Upplysningen innebar att makten och tron ersattes av Förnuftet och friheten. Tidigare hade något varit på grund av att någon hävdat att det var.
A var B, ty C hävdade att A var B.
Sedan kom upplysningen och A var A, vilket kom av Förnuftet och kunde konstateras genom empirisk observation. Förnuftet, inte den som hävdade, avgjorde vad som var A.
Idag ser vi motupplysningen i sin form av postmodernism och identitetsresonemang. Återigen är A lika med B, på grund av den som hävdar det. Sanning är irrelevant, att A är A är ovidkommande, ty det viktiga är vad C hävdar. Om C hävdar att A är B, då är A =B.
Lena Andersson redogör för Upplysningens uppgång och fall: https://www.youtube.com/watch?v=XCIEFgQBdnY
Vi som företräder Upplysningen hävdar att det är blott genom Förnuftet som friheten finns. Det är blott när A=A som friheten realiseras. Det är Förnuftet, och inte en makt, inte en person eller grupp av personer som avgör vad som är.
Präster och imamer och rabbiner ger folk tröst, men inte sanningar. Det är de ur stånd att göra eftersom de baserar sina utsagor på makt och vidskepelse, inte på förnuft och observation. Medan de har bränt och torterat de som har företrätt Upplysningens ideal, har upplysningens bärare inte mördat och torterat, utan argumenterat. (Även om Horkheimer och Adorno, i 'Upplysningens dialektik' 1944 hävdade att Upplysningen slog över i Förintelsen och det instrumentella Förnuftet)
När vi ger efter för identiteterna, när makten får råda och styra, då är det fria samhället, som vi levt i och njutit av, på väg att ändas.
Habermas, arvtagare efter både Kant och Hegel (och Horkheimer och Adrorno), hävdar det Förnuftiga samtalet, där det kommunikativa Förnuftet driver samhällets utveckling. Här finns ingen folkgrupp med tolkningsföreträde. Ingen kan med hänvisning till vem de är, hävda att deras utsagor framställer sanningen. Blott Förnuftet och viljan till samtal kan hävda att de anträder sanningens väg, där man försöker finna om A är A.
Öllsjö den 23 juli 2018
A var B, ty C hävdade att A var B.
Sedan kom upplysningen och A var A, vilket kom av Förnuftet och kunde konstateras genom empirisk observation. Förnuftet, inte den som hävdade, avgjorde vad som var A.
Idag ser vi motupplysningen i sin form av postmodernism och identitetsresonemang. Återigen är A lika med B, på grund av den som hävdar det. Sanning är irrelevant, att A är A är ovidkommande, ty det viktiga är vad C hävdar. Om C hävdar att A är B, då är A =B.
Lena Andersson redogör för Upplysningens uppgång och fall: https://www.youtube.com/watch?v=XCIEFgQBdnY
Vi som företräder Upplysningen hävdar att det är blott genom Förnuftet som friheten finns. Det är blott när A=A som friheten realiseras. Det är Förnuftet, och inte en makt, inte en person eller grupp av personer som avgör vad som är.
Präster och imamer och rabbiner ger folk tröst, men inte sanningar. Det är de ur stånd att göra eftersom de baserar sina utsagor på makt och vidskepelse, inte på förnuft och observation. Medan de har bränt och torterat de som har företrätt Upplysningens ideal, har upplysningens bärare inte mördat och torterat, utan argumenterat. (Även om Horkheimer och Adorno, i 'Upplysningens dialektik' 1944 hävdade att Upplysningen slog över i Förintelsen och det instrumentella Förnuftet)
När vi ger efter för identiteterna, när makten får råda och styra, då är det fria samhället, som vi levt i och njutit av, på väg att ändas.
Habermas, arvtagare efter både Kant och Hegel (och Horkheimer och Adrorno), hävdar det Förnuftiga samtalet, där det kommunikativa Förnuftet driver samhällets utveckling. Här finns ingen folkgrupp med tolkningsföreträde. Ingen kan med hänvisning till vem de är, hävda att deras utsagor framställer sanningen. Blott Förnuftet och viljan till samtal kan hävda att de anträder sanningens väg, där man försöker finna om A är A.
Öllsjö den 23 juli 2018
RSS-flöde
