Professorn har vunnit sin Mästarposition genom att visat sin förmåga att vinna kunskap. I de flesta ämnen, med kanske blott matematik som enda undantag, sker detta genom att frekvent visa på sin förmåga att skapa kunskap.
Professorn blir därför ett föredöme och en kunskapskälla, både i kunskapen och i förmågan att skapa kunskapen. Som föredöme agerar den därför som Mästare, den som med vishet, erfarenhet och kunskap, kan hjälpa Lärjungarna att utvecklas i sin kunskap och i sin förmåga att skapa kunskap.
Men akademins princip är inte en ensidighetens princip, där allt utgår från Mästaren och leds till Lärjungen. Det är inte ett envägsflöde från Mästaren till Lärjungen. Ty Mästaren har förvisso kunskapen och erfarenheten, och har en stark kritisk förmåga att granska sig själv. Men Mästaren är, allt detta till trots, fången i sin erfarenhet och kunskap. Hur mycket än Mästaren kritiserar sig själv och försöker ifrågasätta sig själv, kan den blott göra detta utifrån den kunskap och förmåga den har. Mästaren, för att kunna vara Mästare, behöver Lärjungen.
Hegel har, i ett berömt avsnitt av sin ’Andens Fenomenologi’, analyserat Herre och Slav-dialektiken, där han visar att Herren behöver Slaven för att kunna vara Herre. Detsamma gäller Mästaren, som behöver sin Lärjungen för att vara Mästare.
Lärjungen, ännu fri och obunden från all den erfarenhet och kunskap som Mästaren har och som fängslar Mästaren, kan röra sig utanför Mästarens erfarenhet. Kanske omedvetet och med lite tur, men ändock fri från Mästarens kunskapsfängelse. Lärjungen kan ifrågasätta utifrån en position som Mästaren inte har. Lärjungen bidrar med en kritik som Mästaren inte är förmögen till.
Mästaren, för att vara Mästare, måste därför ha förmåga att lyssna på sina Lärjungar och ta intryck av deras görande, deras försök, deras kritik. En Mästare utmärks därför också av sin förmåga att lyssna och ta intryck. Och Lärjungen utmärks av sin förmåga att granska, att vara orädd att uttala kritik. Att utifrån sin position framställa synpunkter som ifrågasätter Mästarens lärande.
Så som Lärjungen behöver Mästaren, behöver Mästaren Lärjungen. En Mästare som saknar Lärjungar, blir snart en dogmatiker, inrymd i sin egen bur av kunskap och tänkande, oförmögen att se sina brister. En Lärjunge utan Mästare blir snabbt också en dogmatiker, inlåst i en oförmåga att se sin okunskap och sitt behov av kunskap och insikt.
Akademins princip är därför en Mästarens och Lärjungen dialektik, där de två förutsätter varandra och utvecklar varandra. Endast med denna dialektik som princip utvecklas akademin. Endast med denna dialektik har akademin Mästare och Lärjungar.
Den högskola och det universitet som inte erkänner och odlar denna dialektiska princip, stagnerar och blir en organisation av okunskap och förstelnad kunskap. I avsaknad av denna dialektik blir 1+1=1, dvs detsamma. Medan den organisation som erkänner och odlar den akademiska dialektikens princip, kan få 1+1=2 eller t o m 1+1>2.
Den akademiska dialektikens princip är också en glädjens princip. En organisation som är upprymd av denna princip är också en glädjens organisation. Ty där finns Mästarna som erfar glädjen av att utveckla sina Lärjungar, samtidigt som Mästarna får glädjen av att utvecklas genom sina Lärjungar. Där finns Lärjungarna som erfar glädjen att utvecklas genom sina Mästare, samtidigt som de gläds över att utveckla Mästarna.
Den akademiska principen innebär därför att den organisation som har och som tillämpar principen är en organisation av kunskap och glädje.
Öllsjö den 17 juli 2018