I ridning lär man sig mycket snabbt att bästa ryttaren alltid är den som sitter på läktaren. Ingen kan, så som läktarryttaren, få hästen att piaffera eller att ta exakt rätt avstånd till hindret. Det är inte bara att läktarryttaren sitter på läktaren, utan också att läktarryttaren är okunnig och oerfaren.
Den som rider på banan, lever i svårigheten med piaffen. Den erfar hur hästen tar hindret och drar med kraft mot hindret, och därför har svårt att få rätt avstånd. Medan läktarryttaren erfar inget, känner inget, är inte med i ritten, och därför kan tala utan insikt i ritten.
Men den som vet hur svårt det är att piaffera, och hur het en häst kan bli när den tar hindret, den sitter inte på läktaren som en läktarryttare, utan kan t o m se hur ryttaren arbetar med sin ritt.
I ridning har dock läktarryttaren inget inflytande, på vare sig tävlandet eller tränandet. Den får sitta och gapa på läktaren, och bli nedtystad om den gapar för mycket. Läktarryttaren är förvisso frekvent, men utan inflytande.
Skälet till läktarryttarens obetydlighet är självklart att den är okunnig och brister i ödmjukhet. Ju kunnigare du är, ju mer får du tala. Ulla Håkansson, en gigant i svensk dressyr, uttalar sig sällan. Men när hon gör det, lyssnar folk. Rolf-Göran Bengtsson, en gigant inom hoppning är också sparsam med sina kommentarer. Men när han talar, lyssnar folk.
Så icke i akademin. Det är något paradoxalt. Ty akademin borde vara platsen där kunskap hyllas över allt annat. Där kunskapen får tala och okunskapen får tiga och sättas på upplärning. Akademin borde vara en kunskapsorganisation där varje deltagare längtar efter morgondagen, ty då kommer den att lära sig ytterligare en sak. Där borde de okunniga sitta på läktaren, för att lära.
Så icke.
Där väljs, fullt medvetet och med full insikt, de som en gång, hjälpligt har piafferat, och som hoppat ett hinder på 0,7 meter, ut att vara de som skall leda de som varje dag utvecklar sin piaff och som tränar på 1,3 meters hinder. Där väljs ut tränare av ryttare i dressyr som endast kan rida öppna, men som inte kan rida sluta, och som t o m tar avstånd från sluta som rörelse. Där är tränare som kan hoppa ett lågt plankhinder, men som aldrig hoppat en oxer. Ja, som t o m tar avstånd från oxer som hinder.
Medan de erfarna och duktiga ryttarna åker värld och rike kring, för att tränas, utbilda andra och för att tävla, stannar de sk akademiska ledarna hemma, lär sig inget om professionen som dväljes i akademin, tränar sig aldrig i sluta-rörelsen eller oxer-hoppning.
Resultatet blir att de erfarna ryttarna blir alienerade, medan akademins oerfarna sk chefer, utnämner de oerfarna och okunniga till excellenta ryttare.
Därför tävlar svenska ryttare i världsklass, medan svenska högskolor finns p g a avsaknad av konkurrens och ingen trovärdig utvärdering.
Öllsjö den 16 juli 2018
Den som rider på banan, lever i svårigheten med piaffen. Den erfar hur hästen tar hindret och drar med kraft mot hindret, och därför har svårt att få rätt avstånd. Medan läktarryttaren erfar inget, känner inget, är inte med i ritten, och därför kan tala utan insikt i ritten.
Men den som vet hur svårt det är att piaffera, och hur het en häst kan bli när den tar hindret, den sitter inte på läktaren som en läktarryttare, utan kan t o m se hur ryttaren arbetar med sin ritt.
I ridning har dock läktarryttaren inget inflytande, på vare sig tävlandet eller tränandet. Den får sitta och gapa på läktaren, och bli nedtystad om den gapar för mycket. Läktarryttaren är förvisso frekvent, men utan inflytande.
Skälet till läktarryttarens obetydlighet är självklart att den är okunnig och brister i ödmjukhet. Ju kunnigare du är, ju mer får du tala. Ulla Håkansson, en gigant i svensk dressyr, uttalar sig sällan. Men när hon gör det, lyssnar folk. Rolf-Göran Bengtsson, en gigant inom hoppning är också sparsam med sina kommentarer. Men när han talar, lyssnar folk.
Så icke i akademin. Det är något paradoxalt. Ty akademin borde vara platsen där kunskap hyllas över allt annat. Där kunskapen får tala och okunskapen får tiga och sättas på upplärning. Akademin borde vara en kunskapsorganisation där varje deltagare längtar efter morgondagen, ty då kommer den att lära sig ytterligare en sak. Där borde de okunniga sitta på läktaren, för att lära.
Så icke.
Där väljs, fullt medvetet och med full insikt, de som en gång, hjälpligt har piafferat, och som hoppat ett hinder på 0,7 meter, ut att vara de som skall leda de som varje dag utvecklar sin piaff och som tränar på 1,3 meters hinder. Där väljs ut tränare av ryttare i dressyr som endast kan rida öppna, men som inte kan rida sluta, och som t o m tar avstånd från sluta som rörelse. Där är tränare som kan hoppa ett lågt plankhinder, men som aldrig hoppat en oxer. Ja, som t o m tar avstånd från oxer som hinder.
Medan de erfarna och duktiga ryttarna åker värld och rike kring, för att tränas, utbilda andra och för att tävla, stannar de sk akademiska ledarna hemma, lär sig inget om professionen som dväljes i akademin, tränar sig aldrig i sluta-rörelsen eller oxer-hoppning.
Resultatet blir att de erfarna ryttarna blir alienerade, medan akademins oerfarna sk chefer, utnämner de oerfarna och okunniga till excellenta ryttare.
Därför tävlar svenska ryttare i världsklass, medan svenska högskolor finns p g a avsaknad av konkurrens och ingen trovärdig utvärdering.
Öllsjö den 16 juli 2018
RSS-flöde
