Hennes artikel är uppfylld av berättelsen om hur kvinnan definieras i och genom sin relation till mannen. Kvinnan kan beskrivas som moder, nucka, älskarinna, hora. Samtliga kategorier är kategorier som förutsätter mannen, möjligen med viss tvekan till moder. Lindh hävdar vältaligt och övertygande att flickans övergång till kvinna innebär att bli och vara ett objekt inför det manliga begärets blick. Genom mannen blick finns kvinnan.
Simone de Beauvoir skapade begrepp, ’det andra könet’, varmed hon menade att mannen är könet och kvinnan är blott något som definieras i relation till den kategorin. Kvinnan är inte ett kön, utan det andra könet, då mannen är könet. Mannen är könets kategori, och kvinnan definieras genom att inte vara man. Hon blir helt enkelt blott en negation av mannen. Att vara det mannen inte är. det andra könet.
Lindh betonar i denna analys att kvinnan blir till genom att vara objektet för mannens begär. Hon inordnar sig i begärets blick, antingen genom att vara i blickfånget, genom sin skönhet, eller att vara utanför begärets blickfång, som nucka, och därmed definieras som icke-begärlig.
Mannen definieras dock inte som negation till kvinnan, utan som en kategori för sig själv. Han definieras i första hand relativt gruppen av män. En man är aggressiv, kraftfull, dominant, tar för sig och tar risker. Allt detta kan samlas i kampens kategori. Mannen får sitt erkännande, inte genom att erkännas av kvinnor och ses av kvinnor, utan definieras av sin plats i männens hierarki. Mannen blir till genom att ses och erkännas av andra män.
Mannen definieras av männen.
Men är detta hela berättelsen om könen?
I min ungdom trodde jag på berättelsen om kvinnan som funktion av mannens begär. Kvinnan klär sig, sminkar sig, rör sig, allt för att dra till sig mannens blick. Jag trodde på den evolutionära psykologins förklaring, att kvinnan kontrollerar reproduktionen och mannen kontrollerar försvaret av reproduktionen. Kvinnan attraherar för att kunna välja ut bäst försvarare av avkomman.
Men den berättelsen fick en avgörande törn när jag blev varse att kvinnan förvisso befinner sig i begärets blick, men den blicken är lika mycket hennes egen och hennes medsystrars. Kvinnan ser sig själv i spegeln för att finna sitt eget behag. Därefter träffar hon sina medsystrar, och befinner sig i deras blickars bedömning. Det de andra kvinnorna ser, kan vara viktigare än vad männen ser. Andra kvinnors bedömning är viktigare än männens bedömning.
Därför kanske det är så, att flickan blir kvinna minst lika mycket, och kanske mer, genom andra kvinnor. Likt pojken blir man genom att erkännas som kämpe av de andra männen, blir flickan kvinna genom att erkännas som skönhet av de andra kvinnorna.
Förvisso är detta sätt att förstå fortfarande inom den evolutionära psykologins berättelse, men att identifikationen skapas av könslikarna, inte av könsmotsatserna.
Jag skulle önska att kvinnor som Lindh skulle ta upp den berättelsen, den tolkningen och förståelsen. Att inte skriva en lång artikel om kvinnan som ett offer för mannens begär, utan att se kvinnan som självständig, som skapar sig själv. Varför inte försöka berätta om begärets blickar, inte att kvinnan är ett objekt för begärets blickar, utan att det är kvinnan som är producent av begärets blickar. Mannen blir då en simpel funktion av hennes produktion av begär. Kvinnan är subjektet och mannen är objektet.
Öllsjö den 28 juli 2018