Socialdemokratin har varit en samhällskraft under hundra år. Den har haft en ideologi och historieskrivning som Palme uttryckte i ett tal 1975. Människovärde byggs av demokratins rättigheter, som består av politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. (https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208). I detta tal gör Palme en referens till Wigforss, där socialdemokratins mantra, dess vision och dess förbannelse uttalas: ”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.”. Socialdemokratin, måste, för att bevara sin trovärdighet som socialdemokrati, vandra framåt på demokratins tre vägar, för att ständigt nå längre på människovärdet.
Det vi ser idag är dock inte en visionär socialdemokrati som med bestämda, kraftfulla steg vandrar på den väg som utvecklar människovärdet. Vad vi ser är istället en döende socialdemokrati.
Den ekonomiska demokratin skulle ta ett jättesteg med löntagarfonderna. De introducerades i början av 80-talet, men etablerades aldrig, och avskaffades i början av 90-talet. Idag har vi istället löntagarfondsliknande sparfonder med individuella andelar. Dessa fonder är företrädesvis bankanslutna, där makten inte ligger hos demokratiskt utsedda fackföreningsföreträdare, som tanken var med löntagarfonderna, utan hos bankanställda tjänstepersoner utan någon form av individuellt eller demokratiskt inflytande.
Den sociala demokratin har inte gått i halt, utan har gått bakåt. Den tidigare heliga asylrätten, som innebar att man gjorde sitt yttersta för att värna människor med skyddsskäl, åsidosattes genom gymnasielagen, där personer utan asylrätt gavs asylrättsliknande rättigheter. Skälet som angavs är ett angrepp på staten, där motivet till asylrättens åsidosättande var att staten inte tillräckligt snabbt hade levererat sin produkt, ett beslut. Skolan, som varit ett viktigt medel för att möjliggöra för individer att utveckla sina egna förutsättningar, producerar idag en magnifik utgallring, främst baserad, inte på kunskap, utan på socialt ursprung. Detta sker genom skolans privatisering och genom att föräldrarna, inte staten, gör valet av elevens skola.
Den politiska demokratin blir i dagarna angripen av socialdemokratin. Istället för att ta kampen för demokratin med demokratins medel, en öppen och fri debatt, väljer socialdemokraterna ut en liten grupp av anti-demokrater, nazisterna, och vill lagstifta bort deras rätt att fritt organisera sig. Den döende socialdemokratin har förlorat tilltron till demokratin som medel för demokrati. Paradoxalt vänder de sig denna gången till staten, den som de tagit bort i frågor om social och ekonomisk demokrati, och vill nu använda den i rent repressivt syfte, att förhindra den demokratiska rättigheten, att fritt skapa och sprida opinion.
Socialdemokratin har haft sina hundra år av berömmelse och samhällelig makt. Den utnyttjade staten och delvis folkrörelser som medel i sitt arbete. Med början under 80-talet, men främst under 90-talet, har socialdemokratin tillsammans med borgerliga krafter, avlövat staten dess kraft som producent i samhällsbygget. Man har villigt anslutit sig till marknadsidealen, där staten på sin höjd blott är en skatteuppbördsman som fördelar skattemedlen till privata producenter, och möjligen kan vara en bevakare av de privata producenternas aktiviteter. Den stat som är kvar, skall användas repressivt för att trycka bort en liten spillra av anti-demokratiska krafter, samtidigt som en ideologi växer sig stark, som sällan förknippats med demokrati, islam, men som inte bemöts, men inte heller lämnas obeaktad, utan t o m stöds.
Så dör en social kraft.
Öllsjö den 24 juli 2018
Det vi ser idag är dock inte en visionär socialdemokrati som med bestämda, kraftfulla steg vandrar på den väg som utvecklar människovärdet. Vad vi ser är istället en döende socialdemokrati.
Den ekonomiska demokratin skulle ta ett jättesteg med löntagarfonderna. De introducerades i början av 80-talet, men etablerades aldrig, och avskaffades i början av 90-talet. Idag har vi istället löntagarfondsliknande sparfonder med individuella andelar. Dessa fonder är företrädesvis bankanslutna, där makten inte ligger hos demokratiskt utsedda fackföreningsföreträdare, som tanken var med löntagarfonderna, utan hos bankanställda tjänstepersoner utan någon form av individuellt eller demokratiskt inflytande.
Den sociala demokratin har inte gått i halt, utan har gått bakåt. Den tidigare heliga asylrätten, som innebar att man gjorde sitt yttersta för att värna människor med skyddsskäl, åsidosattes genom gymnasielagen, där personer utan asylrätt gavs asylrättsliknande rättigheter. Skälet som angavs är ett angrepp på staten, där motivet till asylrättens åsidosättande var att staten inte tillräckligt snabbt hade levererat sin produkt, ett beslut. Skolan, som varit ett viktigt medel för att möjliggöra för individer att utveckla sina egna förutsättningar, producerar idag en magnifik utgallring, främst baserad, inte på kunskap, utan på socialt ursprung. Detta sker genom skolans privatisering och genom att föräldrarna, inte staten, gör valet av elevens skola.
Den politiska demokratin blir i dagarna angripen av socialdemokratin. Istället för att ta kampen för demokratin med demokratins medel, en öppen och fri debatt, väljer socialdemokraterna ut en liten grupp av anti-demokrater, nazisterna, och vill lagstifta bort deras rätt att fritt organisera sig. Den döende socialdemokratin har förlorat tilltron till demokratin som medel för demokrati. Paradoxalt vänder de sig denna gången till staten, den som de tagit bort i frågor om social och ekonomisk demokrati, och vill nu använda den i rent repressivt syfte, att förhindra den demokratiska rättigheten, att fritt skapa och sprida opinion.
Socialdemokratin har haft sina hundra år av berömmelse och samhällelig makt. Den utnyttjade staten och delvis folkrörelser som medel i sitt arbete. Med början under 80-talet, men främst under 90-talet, har socialdemokratin tillsammans med borgerliga krafter, avlövat staten dess kraft som producent i samhällsbygget. Man har villigt anslutit sig till marknadsidealen, där staten på sin höjd blott är en skatteuppbördsman som fördelar skattemedlen till privata producenter, och möjligen kan vara en bevakare av de privata producenternas aktiviteter. Den stat som är kvar, skall användas repressivt för att trycka bort en liten spillra av anti-demokratiska krafter, samtidigt som en ideologi växer sig stark, som sällan förknippats med demokrati, islam, men som inte bemöts, men inte heller lämnas obeaktad, utan t o m stöds.
Så dör en social kraft.
Öllsjö den 24 juli 2018
RSS-flöde
