Allt detta kan jag säga. Jag anser att utsagorna är korrekta, och jag kan motivera mina ståndpunkter. Jag anser också att jag inte bara har rätt att säga det, ja, att jag t o m anser mig ibland ha skyldigheten att tala. Ty andra tiger.
Men tiger gör väl ingen som anser sig ha något att säga? Vi har ju en stark yttrandefrihet i landet.
Ja, det har vi. Men vi har också en stark hegemoni.
”Riv ner Linnéstatyer.” Det är en utsaga som var och en kan göra. Trots att den uppmanar till förstörelse och utrensning av historia, likt Sanningsministeriet i boken 1984.
Däremot torde mången dra sig för att säga ”De svarta skall skärpa sig och ta tag i sina liv och inte ynka sig som offer”, likt det Bard hävdade. Trots att det bara är en uppmaning till folk att skärpa sig.
Hur märkligt det nu än kan vara, så är hävdande av rivande av statyer något som är acceptabelt inom den anda som kallas PK (Politiskt Korrekt), medan hävdande av de svartas egen börda av sitt förtryck, inte är PK.
PK är en samhällelig anda som tar sig in i organisationer, och transformeras där till värdegrunder och en känslighet för opinionsyttringar. Den som har Bards attityd, men som inte är självförsörjande som Bard, överväger säkert om den kan uttrycka den attityden på offentliga medier, som t ex Facebook. Den vet att arbetsgivare kan granska Internet, för att säkerställa att de inte anställer personer som kan skapa opinionsmässig kris för organisationen. Och det oberoende om attityden har något som helst med det arbete som individen skall utföra i organisationen.
De som har attityder som inte ligger inom PK-fältet, som kanske ligger långt från det, och som är beroende av att ha en anställning, men kanske än mer, av att få en anställning, överväger säkert om den skall offentligt ventilera sin ståndpunkt. Däremot, den som vet med sig att den har en PK-attityd, kan t o m se individuella fördelar i att ventilera sin ståndpunkt offentligt.
Därför finns yttrandefrihet mycket starkt för de som har PK-attityder, medan den är svag för de som avviker, och kanske t o m frånvarande för de som avviker konträrt till PK.
Denna reduktion, i olika grad, av yttrandefriheten, kompenserar en del personer genom att yttra sig anonymt på diverse internet-sajter, som t ex Flashback. Dessa sajter blir därför överrepresenterade av de som är starkt avvikande till det hegemoniska PK. De som känner sig förödmjukade av att inte ha den rätt som tillkommer andra, kan då bli extrema i sina utsagor, just för att markera sin rätt till utsaga.
Således får vi, p g a den reellt existerande inskränkningen av yttrandefriheten, en undervegetation av anonyma extrema röster. Medan det offentliga samtalet, med identifierbara personer, blir överdrivet dominerat av insmickrande, och därför tämligen tomma utsagor, som håller sig väl i huvudfåran. Det offentliga samtalet blir fattigare än det hade kunnat vara.
Men, väl att märka, Flashback finns, så personer kan ventilera sina attityder, men till priset av att inte få ståta med sitt namn. Av rädsla för repressalier.
Jag, som är ekonomiskt oberoende, som har ett hyfsat namn i min bransch, har yttrandefrihet.
Jag tycker mig att alltid ha haft yttrandefrihet och jag har alltid använt den. Beror det på att jag i början hade attityder som följde hegemonin, men när hegemonin med tiden ändrat riktning har jag haft tur att ha byggt ett kapital som gjort det möjligt för mig att behålla yttrandefriheten? Eller beror det på att hegemonin var mindre hegemonisk tidigare, varför jag utan risk för repressalier kunde yttra mina utsagor, men att attitydfältet blivit mindre över tiden, och mina attityder kommit utanför det accepterade fältet, men p g a mitt kapital, har jag kunnat fortsätta med att offentliggöra mina utsagor?
I mitt liv har jag två händelser som jag anser talar för att attitydfältet blivit mindre, att hegemonin blivit snävare och mer repressiv. Professorn på institutionen sade till mig i kafferummet, att institutionen hade varit en bättre plats om inte jag hade funnits där. Detta var i mitten av 1980-talet. Mer hände inte. Så lite repression kunde jag drabbas av då. 2017 fick jag ett e-mail från institutionens administrativa chefer, att de två förbjöd mig att diskutera en sak på ett programmöte, där jag var ordförande. Så hård var repressionen 2017. Året efter blev jag arbetsbefriad, med uppmaning att inte visa mig på institutionen. 1985 kunde man blott klaga på mina utsagor, medan man 2017 kunde förbjuda dem.
Därav sluter jag mig till att hegemonin blivit snävare, med strängare repression. Därför har jag all förståelse för de anonyma rösterna och deras extrema utsagor på internetsajter som Flashback.
Öllsjö den 10 juli 2020