“We can all be happy if we so choose, says the philosopher, and so those who are not have chosen not to be.”
https://quartzy.qz.com/1285028/the-japanese-self-help-book-the-courage-to-be-disliked-is-coming-out-in-english/?utm_source=qzfb
Så skaldar två författare i boken som refereras på webbsidan. Du väljer ditt lyckotillstånd. Ekot av existentialismens ångest över vår frihet hörs.
På andra sidan står deterministerna, marxisterna, socialkonstruktivisterna och de evolutionära psykologerna som hävdar att antingen är det samhället som skapat dig eller så är det generna.
Givetvis inser vi att formeln är Jag= b1*Gener + b2*Samhälle + b3*Individ, och frågan är bara hur stora de där ’bn’ är.
Men människan har fått ett Förnuft, dvs förmåga att skapa lagar, axiom, förförståelser om saker. Sedan har vi vårt förstånd, som utnyttjar Förnuftets axiom och varseblivningens observationer, och förstår situationen, och kan med hjälp av Förnuftet, med hjälp av både det rena och det praktiska förnuftet, bestämma sig för vad den skall göra.
Men frågan är vad detta ’bestämma sig’ är? Det är uppenbart Viljan. Man kan förstå, men det ger ingen handling. Man måste vilja.
Men tänk nu om denna vilja kommer in i processen tidigare? Tänk om någon regelbundenhet i Förnuftet är bestämd av viljan? Tänk om förståelsen av en situation påverkas av viljan?
Då får man tillståndet där Viljan bestämmer vad jag vet, vad jag ser, vad jag förstår och sedan, det naturliga för viljan, vad jag gör.
Som med lyckan. Den som hänvisar till en lycklig ungdom som förklaring till att den idag är så harmonisk, är det en korrekt kausal förklaring, dvs först kom lycklig ungdom, sedan kom harmonin? Eller är det en ex post-förklaring, en efterhandskonstruktion, först kom harmonin, sedan hittade viljan på att det var på grund av lycklig ungdom?
Vi är dömda att förklara. Vi har viljan att förklara.
Speciellt stark är viljan när det rör olycka. Hela Freuds lära om barndomen och det elände den kan skapa hos den vuxna människan, är en förnämlig efterhandskonstruktion. Du känner dig dålig. Du vill ha en förklaring som tar bort dig själv som skuld och orsak, att du är dålig idag. Då står Freud beredd och ger dig en förklaring som undantar dig från skuld och orsak, och hänför allt till något du inte kan göra åt, något du i stort sett är oskyldig till, din barndom.
Frågan är: Hur mycket väljer du i ditt agerande idag, dvs b3 och hur mycket väljer du att dölja att det är du som valt, dvs du blåser upp b1 och b2?
Den frågan kan du aldrig ta dig ur, ty om vi antar att Viljan finns, då finns också Viljan där för att besvara din fråga. Så länge b3 är större än 0, kan formeln för Jag aldrig beräknas.
I oss finns spelet mellan Förnuftet, Förståndet och Viljan. Somliga av oss hoppas så innerligt mycket på Förnuftet. Men försöker skylla faktumet att detta hopp är vår Vilja.
Ve och fasa, tänk om inte Kant och Hegel är de förnämsta filosoferna, utan Schopenhauer?
Han själv ansåg det. Han hade ju blivit docent efter att disputerat under Hegel, men enligt skrönor valde han att föreläsa när Hegel föreläste, vilket innebar att han slapp studenter i sin föreläsningssal. Hans vilja var tydligen att undvika konkurrens.
I min gärning som forskare arbetar jag under falsifieringsprincipen, att kunskap är det som kan och som bör falsifieras. Mitt Förnuft skapar hypoteserna, som ibland inte kan falsifieras, dvs de blir kunskap. Men jag vet också att det som inte är kunskap, dvs de falsifierade hypoteserna, inte ger mig inkomst, inte ger mig berömmelse, inte ger mig det rykte jag så hett eftertraktar. Och, inte minst, den hypotes jag skapat, är av mig och vill jag ha som kunskap. All denna vilja. Som kamoufleras till vilja efter kunskap, men kanske är vilja till rykte.
Och om vi har all denna vilja, är vi då fria? Eller lyder vi under viljans diktatur?
Öllsjö den 30 juli 2018
https://quartzy.qz.com/1285028/the-japanese-self-help-book-the-courage-to-be-disliked-is-coming-out-in-english/?utm_source=qzfb
Så skaldar två författare i boken som refereras på webbsidan. Du väljer ditt lyckotillstånd. Ekot av existentialismens ångest över vår frihet hörs.
På andra sidan står deterministerna, marxisterna, socialkonstruktivisterna och de evolutionära psykologerna som hävdar att antingen är det samhället som skapat dig eller så är det generna.
Givetvis inser vi att formeln är Jag= b1*Gener + b2*Samhälle + b3*Individ, och frågan är bara hur stora de där ’bn’ är.
Men människan har fått ett Förnuft, dvs förmåga att skapa lagar, axiom, förförståelser om saker. Sedan har vi vårt förstånd, som utnyttjar Förnuftets axiom och varseblivningens observationer, och förstår situationen, och kan med hjälp av Förnuftet, med hjälp av både det rena och det praktiska förnuftet, bestämma sig för vad den skall göra.
Men frågan är vad detta ’bestämma sig’ är? Det är uppenbart Viljan. Man kan förstå, men det ger ingen handling. Man måste vilja.
Men tänk nu om denna vilja kommer in i processen tidigare? Tänk om någon regelbundenhet i Förnuftet är bestämd av viljan? Tänk om förståelsen av en situation påverkas av viljan?
Då får man tillståndet där Viljan bestämmer vad jag vet, vad jag ser, vad jag förstår och sedan, det naturliga för viljan, vad jag gör.
Som med lyckan. Den som hänvisar till en lycklig ungdom som förklaring till att den idag är så harmonisk, är det en korrekt kausal förklaring, dvs först kom lycklig ungdom, sedan kom harmonin? Eller är det en ex post-förklaring, en efterhandskonstruktion, först kom harmonin, sedan hittade viljan på att det var på grund av lycklig ungdom?
Vi är dömda att förklara. Vi har viljan att förklara.
Speciellt stark är viljan när det rör olycka. Hela Freuds lära om barndomen och det elände den kan skapa hos den vuxna människan, är en förnämlig efterhandskonstruktion. Du känner dig dålig. Du vill ha en förklaring som tar bort dig själv som skuld och orsak, att du är dålig idag. Då står Freud beredd och ger dig en förklaring som undantar dig från skuld och orsak, och hänför allt till något du inte kan göra åt, något du i stort sett är oskyldig till, din barndom.
Frågan är: Hur mycket väljer du i ditt agerande idag, dvs b3 och hur mycket väljer du att dölja att det är du som valt, dvs du blåser upp b1 och b2?
Den frågan kan du aldrig ta dig ur, ty om vi antar att Viljan finns, då finns också Viljan där för att besvara din fråga. Så länge b3 är större än 0, kan formeln för Jag aldrig beräknas.
I oss finns spelet mellan Förnuftet, Förståndet och Viljan. Somliga av oss hoppas så innerligt mycket på Förnuftet. Men försöker skylla faktumet att detta hopp är vår Vilja.
Ve och fasa, tänk om inte Kant och Hegel är de förnämsta filosoferna, utan Schopenhauer?
Han själv ansåg det. Han hade ju blivit docent efter att disputerat under Hegel, men enligt skrönor valde han att föreläsa när Hegel föreläste, vilket innebar att han slapp studenter i sin föreläsningssal. Hans vilja var tydligen att undvika konkurrens.
I min gärning som forskare arbetar jag under falsifieringsprincipen, att kunskap är det som kan och som bör falsifieras. Mitt Förnuft skapar hypoteserna, som ibland inte kan falsifieras, dvs de blir kunskap. Men jag vet också att det som inte är kunskap, dvs de falsifierade hypoteserna, inte ger mig inkomst, inte ger mig berömmelse, inte ger mig det rykte jag så hett eftertraktar. Och, inte minst, den hypotes jag skapat, är av mig och vill jag ha som kunskap. All denna vilja. Som kamoufleras till vilja efter kunskap, men kanske är vilja till rykte.
Och om vi har all denna vilja, är vi då fria? Eller lyder vi under viljans diktatur?
Öllsjö den 30 juli 2018
RSS-flöde
