Jag har också visat på hur en politisk organisation, FN, ges möjligheter att påverka akademisk utbildning genom sitt initiativ, PRME, vilket innebär att deras definition av begreppet Hållbarhet skall leda utbildningen genom att FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling integreras i utbildningen. Denna ideologisering av utbildningen sker på Högskolan Kristianstad och på Jönköpings högskola, numer kallad Jönköping University.
Numer debatteras genus som ideologi genom boken Genusdoktrinen, författad av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi. De visar hur jämställdhetsarbete och genusvetenskap har blivit element i en politisk rörelse på högskolorna, där föreställningar inom genusvetenskapen gått från att vara möjliga till påbjudna, och politiska program, sprungna från den aktivistiska delen av vetenskapen, blivit politiska handlingar på högskolan.
En sak som framkommer i deras bok, som är viktig att notera, är att de fick många kritiska röster mot genusinflytandet, men dessa röster ville inte framträda med namn. Var det för att de var självkritiska och ansåg att deras utsagor var så svaga att de inte ville kännas vid dem publikt? Eller var det att de befarade att deras utsagor skulle stå dem dyrt? Utifrån min egen erfarenhet, tror jag att det är det senare, dvs att ideologiseringen fått sådan hegemonisk kraft att den kan sanktionera de som bryter hegemonin.
Slutet på 60-talet var också en starkt ideologisk tid på universiteten. Jag vet inte, vilket är viktigt att notera, men jag tror att ideologiseringen fick mindre starkt genomslag i akademin. Ett empiriskt tecken som stöd för min tro är att ett av dåtidens viktiga begrepp var klass, men att det begreppet inte lyckades få sådant genomslag att det skapades utbildningar där klass, likt hållbarhet, genomsyrade utbildningen, och det skapades inte hela institutioner och professorat med inriktning på klass, likt dagens genusinstitutioner och genusprofessorer.
Det förefaller därför som om högskolan blivit mer tillgänglig för ideologisering. Hur har detta då kunnat ske?
Ett uppenbart skäl kan vara att staten angivit tonen genom sin Goebbelsparagraf, nummer 5 i Högskolelagen, som anger politiska målsättningar för högskolan, som hållbarhet och jämställdhet. Den lagen kan dock tolkas på olika sätt. Den kan säga att organisationen som sådan skall verka för hållbarhet och jämställdhet genom att se till att tjänster tillsätts utan hänsyn till kön och att högskolan som organisation skall arbeta på ett hållbart sätt, t ex genom att beakta miljöpåverkan i sitt resande. Men den kan också tolkas på ett aktivistiskt ideologiskt sätt, i Goebbelsk anda, att kunskapsproduktionen och kunskapsförmedlingen skall producera och förmedla värderingar kring jämställdhet och hållbarhet.
Eftersom lagen kan tolkas på olika sätt, är den aktivistiska tolkningen och dess företräde idag, inte nödvändigtvis ett resultat av statens påtryckningar, utan ett resultat av högskolans villighet att tolka lagen i Goebbelsk aktivistisk anda. Därmed riktas våra möjliga svar på frågan mer mot högskolan som sådan.
Ett skäl kan vara att den akademiska professionen blivit svagare och inte lyckats försvara sin grund i Upplysningsidealen och i den Humboldtska traditionen av akademisk frihet. Försvagningen kan ha kommit genom den omfattande utbyggnaden av högskolan, vilket lett till att svagare akademiker kommit in på högskolorna. Där har de svagare akademikerna inte lyckats etablera sig i den traditionella akademiska karriären som forskare, som stundtals gör vad som kallas ’institutionell värnplikt’, att bära ett administrativt ansvar under en kortare tid, traditionellt tre år. De tar då dessa administrativa uppdrag och monopoliserar dem. Akademikerna fann i början att det var en behaglig utveckling, då det befriade dem från sin värnplikt. Men administratörerna utnyttjade den möjlighet till makt som kontroll av institutionens resurser gav dem, och plötsligt fann sig akademikerna med att bli utsatta för makt från dessa administratörer. Samtidigt överfördes den egentliga administrationen, från att ha varit service till akademikerna i sin lärar- och forskningsgärning, till att bli understöd till administratörerna. Där tidigare administratörerna noterat de betyg som lärarna gav studenterna, blev det under flagg av ’digitalisering’, lärarna som noterar betygen, och de då frigjorda administratörerna kunde ytterligare bli service till de numer benämnda akademiska cheferna.
De akademiska cheferna, svaga i kunskap och akademiska kvalifikationer, kompenserar denna brist genom värderingar, varpå ideologisering blir ett medel för att bära upp värderingarna. På så sätt blir det som i en akademisk institution skulle vara vetenskaplig kunskap om diskriminering, genus och hållbarhet, värderingar om jämställdhet, hållbarhet och diskriminering. Till torget förs, inte kunskap, utan värderingar.
De som inte ville stå för sina utsagor genom sitt namn, inser att de kan drabbas av repressalier, t ex genom att bli arbetsbefriad, inte få forskningsanslag, förlora en viktig kurs och istället få enbart de minst åtråvärda kurserna, m m, varför de förvisso talar, men anonymt.
Detta är mitt förslag till förklaring av ideologiseringen av högskolan. Kanske någon kan ge en annan förklaring? Kanske någon hävdar att starten på min förklaring är fel, att det inte skett en ideologisering av högskolan, ty den har alltid varit ideologisk, där den idag bara har andra värderingar som genomsyrar den.
Jag har erbjudit en förklaring. I en akademi som byggs på ideal från Upplysningstiden och den Humboldtska akademiska friheten, produceras olika förklaringar som möter varandra, i en anda av kritik, för att nå kunskap. Därför, vad är din förklaring?
Öllsjö den 26 juni 2020