaring, den materiella förklaringen. Många kanske bor trångt, med många generationer i de trånga rummen. De kan inte arbeta hemifrån. Tvärtom, de måste åka i trång tunnelbana, och sedan arbeta med många andra, t ex i sjukvården och åldringsvården, där den senare har omnämnts som bristande i säkerhet.

På toppen av den materiella förklaringen finns hälsan, där tidigare studier visat en skrämmande skillnad i förväntad livslängd mellan underklassens kroppar och överklassens kroppar.

Den modiga studien som presenterades i Expressen borde leda till en ren klassanalys av virusets härjningar och av folkhälsan. Därefter måste vi vidta åtgärder som riktar sig mot både de kulturella och de materiella orsakerna. Om vi vill vara på väg.

​Öllsjö den  2 juli 2020

​Domstolen dömde enligt lag, vilket innebär att skolor och staten inte behöver redovisa viktiga fakta om de individuella skolorna. Effekten är att de rationella föräldrarnas möjligheter att delta i den heliga ritualen, val av skola, försvåras högst avsevärt, samtidigt som staten, finansiären av skolorna, får svårt att se ’vad fan får vi för pengarna’.

Det innebär också att vi kommer att få svårare att se effekterna av heligheten, privatiseringen och det fria skolvalet.

Men än värre, vi kommer att ha svårt att spåra den svenska apartheiden.

Det finns en svensk apartheid. Den drabbar dock inte de svarta, som den svenska medelklassmobben idag vurmar för genom Black Lives Matter. Den svenska apartheiden bygger mindre på hudfärg eller hårfärg, utan på klass.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/8mnrjG/sa-gar-det-nar-skolan-far-vara-en-marknad?

På en konkurrensmarknad där kunder kan välja, värnar säljaren om sitt varumärke. Köparen vill, när det gäller skolprodukten, helst ha en god utbildning för sitt barn, men än hellre, höga betyg och gärna ett gott anseende knutet till betyget. Säljaren vill därför skapa ett varumärke som säger att det är en bra utbildning till just den eleven.

Det som är så populärt idag i storbolagsvärlden och bland studenter och opinionsbildare, företagets sociala ansvar, som förkortas CSR, efter engelskan Corporate Social Responsibility, är inte populärt, i alla fall avseende den sociala delen, i skolorna.

Man vill inte ta en oproportionerlig stor börda av samhällets sociala ansvar. Ja, man vill inte ens ta en proportionerlig börda. Man vill aktivt ta en oproportionerligt mindre börda av det sociala ansvaret.

Det varje skola vill ha är lugna barn från välutbildade föräldrar, som är socialt stabila. I artikeln ovan anges att skolor tar referenser om barnen, för att avgöra om det skall acceptera dem som elever. De som är negrer i skolan, dvs har någon karakteristik som kan riskera att försvåra skolans arbete på ett gott varumärke, blir, som alla negrer, diskriminerade, satta åt sidan.

Rosa Parks satt på en plats i bussen, där hon skulle överge den när den vite mannen kom och rättmätigt skulle sitta på den platsen. En neger ger plats för den vite. Så såg den amerikanska apartheid ut. Neger, åt sidan! En orolig pojke skall ge plats för den stillsamme flickan. Så ser den svenska apartheid ut. Besvärlig, åt sidan!

Ruby Bridges, titta på bilden, vilka levande ögon, vilket leende, vilken fantastisk människa (https://www.amightygirl.com/blog?p=26000). Hon fick ha escort av staten för att få det hon hade rätt till, en god utbildning. De andra föräldrarna gjorde det som kallas skolvalet i Sverige, de tog bort sina barn från skolan, så Ruby fick sitta själv i klassrummet.

Det var den praktiska apartheiden i USA 1960. Och den utövas idag i Sverige. Men på ett praktiskt sätt, så att den inte syns.

Barn med speciella behov är dagens negrer i Sverige. Men vi har igen medborgarrättsrörelse. Vi har ingen kamp mot denna apartheid i Sverige. Medan Linnéstatyn blir vandaliserad i Lund, blir speciella barn, dagens negrer i Sverige, satta på undantag. De väljs bort, aborterade från samhället.

’Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter skolval’. Så skaldar jag, efter Heidenstam.

​Öllsjö den 1 juli 2020