Socialdemokratins projekt var magnifikt. Den skulle ta majoriteten, dvs arbetarna, och höja dem till politisk makt och inflytande. Marxismen hade gett dem en plats i både historien och vetenskapen. Nu skulle de få en plats i samhället, inte som undertryckta, utan som fullvärdiga medlemmar, politiskt, ekonomiskt, socialt. Det blev en era av kollektivism.
Med början på 70-talet startar socialdemokratins död. Nu började marknadens tidevarv, där individualismen blev den framväxande ideologin. Envar sin egen lyckas smed. Envar sin egen entreprenör, för att parafrasera Fakiren.
Det är för tidigt att skriva om detta storslagna projekt. Som en historiker sade om franska revolutionen, det är för tidigt att utvärdera dess effekter. Det är svårt att särskilja individualismens effekter från andra strömningar. Som ortodox socialdemokrat är jag ganska benägen att hänvisa pensionshaveriet, där envar skulle bli sin egen pensionssparare, och skolhaveriet, där envar skulle bli sin egen skolas väljare, till individualismen.
Men kan vi inte skönja en ny era, ett nytt projekt? Har vi inte gått från kollektivismen, till individualismen, och är nu i minoriteternas tid?
Pride har blivit en tillfälligt uppblossande folkrörelse under några dagar av tåg och spel. Pride är kravet på sexuellt likaberättigande. Sexuella minoriteter, förkortade i hbtq, homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner skall idag noteras, inte förtryckas, utan snarare lyftas upp och säkerställas rättigheter. Medan vi lätt inser det rimliga i att inte särskilja någon p g a vilken sexualitet man har, skapar minoritetens beaktande absurda situationer där man lägger ner timmar av organisationers resurser till att diskutera hur toaletter skall märkas och användas.
Detta har fått förstärkt utlopp i identitetspolitikens ivriga identifierande av olika grupperingar som kräver, inte bara tolerans, utan också rättigheter. Nu försvinner individualiteten på bekostad av gruppers karakteristika. En människa har inte rättigheter genom att vara i ett kollektiv, eller vara en individ, utan genom att vara en grupp. Medan även detta kan te sig rimligt, leder det också till absurditeter där ras, som genom nazismens härjningar fick en berättigad negativ stämpel och avsky, har återkommit som meningsfull kategori.
Rasifiering, dvs den stereotypifiering som sker med grund i hudfärg eller etnicitet, som tidigare förbannats som uttryck för just rasism, blir accepterad, normaliserad och därmed legitimerad genom att rasifiering blir en meningsfull kategori för att identifiera grupper som förtrycks av kollektivet, som reducerats till en grupp och getts den rasistiska stämpeln ’vita män’.
I dagarna visade denna nyrasism sitt tryne genom en debattartikel i Expressen, där en debattör, Jens Liljestrand, sannolikt inte driver parodi och tillspetsad ironi, utan faktiskt för en debatt där kategorin ’äldre vita män’, ges en mening. (https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/det-brinner-i-hela-landet-och-jag-vet-vems-fel-det-ar/). Detta innebär en acceptans av rasistiska termer, en normalisering av rasismen.
Rasismen är inte ett märkligt utskott av identitetspolitiken, den som gärna vill framstå som motsatsen till rasismen. Men identifikationen av grupper innebär att olika grunder för grupper blir använda. De som hävdar sig vara rasifierade, definierar sig genom rasen. Utan den finns de inte som grupp. Därmed är de beroende av rasbegreppet, så som Hegels Herre var beroende av sin slav.
Var det skall leda är omöjligt att sia. Kvar står individualisterna och muttrar om sin individuella valfrihet. Kvar står kollektivisterna och muttrar om den goda staten.
Kollektivet faller sönder i smågrupper som föraktar majoriteten och bespottar en grupp i majoriteten, äldre vita män. Individen förgörs då en människa blott är något genom att ha en egenskap som inordnar den i en minoritet.
Öllsjö den 25 juli 2018
Med början på 70-talet startar socialdemokratins död. Nu började marknadens tidevarv, där individualismen blev den framväxande ideologin. Envar sin egen lyckas smed. Envar sin egen entreprenör, för att parafrasera Fakiren.
Det är för tidigt att skriva om detta storslagna projekt. Som en historiker sade om franska revolutionen, det är för tidigt att utvärdera dess effekter. Det är svårt att särskilja individualismens effekter från andra strömningar. Som ortodox socialdemokrat är jag ganska benägen att hänvisa pensionshaveriet, där envar skulle bli sin egen pensionssparare, och skolhaveriet, där envar skulle bli sin egen skolas väljare, till individualismen.
Men kan vi inte skönja en ny era, ett nytt projekt? Har vi inte gått från kollektivismen, till individualismen, och är nu i minoriteternas tid?
Pride har blivit en tillfälligt uppblossande folkrörelse under några dagar av tåg och spel. Pride är kravet på sexuellt likaberättigande. Sexuella minoriteter, förkortade i hbtq, homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner skall idag noteras, inte förtryckas, utan snarare lyftas upp och säkerställas rättigheter. Medan vi lätt inser det rimliga i att inte särskilja någon p g a vilken sexualitet man har, skapar minoritetens beaktande absurda situationer där man lägger ner timmar av organisationers resurser till att diskutera hur toaletter skall märkas och användas.
Detta har fått förstärkt utlopp i identitetspolitikens ivriga identifierande av olika grupperingar som kräver, inte bara tolerans, utan också rättigheter. Nu försvinner individualiteten på bekostad av gruppers karakteristika. En människa har inte rättigheter genom att vara i ett kollektiv, eller vara en individ, utan genom att vara en grupp. Medan även detta kan te sig rimligt, leder det också till absurditeter där ras, som genom nazismens härjningar fick en berättigad negativ stämpel och avsky, har återkommit som meningsfull kategori.
Rasifiering, dvs den stereotypifiering som sker med grund i hudfärg eller etnicitet, som tidigare förbannats som uttryck för just rasism, blir accepterad, normaliserad och därmed legitimerad genom att rasifiering blir en meningsfull kategori för att identifiera grupper som förtrycks av kollektivet, som reducerats till en grupp och getts den rasistiska stämpeln ’vita män’.
I dagarna visade denna nyrasism sitt tryne genom en debattartikel i Expressen, där en debattör, Jens Liljestrand, sannolikt inte driver parodi och tillspetsad ironi, utan faktiskt för en debatt där kategorin ’äldre vita män’, ges en mening. (https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/det-brinner-i-hela-landet-och-jag-vet-vems-fel-det-ar/). Detta innebär en acceptans av rasistiska termer, en normalisering av rasismen.
Rasismen är inte ett märkligt utskott av identitetspolitiken, den som gärna vill framstå som motsatsen till rasismen. Men identifikationen av grupper innebär att olika grunder för grupper blir använda. De som hävdar sig vara rasifierade, definierar sig genom rasen. Utan den finns de inte som grupp. Därmed är de beroende av rasbegreppet, så som Hegels Herre var beroende av sin slav.
Var det skall leda är omöjligt att sia. Kvar står individualisterna och muttrar om sin individuella valfrihet. Kvar står kollektivisterna och muttrar om den goda staten.
Kollektivet faller sönder i smågrupper som föraktar majoriteten och bespottar en grupp i majoriteten, äldre vita män. Individen förgörs då en människa blott är något genom att ha en egenskap som inordnar den i en minoritet.
Öllsjö den 25 juli 2018
RSS-flöde
